Visa skriven av
Visa i
RUSH - "Beyond the Lighted Stage"
Alliance, import, 2010
Huruvida RUSH är hårdrock eller inte har på sistone dividerats internt inom Critical Mass-redaktionen. Några tycker det är bra, några tycker det borde få två röda kort, matchstraff på livstid och utvisas till Litauen. Jag tycker inte det, jag gillar RUSH. Det är därför jag såg filmen. Hade jag inte gillat bandet hade jag sett något annat.

Med det sagt så förstår ni att jag är "aningen" partisk. "Beyond The Lighted Stage" är en dokumentär, en kronolgisk berättelse över bandets historia från början till slut. Det har gjorts förut, med alla större band. Anledningarna till att jag ändå tar upp den är två. 1: Det finns många band som betytt mycket för många vars historia har berättats. Ibland flera gånger, för många gånger. BILLY CORGAN säger i filmen "I believe when people stand back, and really look who the great bands were, they are one of those bands, but somehow they were never popular enough to be commonly namechecked as to the greatest bands of all times. A lot of the other stuff has been over-explained. Zeppelin has been over-explained. The Beatles has been over-explained. It doesn't tell the whole story. Why was this band marginalized? It doesn't matter. At some point...they're there, and someone has to explain why they're there." Och det är hela filmens berättigande. 2: Filmen är broadcastproducerad galore. Det är way beyond MTV-Behind The Music. Snyggt filmat, bra tempo, snyggt klippt och framförallt bra ljud. Till och med i gamla super-8-klipp är det på något sätt stereomixat, någon protools-plugg förmodligen, men snyggt rakt igenom. Snygga övergångar, snygga titlar. Filmfestival – inte TV, om ni förstår.

Historien i sig är inte direkt uppseendeväckande, vi har sett det förut. Det roliga med RUSH är att de är antitesen mot MÖTLEY CRÜE och andra biografier vi sett de sista åren. De är seriösa, pålästa, ligger bara med sina fruar, går och lägger sig efter gigen. Behållningen man har av filmen ligger just i distansen. Det tycks finnas en skillnad i "distans". RUSH har stor distans och har ett normalt liv, medan band som Mötley inte har, eller hade, särskilt stor distans till sig själva men hade ett urballat leverne, och just denna bild balanserar bilden av den skapande människan på ett sympatiskt, om än nördigt, sätt. På några ställen i filmen försöker de närma sig denna bild; Det roligaste är när både band, fans och management försöker förklara varför bara killar gillar RUSH. Bara det är värt en egen film. Vilket det också blivit, "I Love You, Man", som jag skrivit om förut. Ett av den populärkulturella genusdiskursens största (nja) härdsmältor.

Det är kul att se vilka svennesnubbar dom är. Det är kul att se deras familjer och det är kul att se karriären, det är kul att se den kreativa explosion dom upplever under sent 70-tal (en känsla som jag själv nuddat vid, och som är det bästa som finns), men jag saknar spontant tre saker som de verkligen borde kunnat ta upp. Jag saknar, som musiker, detaljer om musiken. Hur mycket övade de, vad tänkte de på när de skrev vissa låtar, vad är själva essensen av musiken, vad händer i skapandeprocessen, som till exempel dokumentären om John Lennons "Imagine" lyckas visa. Jag saknar gitarristens Lifesons ändå förekommande urballande leverne, han blev åtalad för att tillsammans med sin son ha trashat en nyårsfest för några år sedan, en fantastisk och utan att veta mer ganska rolig historia som inte berörs alls. Jag saknar en fördjupning i Neil Pearts trauma när han förlorade både sin dotter och fru. I filmen skämtas det mer eller mindre bort. "Han tog sin motorcykel och körde Amerika runt och hittade sig själv", med ett leende. Klart han inte gjorde. Skulle också vara värt en egen film.

Men ändå. En bra film, eller som Jack Black säger: "RUSH is just one of those bands that has a deep reservoir of rocket sauce. A lot of bands – they've only got so much in the bottle. They use it up sometimes in one song. These guys were the real deal. Their bottle was so big and so filled to the brim, they were shaking it literally for decades. And still there is sauce coming out."
Av: Petter Pettersson
Publicerad: 2011-01-30