Visa skriven av
Visa i
PRINCE HENRY STOUT - "Too Many Bastards... Not Enough Bullets"
Digital Warfare Records, import, 2011

Har jag haft för höga förväntningar? Är jag jävig?

Det finns alltid falluckor när man recenserar gamla bekantas skivor. Bland musikanterna i PRINCE HENRY STOUT hittar vi bland andra Jailbait Johan Haag, som tillsammans med undertecknad gjorde sig en direkt lysande hardcorekarriär under nittiotalet med pionjärbandet DOWNWARD SPIRAL (ett radarpar i gitarrhistorien helt i klass med Murray/Smith, eller Amott/Steer). Jag får lita på min strålande journalistiska förmåga för att undvika jäv-träsket, helt enkelt. Det ska nog gå bra.

Här har alltså ZEKE-gitarristen förbarmat sig över Uppsalabandet (som utöver Haag innehåller folk kända (?) från gammeltida DISKONTO och sentida UNKINDS) och ger ut denna debut på sin etikett Digital Warfare. Och PRINCE HENRY STOUT tar vid där UNKINDS slutade, fast med ett par viktiga skillnader: sången gastas fram på hysteriskt råpunksmanér, och riffen innehåller möjligen mer rock, uppblandat med... någon sorts hardcore? Jag vetefan; när jag hörde råmixarna tänkte jag, i och med blandningen HC/rock, på POISON IDEA. Det säger i och för sig inte så mycket, då jag i det närmaste konstant går runt och tänker på POISON IDEA. Här tarvas med andra ord en genomlyssning av det färdiga resultatet.

Och gamle undertecknad säger som följer, efter genomfört lyssningsuppdrag:

1. Nja, så värst mycket POISON IDEA hör jag inte här, däremot en ilsket bubblande mixtur kokad på lika delar ZEKE och tidiga MOTÖRHEAD (fast snabbare och mer aggro).

2. Vokalisten Briefs bindgalna vrålande är direkt vev-utmärkt - hysteri är ordet för dagen, och snubben glider bekvämt mellan Tompa Lindberg-galenskaper, melodiösa toner och argt gruffande. Ger i kombination med den mer rockiga musiken ett ganska säreget sound. Man gillar't.

3. Utmärkt ljud. Go Soundlab.

4. Bäst är bandet i sitt hittigaste material (som "Wank tank" och "Warbringer"), alternativt i sina mangligaste stunder; som i exempelvis "Violence". Därmed inte sagt att de mer riffbaserade låtarna är dåliga. Det är de inte. De är faktiskt riktigt bra.

Visst – vissa stölder är nästan för, um, stulna. Det görs vanligen snyggt, men en del prylar är bara för mycket. I "Paradise Hotel Holocaust" kommer alla som hört b-sidan på METALLICAs tolva "Harvester of Sorrow" att hicka till, och det med all rätt (folk som hört "Hit the lights" kan även de vilja ha ett ord med i eftersnacket). Men överlag är stölderna mer blinkningar till originalen, och då fungerar det.

"Too Many Bastards... Not Enough Bullets" är med andra ord en riktigt hygglig debut. I den redigt trötta och uttjatade kategorin "punk 'n' roll" är faktiskt PRINCE HENRY STOUT det enda intressanta jag hört på mycket länge. Jag anser att ni ska köpa plattan, och tycka det ni också. Det är vad jag tycker. Exakt som mig ska ni tycka. Så det så.

Ingen tvekan här: PRINCE HENRY STOUT är hjärtligt rövsparksmangel, som trivsamme gamle undertecknad rekommenderar varmt. Gör er inte själva otjänsten att missa dem.

Officiell MySpace

Av: Claes Wiberg
Publicerad: 2011-05-13