Visa skriven av
Visa i
GALLHAMMER - "The end"
Peaceville, Playground, 2011

Det känns som att GALLHAMMER försöker säga någonting med titeln på nya albumet, och inte döljs budskapet speciellt väl heller.

Mycket har hänt med japanskorna sedan de slog igenom med dunder och brak med andra albumet "Ill innocense" för fyra år sedan och blev metalpressens favoriter och bandet som alla plötsligt skulle gilla skitmycket. De var konstiga, kitschiga och exotiska och bjöd på obehaglig och svårsmällt crust/black metal med kultiga ledstjärnor som BURZUM, AMEBIX och HELLHAMMER. Självklart var trion det nya svarta. Men sen blev det tyst.

Idag är de en duo efter att gitarristen Mika Penetrator lämnat bandet för att koncentrera sig på andra projekt. Vivian Slaughter (sång, bas) har flyttat till Norge för att bo tillsammans med sin make Sven-Erik Kristiansen, mer känd som Maniac och före detta vokalist i MAYHEM. Dessa faktorer är en del av det som tydliggörs i musiken på "The end". Mycket pekar med andra ord på att det går utför med GALLHAMMER, att framtiden ser svår ut och att detta kan vara slutet.

Det inledande titelspåret får mig inledningsvis att tycka att duon tagit ett kliv tillbaka till debuten "Gloomy lights" när det naket, släpigt och deprimerande slamrar, vrålar och hasar sig fram under sju minuter. Men redan i nästa låt, "Rubbish CG202", tar det skruv. Tempot ökar och med en stirrig tvåtakt utan minsta förfining, mullrande och distorterad bas och panikartat vrålande talar duon om för mig att jag hade fel.

Soundet är ännu mer avskalat än tidigare då de valt att inte ersätta Mika Penetrators gitarr. Hela "The end" framförs alltså med enbart bas, trummor och sång och tydliggör hur orädda GALLHAMMER är för att gå sin egen väg. När experimentlustan blommar ut fullt och Risa Reapers (trummor, sång) tokiga Mimmi Pigg-skrik går i klinsch med Vivians raspiga stämma i påföljande "Aberration", "Sober" och nästan poppiga "Entropy G35" vet jag att den påtvingade minimalismen inte nödvändigtvis skadat GALLHAMMER. Det är precis lika galet och charmigt som "Ill innocense" var men detaljerna är nu ännu mer blottlagda och den ogenerade egensinnigheten så mycket tydligare.

Plattan avslutas av tolvminutaren "Wander" och tiominutaren "108=7/T-NA" (någon får gärna förklara den titeln för mig..). Den förstnämnda är en doomig och depressiv historia helt byggd på superlångsamt drönande basriff, enformigt trumkomp och plågade skrik. Den är ruggigt tung, deprimerande och nästan påfrestande jobbig att ta sig igenom (vilket garanterat är avsikten). Avslutningsnumret är nästan ännu värre samtidigt som det är ett av mina favoritspår med GALLHAMMER någonsin. Den mullrar och snubblar sig fram som en rostig zombie samtidigt som ett spöklikt tjutande i bakgrunden (som kan vara en saxofon, jag är osäker) gör sitt bästa för att skrämma slag på mig med sin oförutsägbarhet och allmänt underliga läte. Jag har nog aldrig hört dess like och orden räcker inte till för att förklara hur det känns i kropp och själ efter att jag tagit mig igenom den här låten.

Detta kan som sagt vara slutet för det ikoniska GALLHAMMER, men om det är det så lämnar de i alla fall arenan på samma sätt som de kom in - på sina egna villkor och utan att någonsin ha sålt sig eller kompromissat. Det, och att de lämnar tre storstilade album efter sig, ska de ha en stor eloge för.

Officiell MySpace

Av: Daniel Löfquist
Publicerad: 2011-06-05