Visa skriven av
Visa i
EXIT TEN - "Give Me Infinity"
Deep Burn, Bertus, 2011

 

Det var det värsta, ett för mig nytt band som gör mig sugen att gå på konsert? Som får mig att studsa av glädje när jag inser att de snart ska spela i min hemstad? Senast det hände upptäckte jag LETLIVE någon gång i våras.

Nu håller inte EXIT TEN riktigt samma standard som LETLIVE men bitvis är de nära.

Beviset för detta är att jag med ”Give Me Infinity” i hörlurarna sjunger högt för mig själv utan att jag är medveten om det. Medan flickvännen ger mig onda blickar nynnar jag mig genom hela denna samling melodiska rocklåtar, och detta särskilt engagerat till ”How Will We Tire”.

Mellanspel håller spänningen uppe skivan igenom och visar på bandets kunskaper när det kommer till melodikomposition. Frustrerat trånande ”The Cursed” är allt man kan önska av en rockballad och mer.

Visst, sångaren Ryan Redman har en röst som påminner om Alex Band från THE ”Wherever You Will Go” CALLING men Reading-bandet är tyngre och mer avancerat än det sistnämnda one-hit-wondret från Los Angeles.

EXIT TEN räknas till kategorierna post-hardcore och progressive rock och det förklarar varför jag gillar dem så mycket. Vi talar rak, ärlig, melodisk hårdrock utan jobbiga specialeffekter, nasala röster eller bestialiska skrik. Underhållning av högsta klass.

Nästan sist men inte minst når bandet nya höjder med låten ”Mountain” och för egen del vet allsången inga gränser i avslutande textraden ”I love you”. Det må låta fånigt, men visst älskar jag det här.

Jag bör tillägga att skivan i fråga ratades av skribentkollegan Fredrik Andersson så till den milda grad att han skickade exemplaret hela vägen till norra England för att slippa recensera det. Smaken är som bekant som baken. (I mitt fall bred och alldeles utsökt, med andra ord.)

Av: Bella Qvist
Publicerad: 2011-11-13