Visa skriven av
Visa i
RUSH - "Time Machine 2011"
Roadrunner Records U.S. , Warner, 2011

RUSH besökte Sverige i våras, och nu har liveskivan från samma turné kommit. Eller ja, kom för ett par månader sedan. Jag gillar liveskivor. Jag gillar live. Jag gillar däremot inte när band spelar exakt samma låtar kväll efter kväll. Som IRON MAIDEN alltid gör numera. Det blir lite disney-on-ice-feeling. RUSH-on-ice. Skivan innehåller exakt samma låtmaterial som framfördes i Globen, om vi nu ska ta det gnälliga först, som jag alltid gör. Flera av låtarna i setet är verkligen inte bra, speciellt i första delen. "Stick it Out" är ett otyg, exempelvis, vad tänkte de på när de gjorde den, mitt i sitt 90-tals förvirrade tillstånd? Det kanske är därför den är med... de vill visa att de "står för" den perioden. Trams, säger jag, eftersom låtarna från senaste skivan "Snakes & Arrows" är så ohyggligt mycket bättre.

Första hälften är faktiskt ganska onödig – vi har hört det förut. Dessutom börjar Geddy bli lite gammal (vem blir inte det?), och han sjunger ganska ansträngt. Och – jösses vad jag gnäller – så är ljudet rätt trist. De har försökt vara lite "råa", men det lyckades de mycket bättre med på liveinspelningen efter 2005 års R30-turné, som hade en officiell liveupptagning som lät rå, på riktigt. Det går liksom inte att göra samma sak två gånger. Eller det går det kanske. Mängder med metalband har gjort det och folk köper det ändå. Ett undantag finns i första delen, och det är den instrumentala "Leave That Thing Alone", från den annars så jobbiga "Counterparts"-skivan (som även "Stick it Out" är med på), som är riktigt rolig att höra live.

Skitsamma. Ljudet är trist, första setet är trist, Geddy är gammal, men... andra hälften är himlen. "Moving Pictures", som framförs i sin helhet, är magisk. Jag minns väl när jag köpte skivan – långt efter den släpptes – men efter mycket tonårsresearch. Jag var kanske sexton år, cyklade ner till den lokala skivhandeln, köpte den för vilka pengar jag nu hade (fått av morsan), satte den på pakethållaren så där som man gjorde (varsamt, för att inte göra några märken) och cyklade hem. Stängde dörren till vardagsrummet, lyssnade, spelade in på kassett, ringde till kompisar och diskuterade, lyssnade igen. Vilken tid det var.

"Moving Pitctures" var verkligen bra. Första spåren "Tom Sawyer" och "Red Barchetta" placerar sig däruppe med andra öppningsspår som "Aces High" och "Angel of Death", för alltid i det allra innersta av mig (nu har jag andra musikpreferenser också, öppningsspåret på DEPECHE MODEs "Black Celebration", med samma namn, hade precis samma inverkan på mig. Den skivan luktade dessutom godare. Ni minns hur LPs kunde lukta, eller?). I vilket fall. Vilken skiva! Och det som är det roliga är att RUSH inte gör den med vänsterhanden på "Time Machine 2011" utan med båda händerna, och hjärtat, tro det eller ej.

Nu var ju jag på plats i Globen och såg konserten så jag har lite svårt att skilja konserten från skivan, men som jag minns det och som jag hör det så är det en sak som slår mig: De "vanliga" låtarna, "Tom Sawyer", "Limelight", "YYZ", "Red Barchetta" låter som vanligt. Men de två låtarna som nästan aldrig spelats live förut, tiominutersgrejen "The Camera Eye" och den mystiska "Witch Hunt" är, och var på konserten, absoluta höjdpunkter. Fulla av spelglädje och fulla av känsla. Speciellt "Witch Hunt", en låt jag aldrig gillade som ung. Satanist vad bra den är! Den sjukt mediokra covern som MACHINE HEAD gjorde av den i höstas kan korsfästa sig själv – upp och ner. Det här är bra, bra, bra musik. Till och med Neil Perts D-drums låter bra, och det ska mycket till. Alex Lifeson spelar för glatta livet med sina bakfulla knubbiga fingrar, och Geddy sjunger fantastiskt. Skivan är värd hela pengen bara för den låten, på fullt allvar. Den finns förstås på Spotify också, och där finns också en version där bara "Moving Pictures"-delen är med. Det räcker med den – en lysande klassiker.

Av: Petter Pettersson
Publicerad: 2012-01-06