Visa skriven av
Visa i
ADRENALINE MOB - "Omertá"
Century Media, EMI, 2012

Så var det, efter att ha släppt en aningen uppmärksammad EP förra året, dags för "supergruppen" ADRENALINE MOB att släppa sin fullängdsdebut, "supergrupp" i den bemärkelse att kärnan i bandet utgörs av sångaren Russell Allen (SYMPHONY X), basisten John Moyer(DISTURBED) och Mike Portnoy (ex-DREAM THEATER) även om den, för mig, okände gitarristen Mike Orlando nästan tar mest plats (med den äran, ska sägas, han spelar riktigt inspirerat). Det har verkligen varit supergrupper i parti och minut de sista tio åren, OYSTERHEAD fick oss att småle, VELVET REVOLVER fick oss att rycka på axlarna, AUDIOSLAVE fick oss att tänka "ok", THEM CROOKED VULTURES fick oss att smågunga och CHIKENFOOT fick oss att rysa av någon knepig obehagskänsla. Eller, som den amerikanska musikjournalisten Chris DeVille sade: "Supergroups are (...) when well-known rockers get together in new configurations, they're guaranteed lots of attention, but these ego summits rarely bear fruit as fresh as what made these guys famous in the first place", vilket kan stämma här, för det är sannerligen inte fräsch frukt även om den inte är så gammal att den börjat mögla än.

Musiken kan klassificeras som någon slags ZAKK WYLDE-inspirerad groovemetal med uppenbara inslag av amerikansk alternativmetal a la tidigare nämnda DISTURBED och bombastiska postgrungerefränger, och det är även en typiskt amerikansk kommersiellt inriktad produktion, ljudmässigt. Bredbent, otroligt tekniskt kompetent framfört, raka låtar utan överraskningar. Kommer förmodligen sälja bra och få en hel del bra recensioner, men jag går inte igång på det. Det saknas något – det saknas den där "skit-under-naglarna"-känslan som BLACK LABEL SOCIETY får fram så bra, det saknas ett riktigt sväng. Nu blir jag säkert utsatt för skit men – det måste sägas – Mike Portnoy är ingen trummis som svänger. Jag såg honom live på en trumclinic en gång i Göteborg och det blev pinsamt tydligt hur svårt han hade för att få fram, än mindre lära ut, ett ordentligt groove. Teknik kan han men hänga på synkoperna, icke. Vilket är lite synd, en del låtar hade säkert kunna vara riktigt lyssningsbara med ett schysst sväng och ett lite skitigare ljud.

Jag har även svårt för Allens röst när han ställer sig så bredbent han kan och skriker helt onyanserat på för president och fosterland, som i "Psychosane". Han är ju i grund och botten en fantastisk sångare vilket han visat många gånger förr. Men, igen, det är så här det ska låta för att sälja på bensinmackarna på andra sidan Atlanten och det är väl inte mer med det.

Ett betygssnäpp högre än jag annars skulle satt blir det för den intressanta covern av DURAN DURANs "Come Undone". Här har de gått utanför boxen och verkligen försökt göra något eget av låten, dessutom sjunger Allen alldels fantastiskt bra. Idén är lite samma, men bättre genomförd, som när DISTURBED gjorde en cover av GENESIS "Land of Confusion" för ett par år sedan, och det är inte alls omöjligt att den här kommer rulla lika mycket på Bandit och Rockklassiker som den har gjort.

Plattan släpps 12 mars. 

Av: Petter Pettersson
Publicerad: 2012-03-05