Visa skriven av
Visa i
PIGEON TOE - "The First Perception"
Lifeforce Records, Import, 2012

Pes adductus, metatarsus varus, inåtvridna fötter eller som det heter på engelska pigeon toe är inte bara en skelett- och muskelåkomma som kan drabba små barn. Det är som de flesta redan förstått även namnet på ett progressivt metal/rock-band från Tyskland. Medlemmarna som utgörs av bröderna Martin (Marsn) och Hans (Hanson) Fischer (båda gitarr/sång, FEAR MY THOUGHTS, BACKSLIDE, MONGOUSE), basisten Ben Krahl (FINAL KINGS), Patrick Hagmann på gitarr och synt och inte minst Norman Lonhard (trummor, TRIPTYKON), skapar musik som är betydligt mer extrovert än vad namnet antyder. Musiken är tvärtemot öppen och inbjudande, helt i linje med vad man kan vänta av progressiva kompositioner med experimentella tendenser. PIGEON TOE tar på sin debut för den saken skull inte ut svängarna överdrivet mycket eller för den delen tänjer några vedertagna genregränser i någon övermodig innovativ ambition. De är fria men lyder paradoxalt nog under en domesticerad formel av modern och sofistikerad proggrock.

Hårddraget är ”The First Perception” en något snällare och mer kontrollerad motsvarighet till SPOCK’S BEARD, fransk-brittiska GONG eller DEREK SHERINIAN vid tiden för ”Blood Of The Snake". De är disciplinerade i en dramaturgi som till stora delar bygger på motsatsförhållanden och medlemmarnas respektive talang. ”The First Perception” är i mångt och mycket ett både komplext och rockigt drivet album, vilket gör det stilmässigt lätt att ta till sig; En, motsägelsefullt nog, rudimentär och ”enkel” ljudbild mer eller mindre helt befriad från överproducerade arrangemang eller andra stilmässiga grepp. Med prettoribban lagt som en limbostång tar sig kvintetten med god marginal under för att komma ut på anda sidan med trovärdigheten i behåll. Jag skulle själv önska att tyskarna lagt större tonvikt vid det offensiva, hetsiga uttrycket i sin musik, som på ”The First Perception” enbart och allt för sällan skymtar till i ytterflanken. Nu är det ett trevligt album med många förträffliga låtar väl värda uppmärksamhet, men utan den där extra armbågen i midjan som gör att man tyvärr inte lär bära med sig känslan från mötet någon längre tid.

Av: Lars Ekenryd
Publicerad: 2012-03-11