Visa skriven av
Visa i
PERIPHERY - "Periphery II: This Time It’s Personal"
Century Media, EMI, 2012

Redan på uppföljaren till PERIPHERYs självbetitlade debut från 2010 hörs det att den amerikanska sextetten inte är en dagslända som lär försvinna lika snabbt som den dök upp. På ”Periphery II: This Time It’s Personal” tar de även titeln ad notam genom att inte låsa sig i framgången med debuten utan istället brådmoget ta ut svängarna och bjuda på sig själva. Det är ett i sig förtroende- och respektingivande grepp i en värld full av copycats och livrädda repriser på sig själva.

Som förgrundsfigurer inom genren djent kan PERIPHERY unna sig att bryta mot normen de själva varit delaktiga i att skapa. Den här gången har de valt att för första gången använda analoga trummor, dito orkesterinslag och att inte pitcha vokalisten Spencer Sotelos stämma.

På ”Periphery II: This Time It’s Personal” rör de sig fritt mellan allt från jazziga tongångar i en flodfåra av melodiösa bluesackord till grooviga proggarrangemang med eklektisk polyrytmik vidare till poprytmik och dansant electro metal. De rör sig smidigt ut och in i den domän där de har sin djentbaserade utgångspunkt utan att det känns forcerat eller tillgjort. Det är i periferin det verkligen börjar hända saker, skulle man kunna säga.

Trots dessa avvikelser och utflykter är det dock när de centrerar sig och på allvar plockar upp djentyxan och det sound som inledde bandets karriär som det hettar till på allvar i mina öron. Det är då som pojkarna från Bethesda, Maryland, USA, simmar i sitt rätta element och trots den höga professionaliteten kommer allra mest till sin rätt. Utveckling och utforskande av nya stilgrepp i all ära, ibland är det ändå att föredra för vissa att bli vid sin läst.

PERIPHERYs ursprungliga sound var komplext och mångfasetterat nog för bandet att i vidare mening ytterligare kunna penetrera och mogna i. På ”Periphery II: This Time It’s Personal” tar de ut svängarna på ett vällovligt sätt men förlorar samtidigt delar av sitt ursprung och sin identitet i alla extravaganta vändningar.

Sedan debuten har Alex Bois (gitarr, sång) och Tom Murphy (bas, sång) ersatts av HUNTED SHORES Mark Holcomb och Adam ”Nolly” Getgood, vilket troligtvis haft en viss inverkan på vägvalet. På plattan medverkar även gitarristerna Guthrie Govan (THE ARISTOCRATS), Wes Hauch (THE FACELESS) och John Petrucci (DREAM THEATER) med stilfulla soloinsatser. Har man inte hört debuten är uppföljaren ett lika spännande som utmanande album att ta till sig.

I kontrast till ”Periphery” framstår dock ”Periphery II” som en tunn fortsättning, utspädd med ett självutlämnande anslag som förvisso ger ett friskt och intressant intryck men icke desto mindre tamt och ofokuserat.

Av: Lars Ekenryd
Publicerad: 2012-07-25