Visa skriven av
Visa i
MAGNUM - "On The Thirteenth Day"
Steamhammer/SPV, Playgound Music, 2012

Den gamla industristaden Birmingham i West Midlands i England är känd för att ha fostrat en lång rad mer eller mindre kända band, däribland BLACK SABBATH, DURAN DURAN, JUDAS PRIEST, NAPALM DEATH, ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA och LED ZEPPELIN.

Även det progressiva rockbandet MAGNUM såg dagens ljus i Storbritanniens näst största stad, redan 1975. 37 år senare är den numera fem man starka ensemblen återigen på tapeten med sitt sjuttonde fullängdsalbum ”On The Thirteenth Day”.

I ärlighetens namn har jag inte varit trogen MAGNUM efter de två-tre första plattorna, mellan åren 1978-1982, som jag uppskattade för dess symfoniska och progressiva karaktär. I och med ”The 11th Hour” hade mitt intresse för arenarocken generellt falnat betydligt och ersatts av bland annat NWOBHM och annan klassisk brittisk hårdrock.

”On The Thirteenth Day” bjuder inte på några större överraskningar. Det låter inte 1979 men väl så tydligt MAGNUM, anno 2012. Det bekräftar i första hand två saker. För det första, Tony Clarkin (gitarr/sång) och Bob Catley (sång) är som de enda kvarvarande originalmedlemmarna stabila låtskrivare. För det andra är själva essensen i MAGNUMs sound intakt, med en tydlig uppdatering, mognad och naturlig utveckling som enda märkbar förändring. Britternas förmåga att kombinera explicit energi, genuint välkomponerade melodier och djupsinnig lyrik med progressivt orienterad rock manifesteras med all önskvärd tydlighet i och med ”On The Thirteenth Day”. Med rytmsektionens Al Barrow (bas) och Harry James (trummor/percussion) som solid grundpuls ges Tom Clarkin och keyboardisten Mark Stanway ett säkrat utrymme att bygga upp storslagna harmonier och en ovanligt stämningsfull atmosfär.

”On The Thirteenth Day” ligger i linje med de två föregående plattorna ”Into the Valley of the Moonking” och ”The Visitation” då de alla tre är slagfärdiga och medryckande till sin karaktär, nästintill omöjliga att inte charmas och förföras av. Musikaliskt är de nämligen på gränsen till insmickrande och aningen publikfriande. Den helgjutna, melodibaserade AOR som MAGNUM serverar är, de progressiva och okonventionella inslagen till trots, dock ett till stora delar allt för radiotillvänt och tillrättalagt album. Efter uppehållet 1995-2001 har soundet trots allt gått i en rockigare riktning, men något riktigt klös infinner sig aldrig riktigt. Produktionen är klockren med energi och närvarokänsla i ljudbilden, med att de vassa kanterna och oslipade ytorna fått stryka på foten som resultat.

En liten detalj kanske, men med ett ruffigare och tuffare sound hade ”On The Thirteenth Day” förmodligen varit ett än mer intressant album, även utanför den redan initierade skaran fans.

Av: Lars Ekenryd
Publicerad: 2012-08-23