Visa skriven av
Visa i
KATATONIA - "Dead End Kings"
Peaceville Records, Playground, 2012

Efter förra skivan "Night is the New Day", som för mig var lite av en besvikelse jämfört med de otroligt starka skivorna innan, har Stockholms egna muntergökar KATATONIA nu bytt några medlemmar, gått tillbaka i uttrycket och levererar med nya "Dead End Kings" något som uppmuntrande nog känns både hjärtligt och framförallt genomarbetat. I en tid då DEAD BY APRIL utses till "landets bästa metal" i kvällspressen står KATATONIA vid sidan av, långt från alla omröstningar, men med ett otroligt mer genuint skapande och musicerande, vilket är lovvärt och extremt viktigt.

Vid en första genomlyssning känns "Dead End Kings" däremot inte så rolig. Jämntjockt, tänker jag. Jonas Renkse är absolut en bra sångare, men han är inte direkt en nyansernas man eller omväxlingarnas mästare. Men sedan lyssnar jag på låtarna en och en och upptäcker att de står fruktansvärt bra på egna ben. KATATONIA är något så konstigt som ett band som släpper skivor som man inte ska lyssna på i streck, i mina öron. Det blir en överdos av sävlig proggmetalmisär (det finns säkert de som tycker precis tvärtom, det är jag medveten om), men i mindre portioner är det helt fantastiskt.

När jag hör "Dead End Kings" i smådoser upptäcker jag hur full av spelglädje den är. Fantasifull. Genomarbetad in i minsta plektrumanslag (precis som MESHUGGAHs senaste också kändes). Alla låtar känns "lika viktiga", det är oerhört svårt att upptäcka någon som är mer catchy, det finns ingen "My Twin" - men det gör absolut ingenting - det tyder tvärtom på en trygghet i- och en tro på materialet. Vissa låtar står ut en aning; "Leech" tar lite nya vägar i ett mjukare, och faktiskt i vissa partier, lite jazzigare uttryck. Norska Silje Wergeland (sångerska i THE GATHERING, bandet som är mästare på att låna ut sina sångerskor till olika projekt som alltid blir bättre än själva THE GATHERING), lägger fina, nordiskt klingande och väl avvägda sångmattor på "The One You Are Looking For Is Not Here". Jag gillar verkligen även"Lethean" som har en helt perfekt uppbyggnad och form med undantag av fade-out-slutet. "Dead Letters" är kanske det proggigaste (kan man säga så?) jag har hört med bandet och är också utsökt utförd.

Den enda invändningen jag har, förutom att plattan möjligtvis kan kännas jämntjock, är att soundet är aningen trist. Det känns inte helt modernt, eller... det rör sig i precis samma soundmässiga tradition som KATATONIA, och band med liknande preferenser såsom PORCUPINE TREE rört sig i de senaste femton åren. Även om låtarna inte var bandets bästa så gillade jag verkligen vägen OPETH tog på senaste skivan med ett mer genomtänkt definierat 70-talsaktigt sound; ett mer naturligt trumljud, halvdistade gitarrer, naturligt mixade akustiska gitarrer och ett mustigt personligt basljud. "Dead End Kings" i sin tur är full av markörer från 00-talet, det är piano med stråkar, det är hårt processade trummor, trumloopar, ett ganska karaktärslöst gitarrljud och en helt anonym bas. Det känns lite synd. Det låter verkligen inte dåligt, ljudet är mycket bra – missförstå mig rätt – men det känns som det är samma tänk som det varit sista tio åren med undantag av alla keyboards, vilka i och för sig började spela en större roll redan på förra skivan. Det vore otroligt roligt att höra KATATONIA ta ett steg tillbaka (eller fram, beroende på hur man ser det) soundmässigt. Tänk soundet på "Heritage" och låtarna från "Dead End Kings" – det skulle vara helt magiskt. Men med det sagt är jag ändå helt övertygad om att jag kommer lyssna fruktansvärt mycket på den, om än i smådoser. Och det är otroligt mycket bättre än det som Aftonbladets läsare tycker att landets bästa metal är. Det är inte ens i samma värld, på samma planet.

Av: Petter Pettersson
Publicerad: 2012-08-31