Visa skriven av
Visa i
JON LORD - "Concerto For Group And Orchestra"
Ear Music, Playground Music, 2012

Den 16 juli i år dog Jonathan Douglas "Jon" Lord (keyboard, hammondorgel, piano, DEEP PURPLE, WHITESNAKE) på grund av cancer i bukspottskörteln. En stor kompositör och musiker som lämnar ett stort avtryck efter sig i musikvärlden. Inte minst genom sin innovativa introduktion av bland annat hammondorgel inom hårdrocken, men också för sin förmåga att komponera tidlösa låtar.

Tillsammans med Ian Paice (trummor) och Ritchie Blackmore (gitarr) utgjorde han originaluppsättningen av DEEP PURPLE 1968. I och med att Rod Evans (sång, CAPTAIN BEYOND) och basisten Nic Simper (WARHORSE) fick kicken och ersatts av Ian Gillan (sång, BLACK SABBATH, GILLAN) och Roger Glover (bas, RAINBOW) inleddes DEEP PURPLEs Mark 2-period. Ian Gillan och Jon Lord kom på idén att involvera en symfoniorkester och skrev tillsammans en konsert uppdelad i tre ”movements”; Ian Gillan skrev en del text och Jon Lord stod för musiken, som var huvudsaken i verket. Den 24 september 1969 spelades verket in live med dirigenten Malcolm Arnold och Royal Philharmonic Orchestra i Royal Albert Hall i London. Albumet ”Concerto for Group and Orchestra”, blev inte någon större hit utomlands men rönte stora framgångar i hemlandet Storbritannien. En udda start på Mark 2, med tanke på att nästkommande skiva var ”Deep Purple in Rock” – en radikal stilförändring från Mark 1 och inte minst från ”Concerto for Group and Orchestra”.

Verket har framförts live vid ett flertal tillfällen sedan debuten 1969 och i samarbete med en lång rad olika symfoniorkestrar världen över. Hitintills har  ”Concerto for Group and Orchestra” enbart spelats in live. Med målet att spela in verket helt enligt den ursprungliga intentionen påbörjades en studioinspelning under 2011. Den här gången framförs verket av Royal Liverpool Philharmonic Orchestra dirigerad av Paul Mann. Medverkar gör även Guy Pratt (bas, PINK FLOYD, MADONNA), Brett Morgan (trummor, JON ANDERSON, STING), gitarristerna Joe Bonamassa, Darin Vasilev (HUMAN WINGS) och Steve Morse (DEEP PURPLE, KANSAS) samt vokalisterna Bruce Dickinson (IRON MAIDEN), Steve Balsamo och Kasia Łaska. Ljudkvalitén på originalinspelningen som gavs ut på vinyl eller den efterkommande CD-utgåvan var till stora delar bristfälliga. Den nya inspelningen är gjord i Abbey Road Studios i London och är avsevärt mycket bättre i alla avseenden. Man behöver inte vara särskilt bevandrad inom klassisk musik för att konstatera att de renodlat klassiska partierna på ”Concerto for Group and Orchestra” är av yppersta kvalité. Att kategorisera den klassiska musiken är desto svårare, men intrycket är en expressionistiskt betonad ljudbild med dragning åt det narrativt, målande filmiska, med en lätt dramatisk överton.

Till skillnad från senare arrangemang där hårdrocksband inlett kooperation med symfoniorkestrar har Jon Lords verk mestadels en tydligare uppdelning mellan de klassiska partierna och de renodlat rockiga. Här är med andra ord inte de symfoniska arrangemangen på samma sätt integrerade i hårdrockslåtar som blivit ett allt vanligare tilltag det senaste decenniet, utan separata mer eller mindre långa sjok varvat med diverse former av rock. På samma sätt som det går att urskilja olika stilriktningar inom konstmusik har Jon Lord även komponerat rock som rör sig fritt mellan hårdrock, bluesrock, traditionell och progressiv rock till rock uttryckt i den traditionella musikalens skepnad. Vissa delar har en ganska fragmentarisk struktur som ger ett motsägelsefullt intryck, där ett linjärt flöde och viktiga harmonier stundtals går förlorade. Jon Lord tar inte tillfället i akt att lyfta fram sig själv som organist i något av de tre segmenten, även om han också bidrar med exceptionellt välkomponerade soloutflykter på sin välljudande hammondorgel – i likhet med de gitarrsolon och det trumsolo som naturligtvis också förekommer på skivan.

Man kommer dock inte ifrån att det, trots ett oklanderligt utförande från alla medverkande, vilar en skugga över verket då inte Ritchie Blackmore, Ian Paice och resten av det dåtida DEEP PURPLE ingår i ensemblen. Lyssnar man på Ritchie Blackmores gitarrsolo i den första delen på originalinspelningen råder det ingen tvekan om att det är oöverträffbart i allt från teknik och känsla till fantasirikedom. Samma sak med Ian Paices trumsolo i ”Movement Three”. Att årets utgåva har en oerhört mycket bättre ljud är en vinst på gott och ont, man går nämligen på köpet miste om den analoga om än sämre men varmare närvarokänsla i detaljerna. ”Concerto for Group and Orchestra” anno 2012 är fulländad och helt enligt Jon Lords intention med projektet – ett stilbildande verk som 1969 beredde vägen för efterkommande satsningar. Som jag ser det utesluter inte den ena upplagan/inspelningen av verket den andra. Båda har sina kvalitéer, för- och nackdelar. Båda är med andra ord värda ett vaksamt och intagande öra. Efter Jon Lords död har världen blivit en mycket kompetent kompositör fattigare. R.I.P. 

Av: Lars Ekenryd
Publicerad: 2012-09-07