Visa skriven av
Visa i
SWANS - "The Seer"
Young God, Border, 2012

Att definiera Michael Giras flaggskepp (flaggsvan?) SWANS låter sig inte göras alltför enkelt. Sedan starten i början av åttiotalet har herr Gira rört sig inom och utanför såväl postpunkens, konstrockens, neofolkens och gothens audio-areor. Ibland har det låtit en del som KILLING JOKE. Andra gånger har ljudlandskapen, uppmålade med bred pensel, snarare fått lyssnaren att fundera på om DEATH IN JUNE slagit sig ihop med PINK FLOYD och knatat den mörka gatan ner till närmaste BAUHAUS-gig... där förbandet händelsevis råkat vara ett okontrakterat industriellt noise-gäng på halvfart... och sedan uppsökt närmaste inspelningsstudio. Mörk och suggestiv – så mycket torde de flesta SWANS-fans kunna enas om att musiken kan beskrivas.

"Vad skiljer då SWANS från den moderna, rock-hypade drone-musiken?" frågar sig kanske någon. En berättigad fråga, då många av våra läsare kanske främst associerar termer som "suggestiv" med dylik musik. Spontant skulle jag svara "substans, influenser... och på något skumt sätt variation mitt i allt det monotona". Ljudlandskapen på dubbelalbumet "The Seer" tillåts att andas. Och hela tiden – om än subtilt – dyker individuellt unika sekvenser upp. Viktigt att påpeka, dock: istället för att spåren totalt skiftar karaktär när detta sker, vävs snarare dessa partier in i musiken på ett långt mer organiskt sätt än vad som är legio hos valfri snorig tonåring som sitter hemma med en packe VST-plugins framför hemdatorn och tror att han, eller hon, är Självaste Renässansen. Lyss exempelvis till de distade partierna i "Mother of the World", eller när den massiva baskaggen gör sin entré i titelspåret. Om man vill göra dra en lättbegriplig, populärkulturell parallell i syfte att förklara... pja, man kan jämföra det med delar av vad NINE INCH NAILS gjorde i de instrumentala låtarna på fenomenala "The Fragile" (1999). Det finns klara (nåja; någotsånär klara!) likheter både här och där på det här verket.

Den stora skillnaden ligger dock i att SWANS är mer... ja, subtila och subtextuella. Och – mörkare. Den som väntar på något sorts "We're in this together"-pop-hittigt avbräck får överlag vänta förgäves (möjligen skulle "Song for a Warrior" och "Avatar" kunna beskrivas som liknandes dylika avbrott, men endast satt i relation till det övriga materialets karaktär!) "The Seer" bubblar snarare än kokar. Således är detta, som ni kanske förstår, inte musik för alla.

Så – hyllar jag detta okritiskt, i förhoppning om att framstå som gotiskt finkulturell? Nej, det gör jag inte. Ska jag vara helt ärlig skulle jag (också) gärna se SWANS' företräden applicerade på något mer traditionella låtstrukturer lite oftare. Två timmar av Svanar i Mörk Ankdam blir lite för mastigt. Dock finns ingen anledning att förneka det vackra i denna mörka ankdam som är SWANS senaste verk. "The Seer" är intressant – både musikaliskt och soniskt. SWANS har som bekant alltid varit ökända för sin förmåga att frambesvärja ett unikt soundtrack-liknande mörker, och visst lyckas de även denna gång. Visst – man kan med rätta anföra att det emellanåt blir aningen för monotont emellanåt... men paradoxen är att utan monotoniteten är det synnerligen tveksamt om de skulle kunna bygga upp den stämning som de gör här. Som sagt, inte musik för alla – men definitivt för såväl tidigare fans som nytillkomna, experimentsugna personer.

Jag hatar att behöva använda termen "fascinerande" – när en recensent nyttjar den termen betyder det vanligtvis att denne inte förstår sig på musiken, men vill verka hipp (och således hellre skriver "fascinerande" än exempelvis "vad fan är det här för något?") – men emellanåt stöter man på en skiva som man bäst beskríver som "fascinerande", utan några "jag-vill-låtsas-förstå-för-att-verka-konstnärlig-av-mig"-baktankar. Det här är en sådan skiva.

Om jag skulle beskriva "The Seer" i en enda mening? Musik som går att meditera till – förutsatt att det inte är inre frid man önskar uppnå.

Av: Claes Wiberg
Publicerad: 2012-09-11