Visa skriven av
Visa i
DEVIN TOWNSEND PROJECT - "Epicloud"
EMI, InsideOut, 2012

Devin Townsend kan vara en av de mest produktiva människorna i showbusiness överhuvudtaget och behöver ingen närmare presentation. Jag beundrar honom verkligen. Inte bara för all fantastisk musik han gjort, utan även för hur han agerar. Faktum är att han säkert dessutom är själva symbolen för hur nyliberala och kapitalistiska krafter vill att en "artist" ska vara; han kastar ur sig skivor, turnerar året runt, tjänar sina egna pengar från början till slut på det han verkligen han vill göra (och har förmodligen inget riktigt privatliv alls, men det vet jag inget om och har inte med att göra förstås). Men ändå, på sätt och vis både en entreprenöriell och konstnärlig saga i alla aspekter.

Problemet, eller det fina, beroende på hur man ser det, är att Devin har så många sidor. Han har den "poppiga" sidan, som manifesterades mest på skivan "Addicted" (och även på denna), han har den "mjuka" sidan, som han visade på "Ki", han har den extrem-wall-of-soundiga sidan som han lade fram på "Deconstruction" och han har sin serietidnings-crazy-sida som kom fram på "Ziltoid the Omniscient". Bland annat, han har många sidor till, och jag skrev att detta är ett problem. Jag har fått en del kritik när jag kritiserat Devins "tramsiga" sidor förut, men jag vet samtidigt, bland annat med mitt samtal med Jens Bogren som mixade hans förra skiva hur seriös han är. Devin hör till artister som likt Frank Zappa eller Miles Davis har sin karriär och sin karriär först i alla lägen och gör det som faller dem in hela tiden, och som konstant spelar på (och subtilt gör parodi på) sin samtid och speciellt på den genre de behärskar bäst. I Franks fall var det rocken, i Miles fall jazzen och Devins fall hårdrocken. Ja, jag jämför Devin med Frank och Miles. Det är han faktiskt värd, även om han om hundra år inte kommer ha lika många sidor i lexikonet.

Men precis likt dem är verkligen inte allt han gör bra. Likt dem är kvantiteten på produktionen ibland viktigare än kvaliteten känns det som. "Epicloud" är verkligen bra, men det är inte den superproduktion man någonstans kunde hoppas på. Devin har spelat in runt femton album (inklusive STRAPPING YOUNG LAD) sedan 2000, en helt vansinnig produktion med tanke på alla turnéer, och ibland kan man känna att han borde dra sig tillbaka och sålla lite.

Men nej, det här är hans väg, och jag vill egentligen inte att den ska vara annorlunda. "Epicloud" är inte på något sätt nyskapande, men det har Devin också gått ut och sagt tidigare att den inte är. Det är ett ihopkok på "Addicted" och "Ki", med lite "Ziltoid" och lite SYL, men det är ju så han låter. Samarbetet med holländska Anneke van Giersbergen fungerar helt lysande, precis som på "Addicted". Hon sjunger fantastiskt, komplementerar Devin perfekt och blir någon slags feminin minuspol till hans grabbiga stöddighet, om man kan säga så. Men faktiskt. Och hon behåller minst samma status som honom i intrycket. Jag gillar mer när hon är med än när han, som på förra skivan "Deconstruction", tar med manliga sångare. Det är väldigt poppigt och melodiöst, men ibland drar det iväg. Andra låten "True North" börjar som en smörig melodiös metal-historia men skjuter iväg mellan planeterna som en väldigt komplex och knepig historia mot slutet. En fantastisk låt där Anneke dessutom får bekänna färg. "Liberation" är kanske det poppigaste jag hört med honom, med rockabillybas och allt, men ändå bra. "Where We Belong" skulle kunna vara en balladpekoral, eller så är det en parodi på balladpekoraler, jag vet inte. "Grace" är den som är mest "Addicted"-lik, ska bli intressant att se om han själv sjunger de kvinnliga delarna från den i falsett live, som han gör med "Supercrush".

Alltså: En helt okej skiva i Devin-universat, fast verkligen inte den bästa. Men det är ingen av hans andra heller å andra sidan, och det är det som gör honom kul. Om tio år, när man sätter sig för att sätta ihop en lista med de bästa Devin-låtarna (han kommer förmodligen hålla på fortfarande då, i och för sig), så kommer man få sålla mellan de kanske 25 skivor man har framför sig men kunna vaska fram en så in i helvete bra playlist. Kanske den bästa. Så man får respektera vägen karln tagit, verkligen.

Han besöker Sverige senare i höst, ha ögonen öppna.

Av: Petter Pettersson
Publicerad: 2012-09-28