Visa skriven av
Visa i
THE WHO - "The Who Live in Texas ’75"
Eagle Vision, Playground Music, 2012

Det är inte en allt för vild gissning att endast ett fåtal av Critical Mass läsare var med under THE WHOs glansdagar i början och mitten av 70-talet. Om möjligt än färre på någon av britternas mytomspunna konserter får man anta. En av alla dessa dokumenterade spelningar, i Houston, Texas, som tidigare enbart varit tillgänglig som bootleg ges nu ut i restaurerat skick.

Den 20 november 1975 framträdde THE WHO på The Summit i Houston som ett led i promotionturnén för albumet ”The Who By Numbers”. Arrangemanget är av enklast möjliga slag och att hävda att det bjuds på en påkostad show är en överdrift av stora mått. THE WHO bjuder på en spartanskt utformad show med enbart vad de själva har att erbjuda i form av vidlyftiga gester, hopp och spontana infall – som i det här fallet inte innefattar sönderslagna instrument.

Med ett gediget och oslagbart låtmaterial är extravaganser och överdimensionerade effekter överflödigt. Vem behöver en överdådig backdrop, scenrök, pyroteknik, allehanda rekvisita och datorstyrda projiceringar när man har en låtlista som innehåller ”Substitute”, ”Squeeze Box”, ”Won’t Get Fooled Again”, ”My Generation” och ett flertal andra slagkraftiga dängor? Den enda rent tekniska specialeffekten på ”The Who Live in Texas ´75” är fotot som ibland utnyttjar dåtidens innovativa finesser lite väl generöst. Att scenen är spartanskt upplyst med enkla kulörta färger och scenografin är obefintlig stör inte nämnvärt när det är fascinationen över med vilken intensitet och inlevelse de framför sina verk som imponerar mest. Om de haft ett mer genomtänkt och stiliserat upplägg kring även det visuella hade det förmodligen inte varit till någon nackdel för upplevelsen av musiken.

Alla verkar vara febrigt entusiastiska; mest utmärkande är Keith Moon (trummor) som iscensätter en iögonfallande enmansshow bakom trumsetet. Hans extraordinärt yviga spelstil kombineras med glädjetjut och olika poser mellan låtarna. Om Keith Moon har myror i kroppen har Pete Townshend en och annan bålgeting under huden – i synnerhet i armarna som trakterar gitarren med stilsäker frenesi. Den klassiska helikoptersvängen med högerarmen, de höga hoppen och den translika behandlingen av instrumentet är i fysisk symbios med musiken. Trots att det inte är en hundraprocentig spelning (Roger Doltreys röst har ibland vissa svårigheter, Pete kommer av sig när han sjunger ”However Much I Booze” och ibland kommer de ur fas i tajmingen) är THE WHO ett kultband som präglat musikhistorien och som satt sina tydliga spår långt in i nutid. Konserten i Houston kanske inte är en av dess mest minnesvärda eller exemplariska i karriären, men det är inte desto mindre en fullgod presentation av THE WHO och dess tidlösa musik.

Av: Lars Ekenryd
Publicerad: 2012-10-02