Visa skriven av
Visa i
MANOWAR - "The Lord Of Steel"
Magic Circle Entertainment, Playground Music, 2012

Första gången heavy/power metal-bandet MANOWAR lanserade ”The Lord Of Steel” var i ett digitalt format under titeln ”The Lord of Steel – Hammer Edition” och som en bilaga till tidningen Metal Hammer i form av en begränsad ”Steel Edition”-upplaga. Den första utgåvan skiljer sig inte bara genom att sakna det elfte spåret, ”The Kingdom of Steel”, utan även med ett betydligt mindre MANOWAR-likt skivomslag. Till skillnad från ”Hammer Edition”, som enbart består av en brinnande ”Tors hammare” i ensamt majestät på en bädd av rök, är standardutgåvan en illustration helt i linje med MANOWARs tidigare artworks och inte minst image. Konstnären Ken Kelly har lyckats kompensera den något trista hammaren på den tidigare upplagan med en lång rad stereotypa metalklichéer. Muskulösa he-män med bar överkropp poserar stående eller på knä med allehanda forntida vapen höjda i luften. Hela bilden präglas av mytologiska arketyper, heroiska attribut, fantasy och en gravt romantiserad apokalyps i görningen. Med flygande demoner, vulkanutbrott och tillhörande lavaflod, ett brutalt åskoväder, en illasinnad jätteorm samt ett oändligt hav av en underdånig folkmassa har Ken byggt upp en föreställning om skivans innehåll.

Som musikintresserad konsument hyser man en ibland naiv tro på att konvolutets utformning och illustration ska vara en förespegling eller sammanfattning av den musik man har att vänta. ”Kungarna av metal” regerar i stålets kungarike och de gör det med myndig och kompromisslös heavy/power metal. Det har gått hela fem år sedan ”Gods of War” och inte mindre än 32 år sedan MANOWAR bildades men ändå känns det som om tiden står stilla när ”The Lords Of Steel” ljuder i högtalarna. Batteristen Donnie Hamzik från bandets originaluppsättning är förvisso tillbaka bakom trummorna men det är inte detta som i första hand ger en känsla av déjà vu. Jänkarnas tolfte studioalbum är till största delen ett uttryck för tidens anda av återvinning och vintage. Att de är sina ideal trogna genom melodiösa och kraftfulla rytmfigurer, tung rytmsektion och stilenliga melodislingor är inte att ta miste på. Vad MANOWAR däremot har problem med är den avgörande förmågan att utvecklas och ta konceptet till en ny och högre nivå - en naturlig evolution av det som gör MANOWAR till MANOWAR helt enkelt. ”The Lords Of Steel” innehåller en dos allt för utnötta och i det närmaste förbrukade klichéer som redan idisslats ett antal gånger för mycket.

Donnie Hamzik gör ett oklanderligt jobb genom ett tungt komp, inte minst i ”Black List” och den dynamiska ”Expendable”, och lägger tillsammans med Karl Logans (gitarr) shred grunden till ett oemotståndligt driv i flertalet låtar. Hur man kommit fram till att det lämpligaste soundet för Joey DeMaios bas på "The Lords Of Steel" är att låta som en överbelastad högspänningsledning transformerad genom en fuzzbox är en lika stor gåta som det är ett gigantiskt misstag. Produktionen är över lag välbalanserad; respektive instrument och den övergripande ljudbilden är klar och tydlig. Trots det dubiösa ovannämnda basljudet har plattan sina ljuspunkter. Däribland de ovan nämnda spåren plus den specialskrivna låten ”El Gringo” som användes i filmen med samma namn. Med ett dämpat inflytande av de symfoniska elementen och ett återupptagande av det MANOWAR man hörde på exempelvis ”Kings Of Metal” från 1988 är ”The Lords Of Steel” ett rakare och mer jordnära album. Detta är något som talar till albumets fördel och som i kombination med välskrivet låtmaterial placerar MANOWARs tolfte album i fas med New York-kvartettens hittillsvarande kompetensnivå. Hyser man den minsta förhoppning om att innehållet ska svara mot de förväntningar det stiliserade konvolutet ställer upp lär man bli besviken. Byter man emellertid ut förhoppning mot farhåga har man närmare 50 minuter MANOWAR att se fram emot – vare sig mer eller mindre.

Av: Lars Ekenryd
Publicerad: 2012-10-23