Visa skriven av
Visa i
KAMELOT - "Silverthorn"
SPV/Steamhammer, Playground Music, 2012

Vissa hävdar att ”Silverthorn” är KAMELOTs bästa, för att inte säga ”tuffaste” skiva sedan ”Siége Perilous” från 1998. Jag skulle inte vilja gå så långt utan snarare hävda att de lyckats uppnå en miniminivå där ens far- och morföräldrar inte längre nickar gillande när tonerna från KAMELOTs tionde album flödar ur högtalarna. Även om det progressiva/melodiska power metal-bandet har sin bas i USA är två av fem medlemmar européer: Tysken Oliver Palotai (keyboards, SONS OF SEASONS, ex-DORO) och nytillskottet från Sverige, Tommy Karevik (sång, FIRECRACKER, SEVENTH WONDER). Svensken medverkade under fjolårets KAMELOT-turné som körmedlem då Fabio Lione (sång, RHAPSODY OF FIRE) tillfälligt ersatte Roy Khan (sång 1998-2011). Från och med i år och plattan ”Silverthorn” är Tommy ordinarie sångare i KAMELOT. Likheterna med sin föregångare, Roy Khan, är i mångt och mycket slående. Tommy, som har en nästintill identisk stämma som Khan, besitter därutöver också ett vidare spektrum med snäppet högre toner och ett tydligare uttryck i sin mjuka sångstil. Han är med andra ord en värdig ersättare och med ”Silverthorn” för handen även ett lyft för KAMELOT.

Man får gå så långt som minst tio år tillbaks i tiden för att hitta ett snarlikt drivet tempo i KAMELOTs produktion. Låten ”Sacrimony (Angel of Afterlife)” (se video nedan) bygger tillsammans med bland andra ”Torn”, ”Silverthorn” och ”Solitaire” på en uppfriskande tyngd och ett stackatospel som i samspel med förföriskt melodiösa rytmfigurer ger ”Silverthorn” och inte minst KAMELOT en nygammal fräschör. I stort sett hela plattan präglas av de utmärkande drag man tidigare kunde finna på bland annat ”Siége Perilous”, ”Karma” och ”The Black Halo”.  Men även influenser från både ”Ghost Opera”:s stämningsfulla tongångar och den mörkare, mer gotiskt betonade ”Poetry For The Poisoned” märks – inte minst i balladerna ”Song For Jolee” och ”Prodigal Son”. Kvar finns självklart den eteriska orkestrering med följsamt symfoniska undertoner som vi har i första hand Oliver Palotai att tacka för. Tillsammans med körensemblen, Amanda Somerville (TRILLIUM), Elize Ryd (AMARANTHE) och Thomas Rettke (REDKEY), samt en stående inbjudan till allsång lägger Palotais melodiska keyboardarbete en solid grund i materialet.

Med Tommy Kareviks Roy Khan-aktiga stämma och det faktum att man känner igen stora delar av tongångarna från förr i åtanke är det lätt att dra slutsatsen att KAMELOT snarare gått bakåt än framåt i sin utveckling. Det stämmer naturligtvis inte när vi har med en kvintett excellenta musiker och låtskrivare inom den progressiva power metal-genren att göra. Istället för att fortsätta på den sedan en tid tillbaks inslagna vägen och i allt högre grad gå i fas med pompösa akter som NIGHTWISH, SERENITY eller SONS OF SEASONS tar KAMELOT och lägger i en uptempo-växel och viker av på ett eget spår. De lyckas på ett utmärkt sätt tråckla ihop en framtidsvision med tidigare väletablerade stilgrepp och utifrån det skapa ett KAMELOT med ny potential. ”Silverthorn” är inte någon fullträff men väl ett riktmärke och varsel om vad det multinationella bandet eventuellt kan utvecklas till.

 

Av: Lars Ekenryd
Publicerad: 2012-11-09