Visa skriven av
Visa i
AL JOURGENSEN (MED JON WIEDERHORN) - "MINISTRY: The Lost Gospels According To Al Jourgensen"
Da Capo Press, import, 2013

Lemmy Kilmister? Som vilket fyllo som helst.
Nikki Sixx? Hobbypundare.
Keith Richards? Gäsp.
Ozzy Osbourne? Nigga, please.

Nej, bara en kan vara värst – och sedan MÖTLEY CRÜEs milt uttryckt stilbildande självbiografi "The Dirt" har biografisvängen vad den tyngre rocken anbelangar handlat om just det - att vara värst. Mest nerdekad vinner. Själv har jag ledsnat på just det "litterära greppet" – det har nu blivit så uttjatat att jag mest rycker på axlarna åt de flesta nyskrivna musikbiografier som tävlar i OS-grenarna "Kast med stor spya", "Maratonknull" och "Fristils-överdoser". Men om man nu tvunget måste kora en "vinnare" vad gäller att vara värst...  ja, då heter han Al Jourgensen – stilbildare och bandledare för industrimetallarna MINISTRY.

Och just i och med att det rör sig om MINISTRY, så gör jag så smått – och synnerligen temporärt – avkall på min avsmak för genren "Drogbiografier, Groupie-biografier... Och Visst Fan, Sedan Spelar De Ju Musik Också". Jag är barnsligt förtjust i all things "Mimpan", och har - på behörigt avstånd - en skräckblandad fascination inför den numera snart pensionärsrabatt-berättigade mannen som föddes som Alejandro Ramirez Casa på Kuba, flyttade till Staterna, började spela musik... och gick igenom en narkotika-skärseld vars motstycke aldrig tidigare skådats under hela populärmusikens historia – en populärmusik han dessutom onekligen hjälpte till att omforma.

Jag tänker inte, här och nu, gå in på några mer avancerade detaljer om den skärselden. I Jourgensens fall innefattade – och förbrände - den elden ungefär allt ni kan tänka er, och en hel del ni säkerligen inte kan tänka er. Betänk att han skjöt heroin (och ungefär allt annat som kan lösas upp och injiceras) i tjugotvå år i sträck, rökte crack i gud vet hur många år... och har druckit stadigt sedan mycket ung ålder; något han ännu inte har lagt på hyllan. Det har kostat honom en tå, alla tänderna, större delen av triaden "lever-njurar-bukspottskörtel", förhållanden, kollegor, vänner, fiender och många, många miljoner dollar i reda pengar. Det är ingen charmig historia, och det finns inget glamoröst i den - alls. Som jag påpekade rörande Nikki Sixx' bok, så är Als fall ännu ett fall där jag kliar mig i huvudet och undra voffo gör di på detta viset - för precis som i fallet Sixx, så verkar Al Jourgensen inte haft särskilt roligt under inflytandet av alla dessa substanser – alkoholen undantagen. Om vi säger så här: om ni letar efter skräckhistorier – köp den här boken.

Om ni vill veta mer om mannen bakom musiken, då? Och om musiken? Jodå. Ni som är intresserade av de bitarna har också mycket att hämta. Och det är detta som räddar "The Lost Gospels..." från att bli ännu en farmakologisk b-skräckis i bokform.... eller, alltså: det är en av orsakerna till att jag tycker att Als bok "funkar". Till den orsaken kan också läggas osannolikheten i en del av berättelserna, Humorn med stort H – och ur ett psykologiskt perspektiv: frugan Angie Jourgensens insikter vad gäller att leva med den sortens man som i dvd-filmen "FIX: The Ministry Movie" refererar till sig själv som "the Toxic Avenger" när han varnar MOTÖRHEADs Lemmy för att ta fler än en Rohypnol från kartan han ger till honom backstage.

Jag ska ge er ett par exempel: [Spoilervarning! - red. anm.]

Avd. "osannolikheter": vid ett tillfälle röker han crack på ett hotellrum framför (inte "med"!) Ronald Reagans son – det hela är ett av många bisarra, osannolika händelseförlopp som målas upp i "The Lost Gospels...".

Avd. "musiken och medmusiker": gillar ni Paul Barker (ex-MINISTRY-basisten-slash-parhästen)? Chris Connelly (ex-REVOLTING COCKS, m.fl.)? Det gör inte Al - read all about it! Läs om Wax Trax!-scenen, läs om SKINNY PUPPY, läs om Trent (NINE INCH NAILS). Och icke att förglömma - läs om Als perspektiv och insikter rörande konstnärsskapet att vara musiker.

Avd. "politik": här finns givetvis massor att hämta för vilken Bush-motståndare som helst. Dock tycker jag att han gör det lite väl enkelt för sig emellanåt - när han kallar Republikanerna för "overindulgent (...) rich" så kan jag inte låta bli att le lite snett. För det var inte länge sedan jag hörde mr. Jourgensen deklamera i amerikansk radio att pengar, det behöver han aldrig mer oroa sig för oavsett hur gammal han blir. Och när Al Jävla Jourgensen kallar någon för "overindulgent" - även om kontexten, erkännes, kanske är ganska skev i just detta exempel... ja, ni fattar själva.

Avd. "filosofi": här finns massor med godbitar. Ingen är väl förvånad – snubben var polare med William Burroughs, och bodde med dr. Timothy Leary i två år. Jag gissar på att det inte var veckans "Big Brother"-avsnitt som diskuterades under söndagsmiddagarna...

Avd. "humor": ni minns de där tecknade filmerna man såg som liten, där de hängde en morot i ett fiskespö framför åsnan, som således pinnade på utav bara helskotta? Pja, vid ett tillfälle vill en klubbägare (var det väl?) få ut en sedvanligt dyngrak och extremt stökig Jourgensen från haket. Och han lyckas. Genom att göra prick samma sak, men med en flaska rödtjut istället för moroten. Ja, på riktigt.

Sååååå... jo, får nog bumpa upp betyget på denna biografi från en tilltänkt sjua till en uppnådd åtta – det är en självbiografi som, pun intended, har många fler sidor än bara avhandladet av ett missbruk som nästan varit parodiskt i sin omfattning. Min behållning av boken är, utöver de bitar som handlar om själva musiken, filosofi- och psykologimässigt. Jag sträckläste den i alla fall nattetid i två sömnlösa sittningar mitt under brinnande arbetsvecka, vilket är ett gott betyg för närvarande. (Den enda riktiga malören jag hittar i boken är den där Al berättar om en festivalspelning i Norge 1996 med THE CURE och SLAYER – det var Hultsfred i Svedala, inte något i Norge. Avd. "Gammal gubbe-recensent": jag såg det MINISTRY-giget, och det sparkade arsle. Krossade t.o.m. SLAYER det året – och det gör man inte i brådrasket.)

Hm. Sitter här och klurar på hur jag ska avrunda den här recensionen. Alla grejer jag kommer på skriker "nog med spoilers nu, CW; you handsome devil, you!" för kung och fosterland... så vi bryter här. Lämnar er med en teaser: Ian MacKaye (ex-MINOR THREAT, FUGAZI) och hela den historien... Tihi!

...vad jag menar med det? Köp boken så fattar ni. Just nu får man samtliga 278 inbundna sidor för ett synnerligen humant pris hos vissa inhemska boknasare via nätet. Slå till!

Nedan, en intervju med Al angående boken, gjord av Rockbookshow.com:

Av: Claes Wiberg
Publicerad: 2013-07-21