Visa skriven av
Visa i
AUTOPSY - "The Headless Ritual"
Peaceville, Import, 2013

Egentligen krävs ingen introduktion, då varje hårdrockare med självrespekt känner till historien om Bay Area. Tillsammans med DEATH är AUTOPSY det band som definierat döds och doom med banbrytande nittiotalsalbum som "Severed Survival" och "Mental Funeral".

Sedan återföreningen 2009 har bandet levererat en strid ström av EP:s, studio- och livealbum som alla mottagits väl. Jag har recenserat dem med en viss modfälldhet, då jag tyckt att man förlorat det där som gjorde just AUTOPSY så speciella. Därför var jag väl glad, men inte euforisk, när jag första gången satte mig ner för att lyssna på "The Headless Ritual". Ganska modest förväntansfull.

Jag kunde inte haft mer fel.

Fyra gånger faller slagen med skoningslös kraft, det riffas som i trans och så vrålar mannen bakom trummorna utan omsvep refrängen: You’ll be slaughtered by the beast! Det slår mig att det kanske är en allegori för skivan, men det tar nästan tre minuter innan jag får tillbaka andan och kan tänka något sånär klart. Från detta fördömda tempo glider vi så över i en långt mer skrämmande, surrealistisk mardrömsvärld. Med sin karaktäristiska blandning av vrål, grymtanden och stönanden bjuder Chris Reifert in oss i ett sjukt sinne: tales of torture  with screams!

AUTOPSY anno 2013 är ett band med över 25 års erfarenhet i bagaget och det vore märkligt om de inte utvecklats. Med det sagt är jag glad när det låter klassiskt  som i spår nummer två, ”Mangled Far Below”. Inklämd som den är mellan två kompromisslösa hits, båda långt mer komplicerade i sin uppbyggnad, är det en blygsam pärla som förtjänar mer uppmärksamhet.

”She Is A Funeral” placerar sig utan diskussion bland höjdpunkterna i bandets hela karriär. De psykedeliska gitarrslingorna och knappt hörbara ljudeffekterna bidrar till en suggestiv stämning samtidigt som det är en efterlängtad återgång till det långsamma malande som bandet slog igenom med. När Reifert, på vansinnets rand, stammar fram I saw the casket open... She is my funeral! blir det inte mycket mer klassiska skräckfilmsvibbar än så här.

Till min belåtenhet fortsätter ”When Hammer Meets Bone” i nackvänligt midtempo. Gurglande ner i strupen flyter Reiferts stämma över gitarren på ett behagligt sätt, jag blundar och glider in i någon slags dödsmetalldvala... innan Cutler och Coralles väcker mig med svidande gitarrsolon. Jävligt snyggt, vill jag lova!
Det är överlag en skön blandning  man blir totalt överkörd, piskad, vaggas till ro bara för att genast örfilas upp av bisarra ”Running From The Goathead”. En låt jag länge hade svårt för, men visst fan tog den sig med till slut.

Ju mer jag lyssnar, desto mer närmar jag mig de recensenter som utropat ”The Headless Ritual” till bandets bästa släpp någonsin. Min relation till AUTOPSY är linjär och för mig kommer de tidigaste alstren alltid vara de bästa. Det finns en opolerad skönhet där som försvunnit i den lysande produktionen: på ett (synnerligen paradoxalt) sätt minner det om ett lik som kravlat sig upp ur graven, fräschare och smidigare än det var i livet.

Bandet har sagt att de gjorde ”The Headless Ritual” inte med avsikten att bli lika bra som senaste släppet ”The Tomb Within” utan att krossa den. Det tycker jag de lyckas med och det med råge.
Måste man alltså förlika sig med att man aldrig kommer få någon ny ”Retribution For The Dead” (som från titel, över låtar och omslag är ett under av krossande melankoli) är jag milt sagt okej med att det är så här AUTOPSY kommer låta i fortsättningen.

Av: Tove Ceginskas
Publicerad: 2013-08-07