Visa skriven av
Visa i
WATAIN - "The Wild Hunt"
Century Media, Universal, 2013

Uppsala-trion har de senaste åren blivit orimligt framgångsrika och välpublicerade för ett band som började karriären med en demo döpt "Go fuck your Jewish God". Efter GHOST är de väl det metal-band som gått bäst hem hos hipsters och andra wannabe-musikförståsigpåare utan egen musiksmak och Erik Danielsson (sång, bas) har vikts ut i alla möjliga tidsskrifter som vore han black metals egen Pernilla Wahlgren.

Om det inte vore för den tydliga integritet och bryska kreativitet som alltid genomsyrat bandet även i dess mest publikfriande stunder hade det varit lätt att inbilla sig att WATAIN försökte göra black metal folkligt.

I det här läget hade det varit enkelt för bandet att spotta ur sig ytterligare ett album i stil med det starkt DISSECTION-osande "Sworn to the dark", plattan som kanske bäst symboliserar genombrottet och det i diskografin som är lättast att ta till sig. Och det är här som WATAIN visar vilka de verkligen är och krossar varje uns till skepsis som jag medvetet eller undermedvetet huserat. De gör nämligen precis tvärtemot, och de gör det bra så in i helvete.

Visst, låtar som "De profundis" visar med stor tydlighet att Jon Nödtveidts musicerande fortfarande är en stor influens men det är ingenting som WATAIN någonsin försökt dölja så vitt jag vet och inte heller någonting att skämmas över. Det är dock i spår som "Black flames march", "The child must die", singelspåret "All that may bleed" och "Outlaw" som de skiner som mest. Det är där trion visar den egna identiteten, vränger sig med samma stämning och symbolik som gjorde "Malfeitor" på föregångaren "Lawless darkness" till en av världens bästa black metal-låtar och fläker upp ett stort svart långfinger till alla tvivlare som trodde att framgångarna skulle korrumpera bandet till det sämre och slätare. Det är stort, pampigt och med klassisk heavy metal-estetik samtidigt som det är smalt,stundtals experimentellt och introvert. Aggressiviteten känns ärlig och Erik Danielsson åkallar djävulen och önskar livet ur allt kristet med genuin övertygelse.

Mitt i albumet ligger den landmina som förmodligen kommer att orsaka mest rabalder bland den skitnödigaste black metal-publiken. "They rode on" är med sina åtta minuter och fyrtiotvå sekunder plattans längsta låt och kanske största överraskning i form av en episod som låter mer som pampig hårdrockscountry (i öronen på undertecknad som vet i stort sett ingenting om country då...) än black metal, komplett med akustiska gitarrer och "vanlig" sång från början till slut. Även titellåten bär en del av dessa ingredienser. Inte så värst necro kommer somliga att tycka, men där har de fel. Även om låten är långt ifrån någon av mina favoriter på "The Wild Hunt" är det ändå det spår som mest av alla befäster WATAINs vilja att gå sin egen väg och att de spelar ur sina svarta hjärtan och inte för att tillfredsställa någon annan. Det är svårt att inte respektera sånt.

De som förälskade sig i WATAIN på "Sworn to the dark" och tyckte att "Lawless darkness" kanske var för smutsig kommer nog att bli mycket förvirrade av "The wild hunt". De som ger det tid och är lite öppnare i sinnet än det genomsnittliga black metal-fåret kommer dock med stor sannolikhet att lära sig att älska WATAINs femte album.

Jag anser att black metal handlar om säreget och individuellt skapande i ondskan och mörkrets namn mer än att vara musikaliskt förutsägbar och fullständigt foga sig inom de ramar som ges av någon sorts diffust definierade genrerådande regler, och då är ingen fanbärare mer värdig än WATAIN.

Av: Daniel Löfquist
Publicerad: 2013-08-14