Visa skriven av
Visa i
STEVEN ADLER - "Appetite For Destruction"
Pocketförlaget, Bokförlaget NoNa, 2012

Det var knappast igår den här boken kom, den skrevs av Adler med spökskrivare redan 2010, kom ut i Sverige förra året, men det var först nu på sommaren någon av oss i redaktionen gav den uppmärksamhet.

En bagatell, faktiskt. Det är väldigt svårt med Steve Adler, originaltrummisen i Guns N' Roses, eftersom man inte vet om man som läsare ska vara imponerad eller "tycka synd om". Slå uppåt eller neråt. Å ena sidan har karln under en ganska kort period fått allt som alla rocksters längtar efter; framgång, spela inför fulla stadiums, groupies. Å andra sidan har han, enligt boken ganska insiktsfullt, varit en sådan otrolig fuck-up. I alla val en människa kan göra i hans situation har han valt fel, vilket i kombination med en missbrukarbakgrund skapat den totala misslyckade LA-losern, när karriären falnat. Och det är ju fascinerande att läsa om, på sitt sätt. Men det beskrivs inte alls lika bra som Vince Neils fall i "The Dirt", exempelvis, som ju är så vansinnigt hjärtskärande. Plus att det blir lite freakshow, vilket i vissa aspekter är lite olustigt.

Och där är bokens riktiga tillkortakommande. Mellan alla återfall och avsugningar (vissa beskrivningar har klar skämskudde-varning) hade man velat ha lite beskrivningar av konstnärskapet, som ju ändå är det som gav Adler det andra. Av det får man nästan intet. Adlers stora konstnärliga gärning, som är jävligt stort ska tilläggas, är trumspåret på "Appetite For Destruction". Det är så vansinnigt bra. Hans samspel och spelglädje tillsammans med Duff är helt legendariskt och lyfter fortfarande idag och låter bättre än det bästa som görs nu. Den processen beskriver han på en enda sida. Otroligt tråkigt, exempelvis jämfört med Keith Richards memoarer "Life", där han på det djupaste och mest insiktisfulla sätt beskriver sitt konstnärskap, vid sidan av rock n' rollen. Men det är Keith det. Steven Adler är inte Keith Richards, och det blir så tydligt när det ska till att skrivas memoarer.

Nåväl, för GnR-buffs, vilket jag ändå är en, i min samling är "Appetite For Destruction" en av de allra bästa skivor jag har, så är den läsvärd. Den var underhållande, för mig, jag ångrar inte läsningen. Men det är sannerligen ingen stor rock-memorabilia-litteratur. 

Av: Petter Pettersson
Publicerad: 2013-08-17