Visa skriven av
Visa i
REX BROWN MED MARK EGLINTON - "Official truth - The inside story of PANTERA - 101 Proof"
Da Capo Press, Import, 2013

Efter de senaste årens självutlämnande biografier om 80- och 90-talens metalscen har turen nu kommit till, åtminstone en tolkning av, PANTERAs historia. Det ska först sägas att jag är ett otroligt PANTERA-fan. Min ingång i det hela är att jag tycker att de är, eller var, ett av 90-talets absolut mest moderna och seriösa och i vissa aspekter mest intellektuella band, och med det sagt var det med stor entusiasm jag satte mig att läsa basisten Rex Browns tolkning av bandets historia.

Intellektuell, ja. Det visar sig ganska snabbt att Rex faktiskt är ganska intellektuell. Visst har han en spökskrivare, men jag skulle tro att det mesta är hans egna ord med tanke på alla facktermer. (Ja, jag har faktiskt läst så många att jag kan se när det är en spökskrivare eller inte. Det värsta var väl i Steven Adlers bok där Helloween konsekvent stavades Halloween. Skitsamma.).

Jag tycker det här är en asbra bok, av fyra anledningar, och då jämför jag främst med de liknande biografier som kommit de senaste fem åren av Anthony Kiedis, Slash och tidigare nämnda Steven Adler, som speglar samma period.

1. Rex skönskriver inte rock n' roll-livet. Det kan man göra. Både Kiedis, Slash och Adlers biografier är helt proppfulla av hur mycket droger och sprit de trycker i sig och hur många tjejer de sätter på. Rex historia har med delar av det här, men inte i något glamoröst skimmer överhuvudtaget. Alkoholen och drogerna (mest i Anselmos fall) är kul till en början men blir väldigt snabbt ett ok, ett missbruk. Det är ganska gripande att läsa, historien slutar med att Rex måste operera bort sin bukspottskörtel efter år av alkoholmissbruk och det finns ingen nåd eller romantik i hans berättelse. Alls, faktiskt. Det finns en berättelse om hur Vinnie (trummisen) försöker, tokfull, efter ett gig hitta groupies med otroligt dåligt resultat. De här historierna har vi inte fått höra, alltid. Alltså, med utgångspunkt i andra biografier är det lätt att romantisera rock n' roll-livet, men Rex ger en mer nyanserad bild. Saker man gör får konsekvenser. Just ordet "konsekvens" är något som knappast finns alls hos herrarna Slash, Kiedis eller Adler. Rex skriver:

I didn't really start getting concerned about any aspect of my lifestyle until I had to deal with the consequences of my actions. People have different ideas about what actually constitutes a "consequence", of course - different levels of tolerance and the whole bit - but for me, consequences are things that make you sit up and pay attention because they actually impact your daily life.


2. Musiken. Rex är first and foremost en musiker, och återger långa och detaljerade beskrivningar av inspelningarna. Berättelsen om inspelningen av "Cowboys From Hell" med producenten Terry Date är, för mig, en ren njutning att läsa. Procedurer, studiodetaljer, känslor, instrument, inställningar. Vid ett tillfälle resonerar han ganska länge kring Geezer Butlers bas-sound, och varför hans anslag är så snyggt. På gränsen till nördigt, men underbar läsning eftersom jag håller med. En annan sak jag tänker på är att Rex inte förbiser PANTERAs första tre sleaze-skivor. Ganska många fans (jag inkluderat) ser "Cowboys From Hell" som PANTERAs "första". Det gör inte Rex, han tillskriver de första plattorna samma tyngd i termer av bandets utveckling. Det är snyggt.

3. Formen. Rex har sin löpande berättelse, men låter i citat andra komma till tals (lite, lite som i The Dirt, men inte på samma sätt). Rex har sin tolkning, men sedan får en gammal producent, en gammal sångare eller flickvän ge sin version av samma händelse. Mycket snyggt, eftersom det ger intrycket en större tyngd. Det här är också anledningen till att det inte blir fullt betyg. Ingen av de andra i bandet har bidragit. Hade Vinnie eller Phil gett sina bidrag hade det kunna bli en "The Dirt" till. Kanske inte lika snaskig, kanske mer intellektuell, men lika bra.

4. Mordet på Dime. Det ligger som en filt över hela storyn. Boken börjar och slutar med det. Det är så oerhört tragiskt, och det finns så många historier och så många riff som är oberättade och ospelade. Samtidigt som relationen mellan Rex och Phil sannerligen inte var okomplicerad, båda hade sina tillkortakommanden.

Som vi alla. Men PANTERA var i sin heyday ett av de allra bästa banden utan några tillkortakommanden alls. Rex kanske inte är rockhistoriens starkast lysande stjärna, men han är en bra berättare. Och det är verkligen en bra berättelse.

Av: Petter Pettersson
Publicerad: 2013-11-08