Visa skriven av
Visa i
IAN GLASPER - "THE DAY THE COUNTRY DIED - A history of anarcho punk 1980-1984"
Cherry Red Books, , 2006
Här har vi del två av tre i Ian Glaspers bokserie om brittisk punk och hardcore. Den första avhandlade den initiala vågen, och den kommande boken (2008) kommer att dissekera UKHC 1985-1989 (EXTREME NOISE TERROR och annat crustigt, kan man tänka). Tills dess har vi här alltså en avhandling om anarkopunken i Storbritannien 1980-1985. Då Sverige nu innehar en regering som är så borgerlig att man blir mörkrädd - en regering som är själva antitesen till vad band som CRASS och CONFLICT stod respektive står för - så känns den samtida och aktuell än idag. När arbetsgivaren dikterar villkoren för arbetsrätten, och arbetslöshetsförsäkringen urholkas samtidigt som medlemsavgifterna chockhöjs, allt medan den personliga integriteten online urgröps och viftas bort med det löjeväckande påståendet att det bara handlar om att stoppa piratkopierare - då behövs böcker som denna. Som min literäre idol Jim Goad skrev i "The redneck manifesto" - arbetarpolitiskt en intellektualiserad version av åtminstone delar av punkidealen från banden i denna bok - "We're hurt and mad and ready to lash out".

Naiviteten i många av bandens ideal är dock påfallande boken igenom, och upp till ytan flyter många interna fajter om vad som var punk, vad som inte var det, vad som var anarkistiskt, vad som var att vara en rockstjärna, och så vidare. (Då en medlem i FLUX OF PINK INDIANS vägrar att skriva autografer då det distanserar musikern från publiken, argumenterar hans band"kamrat" att denne då inte ens borde ha dykt upp på scenen, då detta i sig distanserar honom från publiken, genom att upprätthålla distinktionen mellan de som spelar och de som betalar för att se de som spelar!) De flesta i scenen var rätt unga under de här åren, och det är inte utan att det märks emellanåt! Men vad fan - viljorna var det inget fel på. Däri ligger, som tidigare bekant, anarkopunkens paradox. Som jag ser det. Men jag vill på intet sätt marginalisera denna både viktiga och intressanta rörelse - så missförstå mig rätt här.

Hyfsat kul läsning finnes innanför dessa pärmar; det är ganska lustigt att läsa om alla dispyterna kring ideal som ibland ändrades lite hipp som happ av huvudpersonerna. Vilket givetvis fick konsekvenser i "scenen" - vem var sellout vilken vecka? Och var det egentligen politiskt korrekt att ha veckor i kalendern överhuvudtaget?

Detta om detta. Boken har dock ett generalfel: den var inte fullt så... sträckläsningsvänlig som jag hade förväntat mig! Här finns allt du kan tänkas vilja veta om banden i den brittiska anarkopunken under åren '80-'84. Emellanåt blir den dock lite väl seg om man inte har järnkoll på bandens musik - det är trots allt en lunta på nästan 500 sidor, som nästan uteslutande består av intervjuer (och en hel del bilder). Lite mer fokus på de kändare banden hade inte skadat - lite väl många kapitel handlar om "bildas, spelar in en sjua, dåligt ljud, splittras"-band. Emellanåt känns det som om författarens kriterier på ett anarkopunkband är att de var ett demoband som aldrig tjänade ett öre - sålunda bör den prospektive köparen vara beredd på att detta inte är en bok om CRASS och CONFLICT, utan en bok om CRASS, CONFLICT och mängder och åter mängder med demo/"en sjua"-band.

Möjligen skulle man kunna önska sig en större utomstående analys från författaren också, men å andra sidan kan man som läsare lätt kan dra sina egna slutsatser utifrån bandmedlemmarnas utsagor. Intressant är det dock i mindre doser - boken gör sig bäst om man betar av något kapitel här och där när andan faller på, gärna tillsammans med en kopp te och syntetiska kanintofflor på fossingarna innan läggdags! Tror dock att nästa bok i serien kommer att bli mycket vassare, i alla fall om man som mig överlag är mer inne på råpunk än anarkopunk (med de klassiska undantagen som CRASS och CONFLICT, så klart). Även om distinktionen kan vara svår att göra ibland.

(En relaterad fråga: varför är inte DISCHARGE med? Förvisso kanske inte det mest CRASSiga bandet någonsin, men nog torde de ha en plats i den här berättelsen ändå? Fast de kanske var med i den föregående boken; "Burning Britain"? Kanske tyckte författaren att de var för "major" för att vara med; fan vet.)

Anarkopunkens ideal var större än den musikaliska biten, och i mångt och mycket rörde det sig om politiska kollektiv snarare än regelrätta band. En hel del guldkorn hittar man dock bland pretentionerna (inte nödvändigtvis menat i negativ bemärkelse) - ett spår som CRASS' "Bloody revolutions" låter som något Jello Biafra skulle döda för att ha skrivit än idag, och band som CONFLICT är fortfarande aktiva. Så den här 471-sidiga tegelstenen, nästan lika tjock som statsministerns plånbok - den av dem som är avsedd för subventionerade pigtjänster - känns fortfarande som en relevant historielektion.

Så vem är din ledare? Vilken är din flock? Det är frågor du med fördel kan klura på tillsammans med den här maffiga historielektionen och en tallrik linssoppa.

Roligaste citatet i boken: "Only three people turned up to the gig, and one of those was a dog called Leo." (Om APOSTLES' avskedsgig.) Tuffaste omnämnda stödspelningen: en anti-limsniffar-gala!

Kan något bli mer punk än så?!
Av: Claes Wiberg
Publicerad: 2007-07-16