GHOST @ Conventum Club 700, Örebro, 5 december 2013 Skriv ut
Skriven av Lars Ekenryd   
Skapad 2013-12-06 12:06

GHOSTUtan att nämna några namn kan man utan några större åthävor konstatera att det finns en lång rad mer eller mindre tvivelaktiga artister och band som blivit omotiverat upphaussade i media under senare år. Varför det är så kan man spekulera sig blodig över, utan att för den saken skull komma fram till ett vare sig rimligt eller rationellt svar. Faktum kvarstår dock att det talar till den allmänmänskliga flockmentaliteten – som i sin tur ger upphov till att generera en, som i GHOSTs fall, ytterligare ökad upphaussning. In absurdum, kan man tycka eftersom fenomenet är både irrationellt och bedrägligt. GHOST, eller GHOST B.C. som de tvingades döpa om sig till i USA på grund av rättighetsskäl, har sedan starten 2008 gått en lysande karriär till mötes. Detta trots att medlemmarna är inkognito i roller som Papa Emeritus II och fem namnlösa Ghouls. Det har efter all exponering i media inte kunnat undgå någon att Papa Emeritus II är klädd i påvemundering och dödskalleliknande ansiktsmålning. Ghoulisarna (”likplundrarna”) är iförda svarta masker och mörka, fotsida munkkåpor. Vilka som döljer sig bakom denna spektakulära utstyrsel är än så länge okänt även om spekulationerna florerar i takt med att bandets populäritet ökar. Att GHOST består av en kärna där musiker från Stockholms och Linköpings döds- och black metal-scen ingår verkar dock ha utvecklats till ett vedertaget faktum. Oavsett, och kanske som ett bevis på att personfixering är klart överskattat inom konst och kultur, har GHOST fått en välförtjänt plats i rampljuset och med gott fog fått vada fram i lovord från en unison kritikerkår.

GHOST

Med en Grammisnominerad debut, ”Opus Eponymous”, från 2010, en i år utkommen uppföljare vid namn ”Infestissumam” bakom sig och ett fullbokat Club 700 framför sig inleder GHOST kvällens mässa med det suggestiva och stämningshöjande stycket ”Masked Ball” – komponerat av den brittiska tonsättaren och musikern Joselyn Pook. Därefter följer GHOSTs egna ”Infestissumam” med en sakral kör som backas upp av ett hårt 2-taktspumpande trumkomp och drivande, förföriska gitarriff. Samtidigt äntrar Papa Emeritus II – som härom året avlöste den abdikerade Papa Emeritus I – scenen på vederbörligt manér, med kräkla, mitra och stiliserad sutan. Kontrasterna mellan det högtidliga, religiöst präglade och det profana, rebelliska och trotsiga är nästan övertydliga men inte desto mindre verkningsfulla. Entusiasmen bland publiken går inte att ta miste på och vid kravallstaketet vid scenen gör ett gäng flickor vad de kan för att skrika sig hesa och locka Papa Emeritus II:s uppmärksamhet till sig. Helt plötsligt förnimmer jag en lika snabbt övergående som stark känsla av att vara på en Håkan Hellström-konsert. Kvällens blasfemiska liturgi förstärks inte minst av en heltäckande kuliss i form av en jättelik pastisch på en kyrkvägg med pelare och fönster med traditionellt färgat glas. Även luktsinnet bjudits in till den tonsatta predikan via en sötaktig doft från rökelser placerade i varsin ände av scenen. Den till stora delar lättillgängliga och tämligen mainstreamorienterade hipster-hårdrock GHOST dukar upp kontrasterar även den akten med dess attribut, som hämtade ur filmen Eyes Wide Shot eller ett surrealistiskt möte med initierade Illuminater, representanter för ”den nya världsordningen”. Vilket i och för sig ligger i linje med påståendet från GHOST själva att de är utsända av djävulen för att med kommersiell rockmusik värva själar till djävulens tjänst.

GHOSTMusiken är förvisso inte i överkant lättsam och inte heller överdrivet inställsam, men saknar för den saken skull inte medryckande melodislingor, klistriga riff och en hel del riktigt bra, om än smäktande, sång. Papa Emeritus II har av naturliga skäl en majestätisk roll som frontfigur framför de övriga fem mörkermännen i ensemblen. Något som förstärks ytterligare genom ljussättningen med starkt vitt ljus underifrån riktat upp mot Papa Emeritus II demoniska gestalt. De tre gitarr-ghoulisarna tvekar dock inte att vid första bästa tillfälle flytta fram positionerna och inta en mer central roll vid scenkanten i samband med individuella eller gemensamma utsvävningar. Inte minst under den helt instrumentella ”Genesis”, som jag anser är något av kvällens mest minnesvärda höjdpunkter. GHOST tillvänjda hårdrock ackompanjeras dessutom stilfullt av en klatschig men ändå måttfull ljusshow. Vissa poppiga takter tillåts att oförskyllt frikostigt florera i ett flertal kompositioner och en studsig låt som ”Jigolo Har Megiddo” visar sig vara en klockren publikfriare av Max Martin-snitt – samtidigt som extranumret ”Ghuleh/Zombie Queen” åtminstone i ”Ghuleh”-partiet mer påminner om en ”smörig” tryckare från 80-talet. GHOST grovhånglar trots det mestadels med en retroorienterad snäll-metal med gotiskt befläckad glamrock i figursydda pop-trikåer, där de kyrkliga körstämmorna utgör ett kuriöst, exotiskt inslag. Till skillnad från påve Franciskus, som i sin apostoliska skrivelse “Evangelii Gaudium” i starka ordalag kritiserar “marknadens tyranni” och uppmanar till kamp mot fattigdom sjunger Papa Emeritus II: ”Since fate of men is equal to the fate of lice, As new dawn rises you shall recognize now, the overlord of flies. Hell Satan, Archangelo. Hell Satan, welcome Year Zero.” Lojalt uppbackad av sin namnlösa kvintett får de med gemensam kraft publiken att visa ”horntecknet” och för full hals sjunga med i refrängen.

Med barngråt inleds den första av kvällens två coverlåtar; THE BEATLES ”Here Comes The Sun” är ett lika lustigt som välkommet inslag, samtidigt som den utgör en skarp kontrast till den föregående tivoliminnande tretaktaren ”Secular Haze”. GHOST tar sig an THE BEATLES klassiska dänga med ett respektingivande och tungt beat i makligt tempo. Även ROKY ERICKSONs i sammanhanget passande ”If You Have Ghosts” blir i GHOSTs tolkning ett delikat inslag i repertoaren. Dessa Satans apostlar blygs trots sin egen musikaliska begåvning och lovvärda traktering av respektive instrument inte att trots det komplettera sin spelplan med diverse samplingar, förinspelade melodislingor eller tätt vävda ljudmattor. Mycket tack vare den tekniken lyckas GHOST till stora delar återskapa den känsla och omsorgsfullt utarbetade ljudbild studioinspelningarna erbjuder. På gott och ont, bör tilläggas.

GHOSTHuruvida det rykte som gör gällande att ex-NIRVANA/FOO FIGHTERS-medlemmen med det snarlika efternamnet GrohlDave Grohl, ingått i GHOSTGhoul-kvintett vid scenframträdanden stämmer eller ej låter jag vara osagt. Att Grohl agerat producent på GHOSTs senaste EP, ”If You Have Ghost”, samt trakterar trummor, slagverk och kompgitarr på tre av plattans fem spår är däremot verifierat bortom allt rimligt tvivel. Oavsett vem som döljer sig bakom dessa svarta kåpor är det en tajt och samstämmig brödraorden som stämt upp för att locka en aningslös publik att ge upp sina själar. Såvida spekulationerna om Anunnakis annalkande ankomst visar sig vara enbart hjärnspöken bland konspirationsteoretiker lär kvällens ockulta mässa inte vara den sista i GHOSTs regi eller över huvud taget i sitt slag.

Kombinationen munkkopor och heltäckande ansiktsmask ger upphov till en vild gissning att det blir okristligt varmt för musikerna att med bibehållen värdighet, entusiasm och skärpa underhålla en krävande publik i drygt 90 minuter. Om, med betoning på om, det vore så att medlemmarna i Ghoul-kvintetten bestod av två eller tre femmor som med jämna mellanrum avlöste varandra vore undertecknad den sista att bli förvånad. För med maskering och en oidentifierbar scenpersona lär ingen i publiken märka om musikerna är desamma under hela showen eller ej. En ny laguppställning skulle med andra ord obemärkt kunna byta av ett (första) gäng svettiga Ghoulisar i halvtid. GHOST gör hur som helst en hedervärd insats och Nikija Event har återigen förgyllt vardagen för en musikälskande publik. Så också med kommande, än så länge inplanerade SKITARG, KVELERTAK, ASTA KASK, CHARTA 77, RAUBTIER och allt för långt fram även Metallsvenskan 2014 i eventkalendern.