Thrashfest Classics, Trädgårn, Göteborg, 6 december 2011 Skriv ut
Skriven av Peter Jandreus   
Skapad 2011-12-08 13:00

Det är ganska störande att musiken som en gång i tiden kändes den ultimata genren i stort sett bara är nostalgi när vi skriver 2011. Okej, det finns en liten undergroundscen, men gillar man old school-thrash finns det inte mycket att välja på i denna nådens tid. För oss som inte tycker att det räcker med modern metal med lite thrash-riff utan vill ha hela paketet var kvällens begivenheter mumma, så långt var klart. Frågan var dock om 80-talets storheter och bortglömda akter fortfarande skulle ha någon energi kvar. Det hade de till största del. Det blev en lång kväll att minnas. Thrash it up!

"Thrash and thunder from down under!" Så lanserades Australiens mesta thrashare MORTAL SIN när det begav sig. De var ett oväntat tillskott till kvällen, och ett positivt sådant. Aldrig trodde jag att jag skulle få se dem och det var väntan väl värd trots att de i egenskap av kvällens första band inte fått särskilt lång speltid. Men de var överraskande bra och de vet hur man ska få till både ett ettrigt driv och moshigt sväng. Men gitarrsolon kan de lika gärna skippa för sällan har en gitarrist spelat så mycket uttjatade standardsolon. Men jag var nöjd och glad att få skråla med i en gammal pojkrumsfavorit som ”I Am Immortal”.


Efter MORTAL SINs rappa set blir HEATHEN närmast en besvikelse. Visst, gitarrtrakterandet höjs ett par snäpp, men de har i ärlighetens namn alltid varit lite av ett trökband utan några självklara höjdare. De gör allt rätt men lämnar inget bestående minne efter sig och sångaren David Whites märkliga porrdiscodans är helt klart irriterande. Ett egensinnigt sätt för en frontman i ett thrashband att röra sig på, men det ser mest idiotiskt ut. Ett av de lite mera bortglömda Bay area-banden, och med rätta. Bara för att det är gammalt blir det inte automatiskt bra.

DESTRUCTION tillhör ett av de där banden som alltid levererar. Jag har sett dem ett antal gånger och det har alltid varit en rejäl knogmacka. Så även denna gång. Den väldige Schmier tornar upp sig som ett apokalyptiskt monster och kör över oss med 25 års rutin och aggression. Han visar sig även ha nån form av humor när han lurar publiken längst fram att de ska få smaka på hans öl. Han säger (i micken) att han själv ska ta en klunk först och sen ska de få smaka. Men istället kastar han ut ölen högt upp i luften vilket resulterar i ett ölregn och en direkt farlig projektil över ett gäng armar som sträcker sig efter den. Schmier kommenterar det hela så här: ”I like you swedes, you're fighting for your beer!”. Jodå, och det är inte konstigt när ölen på stället kostar 56 kronor.

Vi får alla de klassiska låtarna oss till livs. ”Curse the Gods”, ”Mad Butcher”, ”Bestial Invasion”, ”The Ritual” – ja ni fattar. Det enda jag saknade var en personlig favorit från 90-talet – ”The Butcher Strikes Back”. Men man kan ju inte få allt. Eller jo faktiskt, kvällens första circle pit, som tvingar den lite äldre delen av publiken att backa en bra bit bakåt. Någon stage diving blir det dock inte. Sånt är väl i det närmaste förbjudet på de allra flesta ställen nuförtiden…

SEPULTURA var det första bandet jag upptäckte med en sångare som growlade och spelade nån form av death metal vilken var mer intrikat och fläskig än det man hade hört innan. De betydde skitmycket för mig innan hela Morrisound-vågen kom och, tillsammans med de brittiska samtida banden, satte standarden för hur döds skulle låta när den var som fräckast i slutet av 80-talet. Att bröderna Cavalera och co dessutom var från Brasilien gjorde dem bara ännu mera spännande. Men det var då. Att idag se ett av sina gamla favoritband gå ner sig så mycket smärtar.

Det lät inte som SEPULTURA. Det såg inte ut som SEPULTURA. Då kan det heller inte vara SEPULTURA. Loggan ovanför trumsetet lurade inte mig i alla fall. Det var emellertid ett utmärkt bra tillfälle för en matpaus samt andhämtning, då bandet avlöste varandra snabbare än thrash-tåget. Väl tillbaka håller brassarna fortfarande på och när jag kliver in i på Trägårn en stund senare kör de min gamla favorit ”Inner Self”. Då vill jag nästan gråta. Så illa låter det. Missförstå mig inte nu, det var inget fel på spelskickligheten – det lät bara fel. I synnerhet när man går ut och deklarerar att man bara ska spela låtar från de vissa klassiska skivor. I kombination med försvinnande få originalmedlemmar och framförallt utan sången från Max Cavalera som i stort är otroligt betydande och viktig för dessa låtar. Pinsamt är bara förordet. Avgå Andreas Kisser!

Photo: Dennis Jernberg.Likt DESTRUCTION har även EXODUS en förmåga att aldrig lämna besvikelse efter sig när de är klara med sin thrash-tornado. Åttiotalets mest otursförföljda band har tagit sig genom både droghelvete och dödsfall men rest sig starkare och gett oss bland de intensivaste thrashplattorna på den här sidan millenniet. Svängiga moshpartier, snabba avancerade riff och Rob Dukes intensiva sång gör att de är det välförtjänta huvudbandet i turnépaketet som fått namnet Thrashfest Classics. Han fixar inte Steve Souzas gnäll helt och hållet, men är nära nog.

Det är inte utan att man är nöjd efter Bay Area-bandets hitkavalkad livligt illustrerad med en rejält tilltagen circle pit. Fräckt!

En bekant påpekade att det inte luktade lika mycket shampoo som det brukar på metal-tillställningar när hårmanarna flyger omkring. Det stämmer. Thrash metal är helt enkelt lite smutsigare, och det var garanterat hipster-fritt denna kväll.

Det sämsta med kvällen var, förutom ställets priser (garderoben kostade t ex hela 25 kronor!), ljudet. Samtliga band lät egentligen lika illa. Löjligt nermixade gitarrer och ett baskaggeljud som bara skulle passat på en techno-klubb. Ibland var det nästan bara baskagge som gick fram. Ljudteknikern denna kväll borde kölhalas. Hur thrash ska låta förstod han sig inte på ett enda jävla dugg.

Fotogalleri från Thrashfest Classics i Göteborg. (c) Dennis Jernberg

Turnéns officiella webbplats

Videoklipp:

 


 

Kommentarer   

 
0 #3 Peter Jandreus 2011-12-09 18:38
Kicke: jag glömde fan nämna den nye trummisen i Destruction som jiddrade bort alla låtarna med alldeles för mycket jidderinlägg på pukorna. Men det gick att tänka bort...
Citera
 
 
0 #2 Per Söderberg 2011-12-09 00:49
Kicke: jag var inte heller där.., men obs-klassare brukar väl var nåt positivt i din bok?
Citera
 
 
0 #1 Kicke 2011-12-09 00:21
Destruction klassiker med en ivrig obs-klassare bakom trummorna med sprillans ny dubbelpedal som gissningsvis inte hört Infernal Overkill. Och Sepultura med en hip-hopare med fotbollsstrumpor.
Jävlar va nöjd jag är att jag drack fålle och spikade lister med en liten paus för att kolla Vem vet mest med satanisten Rickard Olsson.
Citera
 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera