D.A.D. @ Trädgår'n, Göteborg, 10 mars 2012 Skriv ut
Skriven av Petter Pettersson   
Skapad 2012-03-11 01:27

Det var gott och väl sjutton år sedan jag såg D.A.D. sist (eller D-A-D, som de heter på Spotify, eller D:A:D, som de heter på allmusic.com). Då såg jag dem i ett halvfullt Lisebergshallen på turnén som följde skivan "Helpyourselfish", en skiva som jag då tyckte var väldigt förvirrad – ett band som likt METALLICA inte alls kunde navigera i 90-talslandskapet – och det jag minns bäst från den konserten var att jag stod bredvid en stillastående Jocke Björklund som varit 94'-hjälte-back i fotbollslandslaget (där hade han bättre rörelse, som tur var) året innan. Inte så kul, med andra ord. Men borsett från det så har D.A.D. varit ett band som följt mig nästan sedan högstadiet och jag har aldrig lämnat dem utan pliktskyldigt kollat in alla nya skivor, och nu var det dags att se dem igen. Ett roligt återseende, visar det sig.

D.A.D. gör sig förstås bättre i klubbmiljö än i en idrottshall, självklart. Trädgår'n är, såvitt jag kan se, fullsatt. Och även om bandets musik rent trendmässigt passerat bäst-före för länge sedan, och även om grabbarna åldrats lika mycket som jag själv, så är det bra underhållning. Jesper Binzer ser som vanligt ut som en charmig raggare med långt hår och gummiansikte (med ett hårfäste som krupit upp en aning sedan sist), brorsan Jacob har Slash-hatt och spelar som vanligt fantastiskt, "nye" (sedan 1999) trummisen Laust Sonne är med sina tio färre levnadsår bandets pretty-boy och, min favorit, basisten Stig Pedersen är numera en blandning av Jerry Williams (ansiktet), Runar (frisyren) och en personal trainer (kroppen).

Det var länge sedan jag lyssnade på dem på riktigt, men det slår mig hur charmigt bandet var, och är. Det goda humöret, spelglädjen som fortfarande genuint finns där, och framförallt: allt det amerikanska – oxhornen, det bluesiga och de uppenbara countryreferenserna, är på något sätt en väldigt rolig USA-pastisch som fortfarande fungerar. Danskar som tar en del av USA och gör den till sin egen. Bandet har ju som bekant aldrig slagit i USA trots envisa försök, och det beror kanske på att amerikanerna inte förstår den oerhört balla och skruvade tolkningen av sin egen kultur. Det är ingen drift av USA, utan en variant. Ett parallell-USA. Och jag gillar det i många stycken bättre än den äkta varan. Och precis som musiken så är bandet själva lite som seriefigurer, alla har en roll och de spelar den ut den till max samtidigt som musiken också vilar tryggt i uttrycket och självförtroendet. Låtarna är också givetvis bra, setlistan är helt ok även om den är ganska kort. De självklara "Jihad", "Bad Craziness" och "Point of View" spelas likväl som nyare alster, men också min egen absoluta D.A.D.-favorit "Grow or Pay" som jag tycker slarvas bort lite i mitten. Dessutom gör de en riktigt inspirerad "Reconstructdead" från "Helpyourselfish" som jag sågade i början av recensionen, men det får jag ta tillbaka, den låter skitbra den här kvällen, verkligen. Det är ju en bra låt.

Under största delen av spelningen så står jag längst fram, och när jag taktiskt rör mig bakåt på golvet för att komma först till garderoben (Trädgår'ns garderobkö efter gig är verkligen not-cool) så ser jag, upplyst i scenljuset, ansiktena på alla i publiken som fortfarande står och tittar. Och alla ler från öra till öra. Alla, verkligen, hundratals människor, en fantastisk syn. Och då finns det inte så mycket negativt man kan säga om en spelning. Om publiken är så glad är uppdraget utfört. Och jag är absolut nöjd själv, det var väldigt roligt att se bandet igen. Att på kvällstidningsspråk säga att något är ett "lyckopiller" känns väldigt fånigt, men D.A.D. är faktiskt det. En liten Prozac, fast med konstigare basar.

Apropå det – om man nu måste gnälla på något så är det väl då att det musikaliskt är lite slarvigt ibland. Jespers gitarr hörs i princip inte alls, och Pedersen är verkligen ingen basist som skulle få studiojobb om man ser till det rent spelmässiga, han slarvar betänkligt, i "Sleeping my day away" spelar han en halv vers på fel sträng på sin raketbas. Men skitsamma, det spelar ingen roll. Det är ju en raketbas. Det andra man kan gnälla på, möjligtvis, är biljettpriset. Det här vet jag inte med säkerhet, men jag hörde att biljetterna kostade 370 spänn. Det är i högsta laget för ett klubbgig på en timme och tjugo minuter. För 370 svenska pesetas tycker jag att man bör få åtminstone en halvaftonskonsert (speciellt som biran på Trädgårn kostar runt 60), även om det är med ett internationellt gångbart band. OPETH, i samma lokal, för ett par månader sedan, tog samma summa men spelade i långt över två timmar. Men skitsamma. Raketbas.

OCH, när jag ändå är inne på saken, så måste jag ta tillfället i akt att upphöja Jacob Binzer som gitarrist. När Aftonbladet (suck) årligen listar "världens bästa gitarrist" vinner alltid Slash (whatta?) eller Hendrix (bäst – nej, viktigast – ok). Men för mig så är Jacob däruppe, kanske inte högst, men däruppe. Han kombinerar förnuft och känsla på ett sätt som ingen annan. Om du har tid, lyssna på "Milk and Honey" från förra skivan "Monster Philosophy", och hör hur han låter instrumentet sjunga sig igenom låten och låter både ton, plektrumljud, efterklang och volymkontroll få instrumentet att leva på ett sätt som Slash aldrig skulle kunna. Anser jag. Solot är enkelt, men magiskt, som alla Binzers solon. Han har en extremt hög lägstanivå. Precis som Jocke Björklund hade (förutom möjligtvis i Sunderland där i slutet).

 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera