CriticalMass går till sjöss: CLOSE-UP Båten 8–9 mars 2012 Skriv ut
Skriven av Simon Ellard   
Skapad 2012-04-09 10:02

Den numera två-gånger-om-året traditionsenliga Close-Up båten lämnar än en gång hamnens trygghet för en vinglig färd genom kobbar och skär till Åbo och tillbaka. Silja Galaxy heter skutan, och fullastad med 2000 mer eller mindre onyktra hårdrockare kan vem som helst förstå att denna seglats riskerar att bli osäker på mer än ett sätt.

Redan på terminalen börjar det i form av en kraftigt överförfriskad kille som står, eller rättare sagt lutar sig, mot sin polare före oss i kön när vi väntar på att få gå ombord genom biljettkontrollen. Han är så stukad i både knäveck och huvud att han varken vet var han har sin biljett, plånbok, vett eller ens sin egen röv för den delen. Hans allt mer desperata polare fräser i hans öra att han nu måste skärpa sig, för nu är det dags att visa upp biljetten, men vi hinner inte mer än förbi förrän killen okontrollerat rasar iväg i sidled mitt framför ögonen på vakterna och mer eller mindre tvingas att "räddas" av vakten. Jag kan slå vad om min högra hand att det nog inte blev någon båttur för denna yngling.



TORTURE DIVISIONFörst ut är Sveriges givmildaste, och enligt mig bästa, death metal-band TORTURE DIVISION. Givmildaste skriver jag då de kontinuerligt och troget lägger ut sina låtar för gratis nedladdning på sin egen webbplats. Inte bara för att det är löjligt bra, utan även för att stötta och supporta dem och deras mission att skapa överjävlig death metal, rekommenderar jag allt och alla att även köpa deras skivor och tröjor. 
Med en av världens bästa growl vrålar Jörgen Sandström (sång och bas, ex-ENTOMBED, ex-GRAVE, ex-VICIOUS ART) sina lungor blodiga redan med öppningslåten "Double Barrel Remedy". Sedan fortsätter han efter ett "Gotland über alles"-statement (Jörgen är gotlänning) med "The Axe Murderer" och "Clark The Monarch", för att sedan dementera att det skulle handla om "sex, sprit och rock´n´roll" utan istället "Satan, Sprit och Våld". Trion, som också består av Kentha "Lord K" Philipson (gitarr, THE PROJECT HATE MCMXCIX, ex-GOD AMONG INSECTS) och Tobias Gustafsson (trummor, VOMITORY) verkar vara väldigt tacksamma för det över förväntade gensvar som kommer från den stora och månghövdade publiken. Mitt under setet slår det mig att det är lite ovanligt med ett death metal-band där det är två skalliga frontfigurer. Oftast brukar det vara extremt mycket och långt hår, men i TOURTURE DIVISION har det mer eller mindre koncentrerats till "Lord K´s" enormt långa och imponerande skäggfläta. Fan, karln skulle kunna hänga sig själv i den. 
Sen kommer en gäst in på scenen i form av "Hägge" från F.K.Ü. på gitarr som bänder loss i den lite tyngre och sugande låten "Eld och Plågor". Här lyser också Jörgens gotländska dialekt igenom i growlet och förvandlar allt till ett än mer ondskefullt monster. 
En bättre, hårdare, brutalare och briljantare inledning på årets kryssning kan jag inte komma på. Death metal när det är som bäst helt enkelt.

GRAVEYARDNäst ut i ordningen är från det senaste året enormt uppmärksammade GRAVEYARD. Och med all rätt också, för de har onekligen skapat en platta, "Hisingen Blues", som svänger till och med stelopererade höftkulor ur led. Förra gången de spelade på Close-Up båten var 2009 men då lyckades jag tyvärr missa större delen av deras konsert. Bättre gick det i år och jag har förvisso bevittnat bandet ett par gånger vid andra tillfällen men det är alltid något vist med att se ett band mitt ute på Östersjön. 
Med en bakgrundsfilm som backdrop där zombies och spindlar anfaller dig från alla håll, varvat med sekvenser av skräckinjagande träskmarker, bildar kvartetten bokstavligt talat en stjärnraket som vill ta dig med upp mot en kolsvart rock'n'roll-himmel. Med 70-talet som ledstjärna, både när det gäller musik och utseende, skapar de ett intryck som förflyttar dig både i tid och rum, minst 40 år bakåt. Det är otroligt tajt och Axel Sjöberg är en grym och hårtslående trummis där jag är evigt tacksam att jag inte delar hans räkningar för sönderslagna cymbaler. Bandet består för övrigt av Joakim Nilsson (sång och gitarr), Jonatan Larocca-Ramm (sång och gitarr) och Rikard Edlund (bas), och tillsammans bygger de upp riff lika stabila som betongfundamenten till Öresundsbron. Visst är deras skivor bra men det är framförallt live som bandet kommer till sin rätt. Det är stenhårt och tungt och när bakgrundsfilmen börjar visa en flock skenande gnuer som rusar fram över en dammig savann kan en bildlig liknelse inte bli mer klockren.

KREATORSom tredje akt blir det resans mest politiskt förbannade band, nämligen den tyska thrash-maskinen KREATOR med den numera legendariska frontmannen Miland "Mille" Petrozza. Från att från början manglat primitiv tysk thrash med ockulta inslag i sin lyrik har de alltmer övergått till ett mer medvetet, om än jävligt ilsket, budskap. De öppnar starkt och övertygande med "Violent Revolution" där bakgrundsfilmen visar en ryckig sekvens på vad som verkar vara en sinnessjuk person med kniv och gaffel i högsta hugg som ska till och äta. Tur att jag inte är speciellt hungrig för tillfället för det är inte direkt aptitretande. Sen följer "Hordes Of Chaos" där filmen övergår till något som skulle kunna vara hämtat från filmer som "300" eller "Conan the Barbarian" varvat med apokalyptiska framtidsmardrömmar. 
Om jag bara inte hade haft kamera och papper och penna med mig hade jag utan tvekan kastat mig in i den allt mer vilda moshpiten där armar, hår och ben flyger fram och tillbaka till pärlor som till exempel "Extreme Aggression", "Phobia" och "Enemy Of God". Bakgrundsfilmen har nu övergått till något som liknar "Exorcisten" och efter ett eldigt och flammande tal från Mille om antifascism (större fanbärare och förespråkare för detta går nog överhuvudtaget inte att finna inom metal) är det dags för den klassiska avslutningen med "Endless Pain", "Pleasure To Kill", mästerverket "Flag Of Hate" och "Tormentor". Nöjd, som vanligt efter en tokbra spelning med denna tyska kvartett, och med det fåniga leendet klistrat på mina läppar springer jag till merchen för att köpa mig ännu en KREATOR tröja. Inte för att jag egentligen behöver fler, utan bara för att de är så jävla bra.

2546 DSC05915Med ett kolibriliknande mönster som från filmduken ser ut att sväva ut över publiken drar DARK TRANQUILLITY, ett av Sveriges största melodiska dödsband, igång som sista akt på torsdagen. Sedan 1989 har de varit verksamma och spottat ur sig nio album och med dem skapat en stor och trogen skara fans. Med risk för att bli tvingad att "gå plankan" och dessförinnan bli svårt misshandlad av dessa DARK TRANQUILLITY fans, tycker jag ändå att deras musik är något slätstruken. Det är snortajt och många gånger riktigt bra men det blir ändå inte att det fastnar i mitt minne. Sångaren Mikael Stanne far runt som ett yrväder och har en stark och övertygande röst, liksom resten av bandet levererar till hundra procent, och många gånger mer än det. Men det är något med deras låtar, utan att jag kan sätta fingret på vad, som gör att det skär sig lite i min tekopp. 
Den CRADLE OF FILTH-minnande bakgrundsfilmen med vampyrer, blodiga jungfrur och även Frankensteins monster gör att filmen fångar mitt intresse mer än deras tonkonst. Och det ska väl inte riktigt vara tanken utan den är väl mer tänkt att förstärka helhetsbilden. 
Men publiken är med från första till sista ackord och bandet verka stormtrivas på scen så det är ändå med en stilla undran jag funderar på vad det är som jag har missat. Inför sista låten byter filmen tema igen och det ser mer ut som ett snyggt omgjort montage av VOIVOD-skallen. Nej, jag lovar att till nästa gång ska jag lyssna in mig lite mer på detta band så att jag kan bli lite mer saklig i min tveksamhet inför dem, och vem vet, jag kanske istället kommer bli ett hängivet fan.

Förvånansvärt pigg vaknar jag på fredagen av att min polare stövlar in i hytten efter lite nattligt äventyr, och tillsammans tar vi hissen ner för den obligatoriska morgonritualen med bastu och bad. Tur som en tok har vi då det precis blir två platser ledigt och vi hinner knappt in i omklädningsrummet förrän vi springer på Jörgen och Kentha från TORTURE DIVISION och deras polare Hägge från F.K.Ü. Lite lätt "starstruck" dillar jag något om en fantastisk spelning men herrarna verkar vara väldigt jordnära (trots att vi är ute på öppet hav) och börjar istället förhöra oss om våra musikaliska referenser. Säga vad man vill "Lord K", men en man med starka åsikter är det alla fall och enda gången jag tror att jag lyckas imponera lite på honom är när jag erkänner att jag faktiskt har börjat lipa under en konsert. "Det kräver sin man att erkänna en sån grej" säger han och jag rodnar än mer. En bättre och roligare start på dagen kan man som skribent knappast få.

Den otacksamma uppgiften att som första band väcka båten med alla avdäckade och sömniga metalskallar har gått till hc-bandet YERSINIA från Uppsala. Men med låtar som "Hoppas kräftan tar dig", "Om floden var vin" och "Den sista sången jag skriver till dig" lyckas de ändå få den, om än lilla, men tappra publiken att svänga sina lurviga. Det handlar om muskelstinn, hoppvänlig och stampa-foten-hårt-i-golvet hardcore, men där den stora skillnaden mot flertalet band i samma skola är att de har otroligt intelligenta och egensinniga texter på svenska. Att dessutom deras debutalbum "Efter oss syndafloden" förärade dem till soundcheckvinnare i Close-Up #127 säger en del om hur bra detta band är. Även undertecknad hade dem på min årsbästalista över 2010. De kör ett kort och koncist set som fungerar effektivt och avväpnande. Sångaren Mattis Erngren register sträcker sig från primitivt och blödande hardcore-vrål till gutturalt gurgel, och som frontman fastnar han i ens blickfång då han med glöd och inlevelse ger allt och även kastar sig ut och deltar tillsammans med publiken i en vild moshpit-brottning. Givetvis ger de tre övriga medlemmarna fullt ställ de också men hamnar så att säga lite i bakvattnet. Ska även nämna att de inte hade sin originalgitarrist då han var sjuk, men tyvärr uppfattade jag inte vem ersättaren var. Bra initiativ av Close-Up att ge ett sådant här lite mindre känt band chansen att visa upp sig även om tyvärr uppslutningen från publiken inte direkt var massiv.

Då hungern gjorde sig påmind så hoppar vi över DEGRADEAD för att istället dels käka och dels botanisera lite i whiskybaren. Jag hinner även med att inhandla boken "Labour of Love and Hate" av författaren själv John Resborn. Hans syster och medförfattare Lena var inte med på båten om jag fattade honom rätt, men boken vill jag rekommendera varmt till alla som på något sätt vill kalla sig metalskalle och som finner minsta intresse av att upptäcka hur genren ser ut på andra håll än den europeisk/amerikanska scenen. Boken gör en mycket intressant djupdykning över hur scenen ser ut för fans och musiker i Sydostasien.

THE KRISTET UTSEENDESom grande finale ska metalpunkarna i THE KRISTET UTSEENDE avsluta denna seglats innan båten åter ankrar i Stockholm. Då jag aldrig tidigare lyckats se dessa herrar och än mindre brytt mig om att lyssna på dem, är det med stigande förvåning som jag ser horder av folk vallfärda genom båten mot konsertlokalen. Alla dessutom glatt viftande med toalettborstar i högsta hugg. Jag kan bara fantisera om vad städpersonalen tänker när de upptäcker att toalettborsten saknas i var och varannan hytt. Allsången är dessutom närapå bedövande "The power of Christ compels you! Kristus kraft befriar dig!", och skulle man blunda skulle man lätt kunna tro att man har förvirrat sig in på ett väckelsemöte hos Livets Ord eller någon liknande sekt. Själv har jag alltid lite fördomsfullt avfärdat bandet som en pubertal flirt av Eddie Meduza och Killinggängets humor, uppstyrt av en kombination av hårdrocksriff och trallpunk. Och mina "fördomar" vill jag nog påstå besannas. De enda låtarna som jag känner igen är "Bärs som bärs", "Pang på pungen i Portugal" och "Quinna", men inget av det övriga materialet imponerar något vidare på mig. Musikaliskt är det stappligt och osäkert, och bandet verkar nästan vara lite bakfulla. Nej, kalla mig gärna tråkig, men deras humor om bögar, droger och religion blir alldeles för tramsig för min smak. Men publiken fullkomligt älskar dem.

Efter ännu en fantastiskt rolig kryssning kan jag åter bara tacka och bocka för ett väl genomfört arrangemang. Jag kommer nog inte kunna vara med på nästa kryssning som lättar ankar den 6–7 september, och redan har bokat CRASHDÏET och 69 EYES, men om ett år kommer högst troligtvis undertecknad att än en gång guppa förbi Åbo. Om jag ska vara kritisk mot något ska det väl vara att även om jag älskar både TORTURE DIVISION och GRAVEYARD, och absolut vill ge DARK TRANQUILLITY en ny chans, får nog Close-Up se upp lite som arrangör med att upprepa vilka band som spelar. Jag menar att på årets båt har tre av sju band spelat tidigare och det kanske är lite i överkant. Oavsett vilket, skepp ohoj och väl mött om ett år!

Länkar:
TORTURE DIVISION
GRAVEYARD
DARK TRANQUILLITY
KREATOR
YERSINIA
DEGRADEAD
THE KRISTET UTSEENDE
Labour Of Love And Hate-boken

 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera