IN FLAMES och DEATH DESTRUCTION @ Klubb 700, Örebro, 13 april 2012 Skriv ut
Skriven av Lars Ekenryd   
Skapad 2012-04-16 18:30

Efter spelningar i Norrköping, Huskvarna, Trollhättan plus en avstickare till Köpenhamn återvänder turnéduon DEATH DESTRUCTION och IN FLAMES till hemlandet Sverige för att landa i Örebro. Turnén fortsätter för DEATH DESTRUCTION fram till den 25 april där de avslutar på Maxim i Gävle. IN FLAMES fortsätter dock turnerandet österut även efter Gävle, till Finland, för att sedan återvända hem igen och därefter vidare till Schweiz och Tyskland. Ett gästspel på Metaltown har de dessutom att se fram emot i sommar.

  

2560 DD03Nu är det ännu april, dagen är fredagen den 13. Efter ett längre intro äntrar DEATH DESTRUCTION scenen på Klubb 700. Det är ingen större överdrift att påstå att sångaren Jimmie Strimell (DEAD BY APRIL, ex-CYPHER SYSTEM, ex-NIGHTRAGE) är Zlatan i det här laget. Attityden och självförtroendet finns där, likväl en karismatisk utstrålning och ett publikfriande artisteri. När den så kallade supergruppen rivstartar med ”The Shredding March” från fjolårets självbetitlade debutalbum visar Jimmie att det finns fog för kaxigheten genom att med en stenhård röst ryta i för full hals. I fas med de övriga medlemmarna, som består av Henrik Danhage (gitarr, ex-EVERGREY, ex-NONE), Fredrik Larsson (bas, HAMMERFALL, ex-CRYSTAL AGE, ex-EVERGREY) och Jonas Ekdahl (trummor, ex-EVERGREY), detonerar Jimmie en smärre bombmatta med groove metal över Örebropubliken.

Efter att IN FLAMES trumset, scenografi, ljusväggar och så vidare placerats ut på scenen tillsammans med D.D:s egna trumset, mickstativ, pedaler etcetera finns det enbart några få kvadratmeter kvar för trion framme vid scenkanten att uppträda på. Under sitt intensiva och inlevelsefulla agerande snubblar nästan Jimmie över de attiraljerna som placerats ut. Bortsett från det begränsade rörelseutrymmet för, i första hand, Jimmie är alla i bandet uppenbarligen oerhört taggade. Låten ”Crank it Up” är synonym med den konsensus som verkar råda inom kvartetten: öppna hårt för att sedan successivt öka trycket allteftersom kvällen framskrider. Det gungar nämligen rejält och när tempot sänks ytterligare tenderar gunget att övergå i regelrätta breakdowns. Henrik Danhage avverkar en rad extraordinära gitarrsolon som på ett stilfullt sätt skär genom den massiva vågen av skarpslipade riff. Man dras obönhörligen in i den suggestiva takten som talar direkt till ens primitivare jag.

Kvällens arrangemang är slutsålt, vilket betyder en publiksiffra på omkring 900 pers, vilket i Klubb 700:s lokaler känns som det dubbla. Stämningen är hög, värmen påtaglig och entusiasmen likaså. Att vara med på noterna är en underdrift att kalla det när D.D. fyrar av ”Fuck Yeah”, som är en ogenerad invit till publiken att delta. Med på kvällens låtlista står även ett nyskrivet stycke vid namn ”En och En”, som till skillnad från D.D:s övriga material är skriven på svenska. Förutom det språkliga är det en igenkännbar D.D.-låt med en hel del förlöst aggressivitet, känslosamhet och utagerande. Lika svårt som den imponerande mängd musikälskare som samlats på Klubb 700 för att se D.D. och IN FLAMES har att stå still har även trumslagaren Jonas Ekdahl att låta bli att headbanga. En stabil rytmmästare som i fjol även tjänstgjorde som batterist vid kvällens huvudattraktions liveframträdanden.

Det leder oss osökt in på IN FLAMES. Efter att ha spelat på ett otal arenor, rest världen över och dragit tiotusentals fans till spelningar kväll efter kväll väljer nu Göteborgsbandet att genomföra en unik klubbturné i Skandinavien. Det mesta av den avancerade show som IN FLAMES gjort sig kända för att använda sig av har den här gången fått stanna hemma. Nu är det ”back to basic” med ett större fokus på musiken, publikkontakten och att ha kul – inte en vare sig överdimensionerad pyroteknik eller överdådig ljusshow som skulle få självaste PINK FLOYD att härskna till av avund.

Den enda kvarvarande originalmedlemmen Jesper Strömblad (gitarr, DIMENSION ZERO, ex-HAMMERFALL) lämnade bandet 2010, vilket ger för handen ett band vars medlemmar tillkommit ett antal år efter själva bildandet av IN FLAMES. Inte desto mindre släppte de så sent som i fjol ännu ett hyllat album, ”Sounds of a Playground Fading”, som gick direkt in på förstaplatsen i Tyskland och en andraplats på amerikanska hårdrockslistan. Anders Fridén (sång, ex-DARK TRANQUILLITY, ex-CEREMONIAL OATH), Björn Gelotte (gitarr), Peter Iwers (bas), Daniel Svensson (trummor, ex-SACRILEGE, ex-DIABOLIQUE) och nykomlingen Niclas Engelin (gitarr, ENGEL, ex-GARDENIAN) förvaltar med andra ord arvet väl. Den musikaliska inriktningen har förändrats med åren, med en förflyttning från en tuffare death metal till melodiös death metal och vad som idag går under benämningen ”modern metal”. Som ett fan av det tidiga materialet är det välkommet att de under turnén valt att plocka fram en rad något äldre låtar, även om det saknas hårda karameller från tiden före 2000-talet. Den enda turen längs med minnenas allé är titelspåret till 1999-års tungviktare ”Colony”, som inleder kvällens show. Fem av de drygt tjugo låtar som framförs är plockade från fjolårets ”Sounds of a Playground Fading”, vilket betyder att resten är saxat material bestående av bland annat ”Bullet Ride”, ”Trigger”, ”Come Clarity”, ”Egonomic”, ”Deliver Us” och ”My Sweet Shadow”. Ett urval gjort med hänsyn till att från och med ”Colony” ingick fyra av fem från dagens lineup i IN FLAMES laguppställning.

Även om det råder en uppsluppen, nästan lekfull stämning, på scenen är det slående med vilken professionalitet IN FLAMES ändå genomför sin nedbantade show. Det ser oerhört lätt och okomplicerat ut när Göteborgskvintetten samspelar på ett beundransvärt tajt sätt samtidigt som de interagerar med en exalterad publik. Det är långt ifrån några shoegazers vi har att göra med. Frånvaron av lullull och extra allt på scenen gör att musiken, bandet, personerna får en mer framträdande roll – vilket i mitt tycke är till IN FLAMES fördel. Estradören Anders Fridén är genomgående väldigt talför och utnyttjar mycket tid mellan låtarna till att kommunicera med publiken, inte minst genom att provocera. På ett skämtsamt och lite spefullt sätt förklarar Anders att publiken i Örebro påminner om publiken i Japan; de är tysta och artiga och av respekt för hantverket ger de inte ett ljud ifrån sig när bandet spelar. Publiken i Örebro, menar han spjuveraktigt, är lika försynta och försagda. En provokation som tar hus i helvete och fungerar i det närmaste som bensin på eld. Den redan innan ordentligt uppeldade folkmassan som är upptagen i varje liten ton som lämnar scenen uppbringar ny energi och exploderar i ett massivt vrål, en intensiv moshpit, crowdsurfing, ett studsande hav av människor och till och med en och annan stagedive genomförs i ruset av den eufori IN FLAMES framkallar. Det är ändå inte något som stillar Anders önskan om röj framför scenen. Han vill se mer.

Anders fäbless för att konversera och interagera med publiken (han lånar vid flera tillfällen mobiltelefoner och kameror från personer i publiken för att själv filma/fotografera från scenen) bromsar trots allt tempot i showen och man tappar något av den stämning och känsla musiken förmedlar. Att ljussättningen är satt så att rent ljus riktas mot publiken indikerar att IN FLAMES vill involvera fansen i showen och överbrygga den (opersonliga) distans som per automatik infinner sig under avsevärt mycket större arrangemang. Det är något som mycket väl hade kunnat uppnås utan dessa långa monologer som pausunderhållning. IN FLAMES har ett bra låtmaterial som i ett småskaligt format och under anspråkslös inramning håller nog så väl för att fånga och bibehålla ett fast grepp om ett entusiastiskt auditorium. Om det beror på att ett av Sveriges i särklass största hårdrocksband fortfarande lider av bristande självförtroende, om det är behovet av bekräftelse eller saknaden efter ett passerat stadium i bandets historia låter jag vara osagt. IN FLAMES gör sig bäst när de på ett personligt och generöst sätt bjuder sina fans på i första hand sin musik, men också på sig själva. Något som framträdandet, fredagen den 13 april, på Klubb 700 i Örebro är ett lysande exempel på.

 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera