Metallsvenskan @ Örnsro IP, Örebro 25–26 maj 2012 Skriv ut
Skriven av Lars Ekenryd   
Skapad 2012-06-01 09:18

MetallsvenskanEtt stenkast från de centrala delarna av Örebro ligger Örnsro IP, skådeplatsen för 2012-års upplaga av Metallsvenskan. Efter starten 2009 på Behrn Arena/Conventum Arena i Örebro flyttades arrangemanget till Örnsro IP 2011. Att Metallsvenskan kommit att bli ett lika välkänt begrepp som uppskattat arrangemang på relativt kort tid är den stora uppslutningen till årets begivenhet ett tydligt tecken på. Om det undgått någon vad konceptet i huvudsak bygger på går det lättast att förklara utifrån ordleken Metallsvenskan – kombinationen metal + allsvenskan = musik och fotboll. Även om festivaldelen av Metallsvenskan utökades från en till två dagar i samband med flytten till Örnsro IP har fotbollen fortfarande en central roll i arrangemanget. I år går turneringen av stapeln under lördagen och består av inte mindre än åtta lag: Armageddon FF Capitals, Mustasch Dsgdö, Z(l)atans FC, Close-Up Magazine, Örebro United, Rockklassiker, The Kristet Utseende och Iron Maiden Scandinavia FC. Som medlemmar i årets lag kan man hitta en lång rad mer eller mindre välkända musiker, som till exempel Marco Aro (THE RESISTANCE, ex-THE HAUNTED), Johan Hegg (AMON AMARTH), LG Petrov (ENTOMBED), Danny Rexxon (CRAZY LIXX), Mathias Färm (MILLENCOLIN) och Ralf Gyllenhammar (MUSTASCH). Övriga lagmedlemmar består av bland annat skribenter, fan club-representanter, managers och crew-medlemmar. Men mer om fotbollen lite senare.

TROUBLED HORSEDet är tidig fredagskväll och Örebrobandet TROUBLED HORSE kliver upp på en av de tre scenerna festivalen har att disponera. Med ett år kvar till sitt 10-årsjubileum är kvartetten först i år redo att släppa sin debutplatta och dessutom på det anrika och mytomspunna Rise Above Records. Det lär bli en solid samling låtar med både inspiration och stoff lånat från 60- och 70-talens bluesinfluerade rock. Trots att det än så länge endast är sen eftermiddag har en förvånansvärt stor mängd festivalbesökare sökt sig till Stage 3 Rockfabriken för att se sitt lokala band uppträda live. Värmen och det stickande solljuset tar bort lite av känslan och den hypnotiska suggestion som TROUBLED HORSE skapar i sin psykedeliska, hårda rock med harmonier sprungna ur garagerock av modell äldre. Jag kommer osökt att tänka på MOTHER TONGUE och GRAVIATORS med dess nedstämda och rättframma groove när jag hör TROUBLE HORSE. Om och när tillfälle ges att se TROUBLED HORSE live på en mindre inomhusscen bör man ta tillfället i akt. TROUBLED HORSEs musik kommer förmodligen mer till sin rätt bortom starkt solsken och dagsljus. En lovande start på årets Metallsvenska är det hur som helst.

RAUBTIERIndustrimetalbandet RAUBTIER från Haparanda har fått äran att inviga Metallsvenskans stora scen, som går under det passande namnet ”Stora Scenen”. Solen ligger på rakt in mot scenen och om det är högsommarvärme bland publiken ä det dock inget som verkar bekomma den norrländska trion Pär Hulkoff (sång/gitarr), Mattias ”Buffeln” Lind (trummor) och Jonas Kjellgren (bas/sång). RAUBTIERs popularitet och folkliga anslag gör att det, trots att klockan inte slagit mer än sex, samlats en ansenlig stor skara folk framför scenen. Med välkända dängor som ”Det Finns Bara Krig”, ”Achtung Panzer”, ”Kamphund”, ”Sveriges Elit” och ”Låt Napalmen Regna” får de Örnsro ip att gunga och studsa trots värmen. Norrlandstrion har jämförts med både RAMMSTEIN och PAIN i sin techno-industri-heavy-disco-metal – med tillägget att RAUBTIER har i stort sett uteslutande svenska texter till sina låtar och rör sig till övervägande del kring så kallade grabbiga ämnen. Tillfälligtvis känns det dock allt för lekfullt och MORA TRÄSK-aktigt i all sin brutalitet och grabbiga soldatattityd. Även om det uppstår en del problem med ljudet och solen gör sitt för att plåga norrbottningarna håller de ångan uppe och bjuder in publiken till både allsång och armviftande. Med nytt album, ”Från Norrland till helvetets port”, nyligen släppt och karriären på topp går RAUBTIER tveklöst hem i de svenska stugorna och publiken på plats sjunger med för full hals i låtarna.

Paul DiAnnoEn betydligt mer kultförklarad och tidlös repertoar dukas upp när det är dags för den legendariske sångaren och låtskrivaren Paul Andrews, a.k.a. Paul Di’Anno, att förära scenen i Rockklassikertältet. Första gången jag såg Paul Di’Anno live var när han ingick i ett av de främsta bland alla band inom den nya vågen av brittisk heavy metal (NWOBHM), IRON MAIDEN. Nu, cirka trettio år senare, är Paul en helt annan uppenbarelse med vissa svårigheter att gå och en kroppshydda någon storlek större än i början av 80-talet. Den karaktäristiskt råa attityden, den brittiska bitska humorn med en naturlig fallenhet för att slänga käft finns där kanske mer än någonsin. Med glimten i ögat och spjuveraktig uppsyn tar han dessutom tillfället i akt och driver med kvällens huvudband EUROPE och andra ”sissies” inom musikvärlden. Viktigast i sammanhanget är ändock att Paul Di’Anno fortfarande har en röst som gör honom till enligt mitt tycke IRON MAIDENs främsta sångare genom tiderna. Var IRON MAIDEN hade befunnit sig idag om Paul Di’Anno inte haft ett så starkt begär efter alkohol och droger utan kontinuerligt varit sångare och frontfigur i IRON MAIDEN kan man bara spekulera i. En vild och inte allt för främmande gissning är att det hade varit en markant skillnad i hur IRON MAIDEN utvecklats – till det bättre förmodar jag.

När Paul radar upp en lång rad låtar från det tidiga IRON MAIDEN, med titlar som ”Wrathchild”, ”Prowler”, ”Murders in The Morgue”, ”Charlotte the Harlot” och ”Running Free”, känns det som mest naturligt att höra just Paul sjunga dessa klassiker. Rösten må ha förändrats, på gott och på ont, men stämman är karaktäristisk och ofrånkomligt förknippad med hur IRON MAIDEN lät under sin inledande och bästa fas i karriären. Att Paul kommit upp i åren och inte längre har den kondition som sångarrangemangen ibland kräver märks inte minst på brittens andhämtning mellan låtarna. Hans sånginsats ser stundtals ut att motsvara ett halvt maraton. En uppenbarligen välbehövlig rökpaus får han dock när resten av bandet ger sig i kast med det instrumentella stycket ”Transylvania”. Det var förmodligen en välbehövlig paus tillika uppladdning inför publikfavoriten ”Remember Tomorrow” som rymmer sångsekvenser med dramatiskt höga tonlägen. Dessa klarar Paul dock förvånansvärt klanderfritt och dessutom utan att snubbla på tonskalan mellan högt och lågt som skiftar om vartannat i låten. Även ”Killers”, som kräver en stabil röst greppar Paul utan märkbara problem. Förutom material från tiden med IRON MAIDEN har Paul inkluderat ett par låtar med sina forna band KILLERS och BATTLEZONE. Eftersom ett kortare strömavbrott tog en del tid i anspråk gav Paul som avslutning på spelningen en hyllning till sina punkrötter, innan IRON MAIDEN, och då i form av THE RAMONES hit ”Blitzkrieg Bop”.

THE KRISTET UTSEENDEPaul Di’Anno må vara något av en gudabenådad vokalist med änglavakt, men rollen som pastor och själasörjare är ändå något som Jörgen Fahlberg, sångare och en av upphovsmännen bakom det kultförklarade trallpunk-/metal-/rockbandet THE KRISTET UTSEENDE från Gnarp förkroppsligar. Västeråsbandet SEVENTRIBE har precis avslutat sin überrytmiska nu metal-show á la SLIPKNOT med tonvis av breakdowns på Stage 3. Energivågor rullade ikapp med vattenstänk och uppspelt spexstämning ut över festivalområdet från scenen där de åtta rosaklädda vildhjärnorna röjde för allt vad scenen höll. Om scenen ansågs vara för liten eller suget efter att vara en del av den moshpit som skapats framför scenen blev för stark låter jag vara osagt, men både sångaren Johnny Vitale samt de två gitarristerna Kid Bondage och Handsome lämnade för en stund scenen till förmån för en stunds mosh med publiken – utan att avbryta spelandet och/eller sjungandet nota bene. En galen och minst sagt vild konsert som Gud tydligen glömt växlar till en mer (till en början) stillsam andaktsstund med T.K.U. som husband. De obligatoriska toaborstarna som blivit ett signum för bandet sticker upp ur publikhavet som ostyriga sjömärken på böljande vågor samtidigt som den entusiastiska samlingen som utgör detta hav framför scenen skanderar "äta olja, dricka sand, spela i arabiska heavy metal band". När ”Pastor” Fahlberg skrider in på scenen med en toaborste mellan sina knäppta händer vet publikens glädje inga gränser. Från öppningslåten ”Djävulsvingar Över Kapellet” till finalen med ”Quinna” är merparten av publiken synkade med ”Pastorn” och kan varenda liten stavelse i samtliga låtars texter. I det korta uppehållet mellan låtarna brister någon emellanåt ut i ett spontant ”Halleluja!” som allt fler spontant faller in i och upprepar som ett mantra. Med en sådan publikrespons är det förståligt att Pastor Fahlberg, The Slayer Lansink (gitarr), Diablo Groggmeister Wiklund (gitarr), Grudge Barthold (trummor) och Doc Bergström (bas) ser ut att stortrivas. De bjuder på en friktionsfri uppvisning i spelglädje med en lättsam inställning, blandad med seriös inlevelse i sitt utförande där de skruvade texterna utgör en i allt väsentligt viktig ingrediens. Är man bekant med T.K.U. förvånas man inte över titlar som ”Kairos Fjollor”, ”Moffegreven”, ”Transa i Transylvanien” eller "Inferno Pervers (True Deathgrogg Version)" och än mindre över vad som döljer sig bakom dessa titlar. Trots, eller kanske tack vare, sin frikyrkliga framtoning, sin teologiska och perverterade tematik och punkiga nihilism är stämningen under ”rockklassikertältmötet” uppsluppen och hög i en trallpunkig sing-a-long-anda.

EUROPEVädergudarna har under de senaste dagarna visat sig från sin mest välvilliga sida och bjudit på ett i det närmaste högsommaraktigt solskensväder. Om det finns någon koppling eller över huvud taget anledning att ana misstankar om misshag hos dessa gudar på grund av THE KRISTET UTSEENDEs hädiska kvällsvard är osäker, om ens trolig, men faktum är att himlen svartnade under konserten. Ett rejält skyfall med blixtar som lyste upp halva Närke och åsksmällar som fick saluten för Estelle att framstå som en kinapuff. Om det inte vore för det myckna regnandet skulle ljusshowen på himlavalvet vara en mäktig introduktion till kvällens huvudattraktion EUROPE. För drygt en månad sedan släppte EUROPE sitt nionde studioalbum, ”Bag of Bones”. Som inledning på showen radas därför tre spår från detta album upp i tät följd: ”Riches to Rags”, ”Not Supposed to Sing the Blues” och ”Firebox”. Utan att ha hört plattan i sin helhet kan man konstatera att EUROPE anno 2012 fortfarande, trettiotre år efter bildandet, äger förmågan att skapa genuint starka låtar. Att Joey Tempest (sång/akustisk gitarr) har en unik scenpersonlighet med stark utstrålning och inte minst en röst som fortfarande bär ger associationer till frontfigurer som David Coverdale (WHITESNAKE) eller Steven Tyler (AEROSMITH).

Förutom sällskapet av den andra enda originalmedlemmen, John Norum (gitarr), har Joey även med sig John Levén (bas), Mic Michaeli (keyboard) och inte minst Ian Haugland (trummor) på scenen. Det är ett ut i fingertopparna spelskickligt och ytterst professionellt gäng den entusiastiska publiken trotsar regnet för att se. John Norum glänser med sin subtila spelstil som gör skillnad men ändå inte sticker ut och utmärker sig i onödan. Ett briljant gitarrspel som kompletteras i par med keyboardisten Mic, som tar ut svängarna extra mycket i ytterligare en ny låt, ”Demons Head”. Mic var även medförfattare till superhiten ”Carrie” som framförd live ofrånkomligen utvecklas till en sentimental allsång i det vaga skymninsljuset. Regnet har vid det laget upphört, stämningen stiger alltmer, EUROPE radar upp sin melodiösa hårdrock i form av ”Let the Good Times Rock”, ”Girl From Lebanon”, ”Rock the Night” och som extranummer ”Las Look at Eden” och det självklara avslutet ”The Final Countdown”. EUROPE är Sveriges i särklass största hårdrocksband med lång erfarenhet och professionalism utöver det vanliga. EUROPE är ett förstklassigt liveband med ett oklanderligt tajt set och en show där huvudrollsinnehavaren Joey är ”all over the place”, som prins Daniel hade sagt. När de första tonerna till ”The Final Countdown” ljuder ut över Örnsro ip har en känsla av att EUROPE är för professionella för sitt eget bästa sakta börjat gro i bakhuvudet. Stora delar av showen, Joeys framfart med stativet på scenen och mellansnack känns trots alla positiva vibbar spelningen gett väldigt inövad och mekanisk på något vis. Allt för lite av EUROPEs show lämnar en känsla av personlig och unik touch efter sig. Örebro är förmodligen bara ännu en anhalt under turnén som klarats av. Metallsvenskan är bandets tredje av ett trettiotal inbokade spelningar under 2012 under ”Bag of Bones Tour”.

Lördag

fussballLördagen börjar tidigt. Redan klockan 11.00 öppnar portarna till Örnsro IP för att släppa in fotbollsintresserade hårdrockare som vill se de åtta anmälda lagen göra upp om Metallsvenskans segerpokal. 11.15 går startskottet för turneringen. Först ut på gräsplanen i den sköna förmiddagssolen är Armageddon FF Capitals och The Kristet Utseende. Med de åtta lagen uppdelade i två grupper kommer alla att möta alla fram till finalen som går av stapeln vid 15-tiden. Trots den uppsluppna och lediga atmosfären på och omkring fotbollsplanen råder det ett lugnt allvar i luften. Det skulle kanske inte erkännas men det skiner igenom att vinnarinstinkten är den dominerande inställningen på plan. Med ett gäng amatörer där majoriteten vanligtvis inte har fotboll som något stort intresse, eller som något intresse över huvud taget, är det ändå imponerande hur disciplinerat och organiserat spelet går till. Man kan på sätt och vis likna Metallsvenskans fotbollsturnering vid korpfotboll, med den pikanta skillnaden att majoriteten av deltagarna är hemmahörande inom hårdrock och metal. Kämpaglöden i lagen går inte att ta miste på och alla anstränger sig till det yttersta för att få in den där bollen i motståndarnas mål. Det är trots fighten på plan en god och kamratlig stämning, både på och utanför planen. Att se till exempel Jonas Björler (THE HAUNTED, ex-AT THE GATES) kämpa för att få kontroll över bollen i konkurens med Christoffer Malmström (DARKANE) framför Z(l)atans FC:s målvakt Mark Frostenäs (Sweden Rock) är faktiskt ganska kul. Det är inte bara spännande att följa fotbollsmatcherna och se hur det går för lagen, det är dessutom kul att se personer man förknippar med en helt annan scen ge sig i kast med något för dem väsenskilt. De gemensamma nämnarna mellan att spela i ett band eller att spela i ett fotbollslag finns naturligtvis där; båda bygger exempelvis på samarbete och en förmåga till samspel mellan medlemmarna. Vare sig det är inom någon lagsport eller en orkester ur valfri genre handlar det till syvende och sist om en kollektiv prestation och förmågan att kombinera individuella och gemensamma talanger och förmågor. Därmed inte sagt att det är denna förmåga till samarbete som avgör om man går segrande ur en match på Metallsvenskan eller ej. En hel del handlar också om tur och/eller slumpen. Vissa vill till och med hänvisa till ödet.

Man behöver inte ha ett överdrivet stort intresse för fotboll för att ha behållning av Metallsvenskans arrangerade fotbollsturnering. Man behöver inte heller ha några fördjupade kunskaper om metal eller hårdrock för att uppskatta den fotbollsturnering som utspelar sig under strålande solsken på Örnsro IP denna lördag. Är man däremot välvilligt inställd till både metal och fotboll är det här man skall vara för att ta del av detta unika skådespel. Det är en underhållande uppvisning i amatörfotboll av och med mer eller mindre kända musiker, branschfolk och andra med någon form av relation till musikvärlden. Kombinationen är både spännande, roande och inte minst underhållande. Vilket av de åtta ovan nämnda lagen som slutligen tog hem segern? Det meddelas senare från Stora Scenen.

SKITARGOm fotbollsturneringen gick i vänskapens och det familjäras tecken är det det motsatta intrycket man får av Stockholmsbandet SKITARG som gör i stort sett allt som tänkas kan för att provocera och väcka uppmärksamhet – allt utom att fokusera på musiken. Blandningen av death, black, thrash, melodiös modern metal och utagerande hardcore går enligt SKITARGs definition under benämningen clown metal. Inte så mycket på grund av musikens unika eller säregna utformning som för medlemmarnas mix av clownsminkning/corpsepaint förmodligen. Scenerna när det flamsades lite extra bland spelarna vid ett dråpligt läge under fotbollsturneringen tidigare på dagen framstår i konstrast till SKITARGs scenshow som en civiliserad tebjudning på slottet. Stage 3 Rockfabriken är som en hetsigt kokande lavakälla på väg att brisera och sprida flams, trams och glödheta elakheter omkring sig. Enligt programbladet ämnar SKITARG stå för metal, humor och clownerier. Blodindränkta, halvnakna clowner från helvetet som leker med dildos, barnleksaker och vältrar sig i andra pubertala attribut drar onekligen blickar till sig. SKITARG förvandlar scenen till en lekstuga full med skruvade figurer à la Beetlejuice på fultjack som gör allt för att ta uppmärksamheten från det väsentliga, nämligen musiken. SKITARG bjuder på ett helhetskoncept där det ena inte står fritt från det andra. Kombinationen blir en helhet av expressionistiska obsceniteter och oengagerad kolerisk metal. Tanken på att låta SKITARG framföra sitt låtmaterial unplugged, sittande på varsin barstol, utan alla gimmicks, kroppsvätskor och attribut känns oerhört främmande – för att inte säga skrämmande.

DEAD MANEuforisk är inte riktigt det man känner sig efter SKITARGs gravt överdrivna urladdning på Stage 3. Det är fortfarande tidigt och vädret ser ut att hålla sig stabilt med sol och klarblå himmel. Denna lördag är också lördagen då det ska visa sig att Loreen vinner Eurovision Song Contest 2012 i Azerbaijan med låten Euphoria. Euphoria är av en händelse även namnet på Örebrobandet DEAD MANs andra album från 2007. Alltsedan starten 2002 har i första hand grundaren Kristoffer Sjödahl (ex-NORRSKEN) tillsammans med olika formationer av bandet lyckats vinna gehör bland en allt större skara människor. Bortsett från ett uppbrott 2009 och återförening året efter har bandet varit aktiva under sin tioåriga karriär genom att turnera runt om i Europa och USA, samt släppt två fullängdsalbum plus ett par singlar. DEAD MAN smyger igång sin bluesinfluerade, psykedeliska folkrock på Rockklassikertältets scen inför en, inledningsvis, tämligen skral publik. Stämningen är ändå god i tältet och de som samlats framför scenen för att höra inledande "Goin' Over the Hill" från DEAD MANs självbetitlade debutplatta förförs omedelbart av de ljuva tongångarna i musiken. Kristoffer, som står för sång och sologitarr, har vid sin sida de relativt nytillkomna medlemmarna Peter Lindström (gitarr/sång), Mikael Olausson (bas/sång) och Jesper Mattsoff (trummor). Tillsammans skapar de musik som rymmer både djupa känslor och målande ljudlandskap med inlevelsefulla texter om jordnära företeelser i människors vardag kombinerat med ett oerhört intagande gung och gitarrbaserat driv i låtarna. Den demi-psykedeliska bluesrock som utgör klangbotten i det mesta av materialet varieras och modelleras med hjälp av bland annat folkrocktoner och utflykter i svängig boogiebluesrock. Emellanåt rör de sig även in på områden som minner om ett mer progressivt och art-rockigt sound. Kombinationen och de välstrukturerade låtarna gör dock att allt hålls samman och istället för att spreta bildas en harmonisk enhet som är i allt väsentligt tilltalande och som utan problem får det växande antalet åhörare att dansa och gunga med i musiken. Ett flertal låtar, som exempelvis ”A Pinch Of Salt”, ”Purgatory” och ”Mumbo Gumbo”, bjuder inte bara på ett skönt groove med träffsäkra melodier utan även på mer eller mindre långa instrumentella partier där stilrena gitarrsolon, utförda av Kristoffer, tar en välförtjänt plats. Med ny laguppställning och nytt material på gång förebådas en fortsatt, och troligtvis framgångsrik, karriär för DEAD MAN.

prisutdelningenOm gårdagen bjöd på en och annan retlighet i form av problem med strömförsörjning och ovälkommet åskoväder framåt kvällskvisten går lördagen i perfektionens tecken. Publiktillströmningen är enligt en av arrangörerna i Nikija Event, Janne Larsson, över all förväntan. Under en begränsad tid under fredagen envisades kassaapparaterna i öltältet med att nyckfullt slockna. Felsökning. Jordfelsbrytare utbytt. Problemet åtgärdat. Den typen av problem lyser med sin frånvaro när det är dags för Janne Larsson att dela ut prispokalen till det vinnande laget i årets fotbollsturnering.

Den stora scenen är skådeplatsen för prisutdelningsceremonin och strax innan norrländska RAISED FIST är bokade till samma scen får Z(l)atans FC inta scenen och ta emot pokalen (plus bonuspriset i form av spelet Rock Science) till publikens hyllningsjubel. Ett påtagligt lyckligt lag höjer bucklan och kysser den på klassiskt segermanér. Den som vill fördjupa sina kunskaper i vilka lag som deltog och vilka som medverkade i de olika lagen kan besöka Metallsvenskans hemsida genom att klicka HÄR.

RAISED FISTSå snart prisutdelningen är avklarad inleds RAISED FISTs spelning med ett storslaget intro och att rök pumpas in på scenen. Inte långt därefter äntrar även Luleåborna scenen för att ge Metallsvenskan ännu en mörbultande omgång hardcore. Förra gången de uppträdde på Metallsvenskan var 2010 och då tillsammans med bland andra TWISTED SISTER och SABATON. Något som till skillnad från problemen inte lyser med sin frånvaro är solen, som med en ovanlig intensitet steker på Stora Scenen. Sångaren Alexander ”Alle” Hagman och gitarristen Jimmy Tikkanen har bar överkropp medan resten av bandet är fullt påklädda. Daniel Holmgren (gitarr) har till och med en flanellskjorta på sig. Som om inte solens heta strålar vore nog har de även pyrotekniska effekter i form av eldkaskader som skjuts upp vid scenens framkant med jämna mellanrum. Hettan på scenen måste vid avfyrandet av dessa eldpelare bli nästintill olidlig. Döm om min förvåning när de kör igång med ”You Ignore Them All” och redan från start ger allt vad de kan uppbringa i utlevelse. RAISED FIST är ett i flera bemärkelser hejdlöst band med sin adrenalinstinna show så full av energi och gymnastiska övningar att det saknar motstycke. Med ett år kvar till tjugoårsjubileet har RAISED FIST under sin karriär vuxit sig allt starkare och utvecklats till en lika stabil som kvalitativt respektabel hardcorekombo. De har allt sedan starten 1993 hållit en hög lägstanivå och obönhörligen försatt publiken i ett smärre chocktillstånd genom sina intensiva liveshower. Så även på Metallsvenskans stora scen denna väl så varma försommarkväll. Med träffsäkra käftsmällar som ”Pretext”, ”Friends And Traitors”, ”Wounds”, ”Some Of These Times”, ”Words and Phrases” och ”Breaking Me Up” tävlar uppenbarligen kvartetten från Norrbotten med solen om vem som kan ge alstra mest energi. Alexander är den som utför de mest extrema och fysiskt krävande akrobatiska övningarna med bland annat två metal höga hopp i kampsportsstil. Resten av bandet framme på scenen gör även de vad de kan för att röja till musiken. Matte Modin sliter hårt bakom sina trummor men har som vanligt full koll på både takt och tempo. Det är full fart och svetten lackar i floder från bandet. Man kan inte annat än bli imponerad över med vilken inlevelse och genom vilket engagemang de genomför sin konsert, trots uppenbar risk för värmeslag. Det finns ett, trots den enorma ansträngning det måste innebära för bandet att uppträda i denna värme, lättsamt och öppenhjärtligt förhållningssätt inom bandet och gentemot publiken under konserten. Framför allt Alexander håller som sångare och frontfigur en otvungen och ledig dialog med publiken mellan låtarna. Han skämtar, kommenterar och reflekterar i samspel med publiken, samtidigt som det ser ut som han kommer direkt från duschen och hjärnan måste närma sig en kritisk, väldigt ohälsosam temperatur. RAISED FIST tog en gång i tiden sitt namn efter att hört låten ”Know Your Enemy” med RAGE AGAINST THE MACHINE, där en textrad lyder "Born with an insight and a raised fist".

THE RESISTANCEHuruvida Marco Aro (sång, FACE DOWN, ex-THE HAUNTED) och de övriga bandmedlemmarna i THE RESISTANCE haft någon aktivistisk eller revolutionär tanke bakom sitt bandnamn är däremot ovisst. Att de däremot har en obstinat och trotsigt aggressiv metal med sig upp på Rockklassikertältets scen går ingen obemärkt förbi. Bandmedlemmar som Jesper Strömblad (gitarr, ex-IN FLAMES,DIMENSION ZERO), Glenn Ljungström (gitarr, ex-IN FLAMES, ex-DIMENSION ZERO), Alex Losbäck Holstad (bas, ex-DESPITE, DECAMERON, CARDINAL SIN) och Chris Barkensjö (trummor, CARNAL FORGE, GODSIC, ex-GRAVE) borgar för rejält tajt och rakt-upp-i-nyllet dethrash med vissa tendenser till melodiös döds. Men för det mesta plöjer THE RESISTANCE tung, kompromisslös thrash varvat med det Marco kallar för ”tvåtaktsskrammel”. Undan går det och bra är det, såvida man uppskattar att bli manglad med stil och finess. Man känner igen tongångarna och det argsinta uttrycket från Göteborgs dödsscen men THE RESISTANCE tar och bjuder in även blastbeats, hardcoreattityd och brutalt metalmangel i sitt koncept. Uppträdandet är bandets sjätte efter bara ett års existens. Det är trots det ett rutinerat ”all-star”-band som inte darrar på manschetten även om låtar som ”Rackarn”, ”Face to Pain”, ”My Fire” och ”Burnt Out” är relativt nya. Med konserten och det grundmurade låtmaterial som presenterades kan man förvissa sig om att det inte lär vara sista gången man hör THE RESISTANCE. De lär absolut växa och successivt flytta fram positionerna allteftersom fler spelningar blir gjorda och folk får upp ögonen för dessa ”nykomlingar”.

WITCHCRAFTAv naturliga skäl har Metallsvenskan gjort plats även för lokala band. Örebro har med tanke på den mängd framgångsrika band som staden kan stoltsera med en god grogrund för musiker och band att stå på. Det är långt ifrån enbart storheter som NASUM och MILLENCOLIN som satt Örebro på kartan. På Metallsvenskan har vi kunnat höra bland andra TROUBLED HORSE, ALMOST NATURE, SCANDINAVIAN HATELAND och DEAD MAN. På scenen står nu efter två års uppehåll ytterligare ett Örebroband, WITCHCRAFT. Grundaren och vokalisten, Magnus Pelander, har i likhet med gitarristen/sångaren Kristoffer Sjödahl, som tidigare under kvällen uppträtt med sitt DEAD MAN, ett förflutet i NORRSKEN. De valde något olika vägar efter NORRSKENs splittring, där Magnus tog en riktning mot retro-doom metal och psykedelisk rock med inspiration från band som PENTAGRAM, LEAF HOUND och COMUS. Musikaliskt rör de sig nästan uteslutande under en tid kring mitten- slutet av 70-talet; traditionell hårdrock blandad med doom och psykedeliska arrangemang i en stilfullt moderniserad form. Det hela är ganska suggestivt och förföriskt med det låga tonläget och ofta långsamma tempot i låtarna. Magnus Pelander har en lite udda uppenbarelse på scen med sin ganska alldagliga klädstil och genom att barfota utföra ovanliga rörelser i ofta hukande ställning. Den förutfattade meningen om hur musik och klädstil ovillkorligen hänger samman får sig en törn när man ser WITCHCRAFT live. De framför oavsett personligheter eller klädval en oklanderlig spelning med en lång rad eteriska och vad man kan kalla ”flummiga” musikstycken. Gitarrsolona avlöser varandra och de långa instrumentella passagerna har en hypnotisk inverkan. Det är en hel del folk som samlats framför scenen och det råder ingen som helst tvekan om att bitar som ”Walk Between The Lines”, ”Hey Doctor” och ”If Crimson Was Your Colour” går hem. Konserten känns allt för kort och upplevelsen allt för svårsmält för stunden. WITCHCRAFT är något man behöver smälta och kanske till och med sova på.

UDOAtt sova är dock inte att tänka på när helgens huvudattraktion U.D.O. äntrar Stora Scenen som avslut på årets upplaga av Metallsvenskan. Udo Dirkschneider, som efter att ACCEPT splittrades 1996 bildade konstellationen U.D.O., har med sina i april 60 fyllda år en pondus och självklar auktoritet som sångare. Den åldersstigna vokalisten lever inte enbart på gamla meriter utan skördar även framgångar med sin nya karriär i U.D.O. Fjolårets album ”Rev-Raptor” plockade till exempel ett flertal höga poäng bland kritiker och recensenter. ”Rev-Raptor” är också det spår som inleder kvällens konsert inför en lika entusiastisk som månghövdad publik. Udos säregna stämma går inte att ta miste på och i kombination med välkomponerade heavy metal-låtar av traditionellt snitt blir resultatet väldigt slagkraftigt. Lägger man därtill den kortväxta figur han de facto utgör är Udo i allra högsta grad unik. Men det är naturligtvis i första hand musiken som gör att gräsplanen framför scenen är full av hängivna beundrare som överförtjust klappar med i ”Thunderball” och mer än gärna sjunger med i ”Princess of The Dawn”. Udo och bandmedlemmarna Fitty Weinhold (bas, ex-BULLET), Stefan Kaufmann (gitarr, ex-ACCEPT), Igor Gianola (gitarr, ex-JORN) och Francesco Jovino (trummor, EDGE OF FOREVER) blandar repertoaren med material från både tiden med ACCEPT och åren efter med U.D.O.

Det är Udo som dominerar scenen och även om han drar sig tillbaks mot trumpodiet för att låta Igor Gianola briljera på gitarren är han fortfarande showens centrum. Alla i bandet håller ett högt tempo och det gäller inte minst Udo som med sparsamma ordalag även sköter mellansnacket. Hans gebit är inte att socialisera och småprata i pauserna mellan låtarna utan att sjunga och ge järnet till aggressiv musik – vilket han är en mästare på och visar tydliga prov på att behärska till fulländning även ikväll. Publiken är välbekanta med musiken och inte minst med texterna som Udo inte behöver be två gånger om för att folks ska sjunga med i. Trots att ACCEPTs låtar har över tre decennier på nacken känns de minst lika aktuella och relevanta som de gjorde då. När monsterlåten ”Balls To The Wall” blir den första av två extranummer når begreppet allsång nya höjder. Låten är i sig en klassiker av rang, men med tusentals hängivna fans som sjunger med blir den om möjligt än mer guldkantad. Samma sak med finalnumret ”Fast As A Shark” – en riktigt hård prygling som avslut på årets Metallsvenska på Örnsro ip. Bättre huvudkudde att somna på får man leta efter.

Udo fick mungiporna att dra sig än mer upp mot öronen på årets besökare. Festivalen lämnade ingen utan ett belåtet leende på läpparna och ingen gick missnöjt hem efter en helg med fantastiskt bra musik och en både speciell men också väldigt spännande fotbollsturnering färskt i minnet. Atmosfären och stämningen på Örnsro IP var positiv från början och till slut. Tack vare en bra organisering och planering plus ett föredömligt väder för en festival fungerade i stort sett allt till besökarnas belåtenhet. Drygt 8000 personer besökte i år Metallsvenskan under de två dagar arrangemanget pågick. Janne Larsson från arrangören Nikija berättar att det var en rejäl ökning från tidigare år. Samtidigt tillägger han att de redan är igång med att spika akter till nästa år och dessutom utöka antalet fotbollslag med ytterligare två lag, som ”kommer att röra om rejält på planen”.  Siktet inställt på 2013 års upplaga av Metallsvenskan med andra ord.

Fotogalleri från Metallsvenskan

Metallsvenskans officiella webbplats

 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera