Muskelrock på Tyrolen, Blädinge 2012 Skriv ut
Skriven av Dennis Jernberg   
Skapad 2012-06-12 19:26

Muskelrock 2012Torsdag 31 maj

Anländer till Blädinge, Tyrolen folkets park cirka klockan tre på eftermiddagen och vädret ser förhållandevis stabilt ut. Till och med lite ljummet i luften. Vi möts dock av en tråkig syn – den fina handmålade "Välkommen till Muskelrock"-skylten har blåst ner eller blivit stulen. En petitess i sammanhanget, men efter att tälten är uppsatta och vi har knäckt vår första pilsner är det så dags. Detta är Muskelrock 2012!

SCREAMER
Första band ut är Ljungbys stoltheter SCREAMER som i år fått äran att visa upp sina muskler på årets festival. Visst är jag lite partisk då jag känner bandet, men det känns ändå genuint äkta och rätt att de har fått chansen. Och visst visar de var skåpet ska stå, och med låtar som "Adrenaline Distractions", "All Over Again", "Keep On Walking", och självklart deras signum "Screamer" kan det bara inte gå fel. Medryckande, nostalgisk och väl utförd 80-tals heavy metal av finaste sort. (Simon)

ScreamerSLINGBLADE
Jag har inför Sveriges coolaste festival tjuvlyssnat lite på fjolårets fullängdsdebut ”The Unpredicted Deeds of Molly Black”. Tyvärr inget som fallit mig i smaken precis. Däremot ser det ut som plattan har fallit mer i smaken på den större mängd folk som har samlats och ger fint gehör från första början i samband med låtar som ”The Nature of Evil och ”Back to Class” vilket självklart speglas av på bandet som ser ut att trivas gott. Även om atmosfären är hög och jag märker att festivalen verkligen har vaknat till stannar jag inte kvar någon längre stund då jag ser att huvudstadens kvintett är i tryggt förvar och beger mig därför tillbaka till tältet och laddar inför EARLY MAN tillsammans med goda vänner och en svärtad Captain Morgan. (Fredrik)

Early ManEARLY MAN (USA)
Efter att försökt vinna HELL-vinylen ”Human Remains” eller CANDLEMASS-boxen ”Doomology” vid lotterihjulet stegar jag raskt in på dansbanan när jänkarna inleder med ”Someone Else’s Nightmare”, som jag personligen anser vara bästa låten från den två år gamla och senaste given ”Death Potion”. I början ser det dock ut som att jag är en av få som sett fram emot detta trevliga Sverigebesök, men eftersom det rör sig om ascool thrashig heavy metal fattar en större hop festivalbesökare snabbt att det här är inget man bör gå miste om. Allt låter svinbra och kvartetten ser också ut att trivas och öser på allt vad man haver. Tyvärr känns setet på tok för kort och tråkigt nog får vi inget extranummer vilket resulterar i högljudda och missnöjda läten från oss i publiken. Jag tröstar mig med att tjacka en tischa signerad Marc Riddick och samtidigt passa på att vinna mig en Muskelrockkeps. (F)

HIGH SPIRITS (USA)
Likt ett hårdrockens svar på BAD RELIGION, och jag tänker speciellt då på sångarens likheter med Greg Graffin, imponerar jänkarna i kvintetten HIGH SPIRITS stort på mig. Med en ljudbild som låter ungefär som 70-talets SCORPIONS uppblandat med en rejäl grötslev punkrock serveras man ett gäng smått fantastiska låtar. Att de dessutom har ett yrväder till basist som far runt på den minimalt lilla scenen som ett bokstavsbarn på tjack gör att bandet även visuellt är ett rent nöje att titta på. Mersmak! (S)

AntichristANTICHRIST
På samma klockslag (midnatt) och samma plats som för ett år sedan kliver Växjös thrash-puritaner upp på scenen. Efter att upplevt förra årets uppvisning skrev jag också ”ge oss en platta – nu!”, och visst har det i efterhand levererats ett vax (”Forbidden World”). Att jag denna gång är jävligt taggad är ingen underdrift då jag placerar mig mitt i den mäktiga folkhopen som likaså är beredda på en urladdning av rak och rå thrash metal. Och det är nästan så att dansbanan som är fyllt till bredden exploderar när ridån dras bort. Fullständigt kaos bryter ut och direkt får jag mig en jävla tackling som leder till att jag och gäng faller som käglor, men lika snabbt är vi fötter då räddande händer drar upp oss. Den furiösa intensiteten håller i sig hela vägen och jag får verkligen känna att jag lever. Jag vet fan inte hur många gånger jag smashar i backen samtidigt som jag skriker mig hes utav bara helvete – det är så jävla bra! Jag tappade förresten min klocka i kaoset och makalöst nog hittar jag fanskapet mitt framför mig ett tag senare – helt utan skavanker. Men till band och alla ni som var där, tack som fan för ett riktigt urstarkt thrash-röjarpartaj! Jag hoppas verkligen vi ses nästa år igen – samma klockslag, samma plats! (F)

 

Fredag 1 juni

SKOGEN BRINNER
Hes som en röv efter gårdagens antikristliga thrash-rens och med en viss småstelhet i kroppen efter första tältnatten går jag glad i hågen (med en ungefärlig tolva Captain Morgan innanför västen) för att spana in lite trevlig pundarmusik. Precis som jag hade väntat mig levererar man musikmässigt det helt klanderfritt och jag önskar jag var mer insatt i Linköpingaktens 70-talsflummiga material. Jag förväntade mig dock mer liv på scen. Nog för att dimmiga pundartoner ska inge en mysig mossfaktor, men det betyder inte att man måste växa fast i golvet. Som sagt, jäkligt bra och trevlig musik, men ganska sömnigt att glo på. (F)

Grim ReaperGRIM REAPER (UK)
Mellan 1979 till 1988 rockade dessa NWOBHM-krigare och släppte då tre album, för att 2006 återuppstå och nu spela i den småländska urskogen på Muskelrock. Det är ärrade veteraner som intar stora scenen och det låter helt okej. Däremot låter det inte mer än okej för låtarna fastnar liksom inte och jag förstår varför de glömdes bort bakom band som till exempel SAXON. De har ändå den goda smaken att köra en hyllningscover till DIO i form av "Don’t Talk to Strangers" vilket får publiken att vakna till lite mer i den kyliga eftermiddagen. Kan dock inte låta bli och undra om inte sångaren Steve Grimmett har peruk då han har ett nästan onaturligt hårsvall, speciellt i jämförelse med hans mer tunnhåriga bandkollegor. (S)

ELIMINATOR (UK)
Med en ganska komisk utstyrsel intar den engelska kvintetten lilla scenen. Sångaren har alltså spandextajts och t-shirt i form av den klassiska japanska flaggan innan och under andra världskriget. Den med de röda solstrålarna som utgår från den röda solen. Övriga bandmedlemmar kompletterar med liknande tidig 80-tals heavy metal kostymer och rent musikaliskt ljuger deras val av kläder inte ett ögonblick. Det handlar alltså om nostalgisk NWOBHM daterat första halvan av 80-talet. Sångaren har inte en perfekt men ack så charmig falsettpipa som stundtals (och med lite god fantasi) påminner om Bruce Dickinson, och som helhet är det bestående intrycket just charmigt, och nästan lite gulligt, men absolut ingenting som fastnar. (S)

MärvelMÄRVEL
Som en av årets katter bland hermelinerna får nog trion i MÄRVEL räknas där de iklädda wrestling-brottar-masker spelar någon form av HELLACOPTERS rock´n´roll där jag även hör drag av SOUNDTRACK OF OUR LIVES. Kanske kan man även hälla i ett kryddmått av THE HIVES i mixern och man får skön melodiös rock med mycket hitpotential. Tyvärr börjar det att regna under deras spelning och temperaturen sjunker ytterligare. Därför blir whiskyn i tältet mer lockande än att stå och frysa framför stora scenen, men det jag hörde gav mersmak. (S)

M-Pire of EvilM-PIRE OF EVIL (UK)
Stärkta, värmda och uppiggade efter wrestlingshowen (video) var det dags för M-PIRE OF EVIL som om jag förstår saken rätt ska bestå av Jeffrey "Mantas" Dunn och Tony "Demolition Man" Dolan från VENOM. Och visst kör de VENOM låtar, bland annat "In League With Satan", men de har tyvärr även problem med ljudet och framförallt då sången som försvinner helt. Detta gör att alla fall jag inte känner igen de klassiska VENOM-låtarna. Dessutom kan jag inte låta bli och tycka att det ser väldigt fånigt ut när Demolition Man (sång och bas) valt att använda ett headset för att sjunga i. Det ser liksom inte metal ut, och det ihop med det tekniska strulet och de ständiga avbrotten gör att jag går därifrån. (S)

HellHELL (UK)
Då alla på Critical Mass publicerade sina årsbästalistor över förra året fick vi en kommentar om att det var ofattbart att ingen hade med "Human Remains" med HELL. Nu förstår jag vad personen menade med sin minst sagt befogade kritik, hur fa-an har jag kunnat missa detta mästerverk? Detta engelska band som fanns mellan 1982 till 1987, återbildades 2008, och släppte förra året sin debutplatta. Genuin, smart, ockult och fantastisk MERCYFUL FATE/KING DIAMOND hårdrock släpps lös över den småländska bygden och hela jag ryser av välbehag. Att de dessutom har begåvats med en minst sagt karismatisk sångare i form av David Bower gör deras set till ett rent skådespel att titta på. Han piskar sig själv blodig, gestikulerar vilt omkring sig och sjunger varenda ton med en sådan inlevelse att jag nästan ryggar tillbaka. Även han kör förvisso med ett headset (nu får jag äta upp mina ord från förra recensionen) men i Bowers fall är det fullt befogat och ser faktiskt helt rätt ut så som karln viftar runt. Efter konserten springer jag tillbaka till lyckohjulet och tigger om att jag kan väl få köpa deras LP som är ett av första prisen, men tyvärr nekas jag detta skambud. Självklart får jag ju gärna pröva lyckan precis som alla andra, och det slutar med att jag besviken går tillbaka till tältet med en jävla godislåda istället. Sällan har väl en vinst ingjutit ett sådant antiklimax. (S)

THE WOUNDED KINGS (UK)
Efter extasen jag upplevde med HELL har jag ganska svårt att ta till mig THE WOUNDED KINGS på den lilla scenen som spelar tung drönarhårdrock i slow motion och som har en dam som heter Sharie Neyland på sång. Troligtvis egentligen riktigt bra men ibland kommer band helt enkelt i fel ordning, tyvärr. Dessutom börjar jag nu bli ganska berusad, att dricka var faktiskt enda sättet att hålla värmen i den allt mer kyliga och blöta "sommar" kvällen. Ja, jag vet, väldigt dålig ursäkt men likväl sant. (S)

RavenRAVEN (UK/USA)
Något som Muskelrock är helt oslagbara på är att ragga upp de där klassiska hjältarna som alla känner till men ändå glömt bort. Nu kanske jag hårddrar det lite, men jag tror ni förstår vad jag menar. Ibland finns det en anledning till varför ett band alltid återfinns i reabackarna, år efter år. Och jag tror inte att spelningen på Muskelrock kommer att förändra detta faktum för RAVEN. Bandet har funnits sedan 1974 och sägs har influerat otaliga andra mer kända band. Som upplagt för en andra ANVIL-saga men här är jag ganska tveksam, av den enkla anledning att detta inte är bra. Trion spelar tafflig thrashig heavy metal med långa, ostrukturerade och pinsamma avslut. Nej tack, detta var inte ens charmigt eller ens med glimten i ögat. (S)

HORISONT
Rejält packad glider jag in på den kraftigt rökfyllda dansbanan med den lilla scenen sent på lördagskvällen där HORISONT spelar. Det mina påverkade öron hör är underbart svängig 70-tals hårdrock med ljus och stundtals falsetthög sång. Tidiga SCORPIONS far genom min alltmer omtöcknade hjärna och jag gillar verkligen det jag hör. Detta blir tyvärr det sista jag ser på lördagen då jag helt enkelt inte pallar med mer, och jag känner att jag blir alltmer radiostyrd och vem som håller i kontrollen har jag ingen aning om. RAM får ursäkta. (S)

 

Lördag 2 juni

CAUCHEMAR
Smått sur och besviken på mig själv att jag inte var stark nog att stå emot gårdagens nattliga kyla som ledde till att mina fuktiga fötter tappade nästan känsel och drev mig tillbaka till tältet för värmande fotmassage så missade jag både HORISONT och RAM. Två band jag verkligen sett fram emot att se.  Jag blir bara mer förbannad över det hela eftersom lördagens inledningsakt CAUCHEMAR från Ottawa är riktigt dåliga. Tafflig fritidsgårds-doom/heavy metal med en frontkvinna (klädd i mantel) som varken har någon direkt pondus eller röst. Inte fan blir det bättre när kråksången är på franska. Mot tältet för mera rom var det ja! (F)

VanderbuystVANDERBUYST (NL)
Från Nederländerna kommer denna trio som spelar en ganska tuff lite punkig och thrashig variant av heavy metal där den medryckande låten "KGB" med klisterrefräng faller mig väl på läppen. Jag tycker mig även höra en hel del SCORPIONS i ljudbilden och det kan ju aldrig bli fel. Bandet röjer på duktigt och sångaren intygar att han verkligen gillar atmosfären här på Muskelrock, och vem fan kan tycka annorlunda på den punkten. (S)

SPIDERS
Ett av de band jag sett fram emot mest är SPIDERS som jag upptäckte via P3-rock i vintras. Deras Göteborgs-gemytliga och rejält svängiga 70-tals hårdrock kan verkligen pigga upp den frusnaste själ. Dessutom imponerar Ann-Sofie Hoyles stort bakom micken. Tyvärr har bandet också lite ljudproblem med bland annat basen som gör att det blir lite "obekväma" pauser mellan låtarna. (S)

PICTURE (NL)
Ännu ett band från Nederländerna är PICTURE vars sångare Pete Lovell har ett än mer misstänkt hårsvall än sin kollega i GRIM REAPER. Oavsett vilket är nog just det det enda som imponerar på mig för deras variant av heavy metal är allt annat än rolig. Gäsp! (S)

Year of the GoatYEAR OF THE GOAT
Som en sextett med hammondorgel/mellotron och allt annat tränger YEAR OF THE GOAT från Norrköping ihop sig på den lilla scenen och jag förstår knappt att de får plats. Som tur är det inget röjarband utan med ett gotiskt anslag vandrar de i KATATONIA och LAKE OF TEARS fotspår. Sångaren Thomas Sabbathi sjunger kanske inte exakt som Jonas Renkse i nämnda KATATONIA men man förstår varifrån han har hämtat inspiration. Vackert, behagligt och ganska oväntat att få höra sådana här tongångar på Muskelrock. Mycket bra! (S)

PokolgepPOKOLGEP (HU)
I Ungern har tiden stått stilla i snart 30 år. Alla fall i POKOLGEPs värld. Kolla in videon här (video) till deras låt "Pokolgép A Jel". Det är bara på Muskelrock och ingen annan stans som du får se sådant här, glöm aldrig bort det. Klassisk öststats-heavy metal av finaste sort. Om det var bra att lyssna på? Nja, det låter jag däremot förbli osagt. (S)

ENFORCER
Arvikasönerna i ENFORCER intar den lilla scenen och avfyrar sin ettriga och illersnabba old school heavy metal med musikalisk inspiration från ACCEPT och JUDAS PRIEST. Sångaren och gitarristen Olof Wikstrand imponerar stort med sin ljusa och höga power metal pipa. Dessutom har de nog festivalens snyggaste backdrop som tyvärr inte riktigt syns fullt ut på den lilla scenen. (S)

Manilla RoadMANILLA ROAD (USA)
Detta smått okända (alla fall för mig) jänkarband bildades redan 1977 för att läggas ner i början på 90-talet. Men redan 2001 återbildades de och nu står de på stora scenen på Muskelrock. De spelar en ganska teatralisk form av hårdrock som jag faktiskt har svårt att hitta liknelser till. Där finns spår av allt ifrån CANDELMASS till SAXON. Det låter med andra ord väldigt eget och det måste väl vara bra? Nja, så överdrivet roligt tycker jag inte att det är live men jag kan absolut tänka mig att det måste vara mycket mer intressant att lyssna på hemma på stereon. Helt klart värt att kolla upp mer. (S)

ACID KING (USA)
Tung, drönig och snyggt släpig doom metal levererar denna trio från staterna. Ibland tycker jag att det låter som KYLESA på fel varvtal, men det kan vara att sångerskan och gitarristen Lori S. påminner väldigt mycket om Laura Pleasants från nämnda band. Bitvis riktigt bra men blir i längden lite väl sömnigt, speciellt denna tid på dygnet men även kylan gör sig ofrånkomligen påmind. (S)

THE DEVILS BLOOD (NL)
Som avslutande akt för hela festivalen på lördagsnatten intar kritikerfavoriterna i THE DEVILS BLOOD stora scenen. Jag trodde nog att HELL hade förbrukat allt teaterblod kvällen innan, men THE DEVILS BLOOD såg bokstavligen ut som om de gått igenom ett slakteri tillsammans med just Hin Håle själv innan de äntrade scenen. Det fullkomligt rann om dem. Snyggt, effektfullt och säg vad ni vill men jag tycker att det är jävligt coolt. Innan denna konsert hade jag inte hört mer än ett par låtar med bandet men blev nu istället helt golvad av deras svarta hårdrocksmässa. Likheterna med GHOST är återkommande, men det är mer stämningen och den sataniskt ockulta än det rent musikaliska, även om det finns sådana likheter också. Annorlunda och minnesvärd avslutning på en än en gång fantastisk och underbar festival. (S)

Summering: Förutom att vädergudarna hade övergivit Tyrolen så lyckades arrangörerna att spänna musklerna ändå och med lite rusdrycker innanför västen (ibland lite för mycket) så gick det ändå att hjälpligt hålla värmen. För att sammanfatta så kan man nog kalla årets upplaga av Muskelrock för lite av damernas år. Om jag har räknat rätt hade åtta akter en eller flera tjejer/damer som frontade. Till och med i wrestlingshowen var det en kvinnlig brottare. Och från ett jämställdhetsperspektiv är det bara en positiv utveckling. Det enda jag kan klaga på är dock maten som faktiskt försämrats från förra året. Handburgare (sic) och Bullens varmkorv i all ära, men ska man lyssna på metal i tre dagar krävs ett lite mer varierat utbud. Speciellt när vädergudarna vände sig emot oss. Och för att ha en chans att klara styrketestet (om man inte heter Fredrik då) i form av att slå med slägga på en motvikt och försöka få fjädern att slå i cymbalen. Märk väl, cymbalen och inte den klassiska klockan.

För övrigt kan jag bara hålla med om att Muskelrock utan tvekan är världens starkaste festival, så garanterat att vi ses nästa år igen. Då med en bättre väderprognos. Och kom ihåg; Mer muskler åt folket!

 

Fotogalleri från Muskelrock 2012

 

 
 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera