Metaltown 2012, 15-16 juni 2012. Del 2 av 2 Skriv ut
Skriven av Lars Ekenryd   
Skapad 2012-06-25 20:32

MT posterHar man väl lyckats ta sig till Göteborg Galopp och Metaltown väntar även på lördagens meny en diger laguppställning med en lång rad hårdkokta band. Då vädergudarna har en mer välvillig inställning till årets festival är även förutsättningarna för att kunna tillgodogöra sig musiken jämförelsevis goda. Gårdagskvällens och nattens regn har dragit vidare och lämnat enbart ett par hotfulla cumulusmoln efter sig, hängande i luften som en avvaktande flottilj UFO:n. Nöjda och glada i hågen ger sig CriticalMass.se in i ännu en dags granskande rapportering av Metaltown 2012.

(Missade du första delen? Den hittar du här.)

SkeletonwitchSKELETONWITCH
Trots den relativt tidiga speltiden har Close-Up Stage-tältet ändå fyllts på med trogna musikälskare med hopp om att få höra rå amerikansk black/thrash/speed metal. Det är Ohiobandet SKELETONWITCH som fått i uppgift att fylla fyrtiofem minuter med det bästa de kan uppbringa en dag som denna. Vokalisten Chance Garnette är mer vild än tam när han äntrar scenen med en öl i handen. Med ”Erased and Forgotten” från fjolårets album ”Forever Abomination” är höghastighetsgiget och headbangandet igång med full styrka. Det går allt som oftast väldigt fort och den nyrekryterade Dustin Boltjes piskar på för allt vad skinnet håller bakom trummorna. I par med Dustin på rytmavdelningen är Evan Linger ett stycke imponerande basist som dribblar, trixar och fintar sig fram med flinka fingrar över stålsträngarna. Basen i SKELETONWITCH mix av metal är okomplicerad, ohöljd frontalmangel med få grovkorniga avvikelser. Det är det mer kuriosa finliret som imponerar mest. Gitarristen Scott Hedrick har en besynnerlig förmåga att traktera sin "flying v" med till synes lätthet och okomplicerad vighet, men ändå skapa de mest eteriska och avundsvärda solon genren kan tillåta. Tillsammans med vokalistens bror Nate Garnette (gitarr) låter Scott garden aldrig falla utan matar på med rabiata aggressiva riff. SKELETONWITCH levererar kraft, fart och skoningslös shred med besked, men glömmer i hastigheten bort att variera sig. Fyrtiofem minuter låter som en kort tid, men trots allt tillräckligt med tid för att få en förnimmelse av déjà vu.

VildhjartaVILDHJARTA
Om man haft oturen eller av någon annan outgrundlig anledning inte lyckats att ta sig till Close-Up Stage-tältet i tid får man finna sig i regnet som börjat. Det är dock inte enbart på grund av regnet som tältet fyllts till bredden. Hudiksvallsbandet VILDHJARTA ska nämligen till att uppträda. Av responsen att döma har de lyckats värva en ansenlig mängd fans med den stil som kommit att kallas djent metal. Stilen som är sprungen ur den progressiva stammen men med explicit polyrytmiska, atonala, utpräglade stackato-riff och skruvade harmonier. Det är också vad som redan från första stund levereras med full kraft, innan ens vokalisterna Daniel Ädel och Vilhelm Bladin äntrat scenen. De instrumentella partierna är i ärlighetens namn de mest briljanta och tilltalande inslagen i VILDHJARTAs musik. Sången, som är en flytande blandning av ren sång, halvkvävd skriksång, djup death metal-growl och stundtals desperat ”squeel”, fördelas växelvis mellan de två vokalisterna. Man kan i VILDHJARTAs musikaliska inkongruens dra paralleller till math/djent metal-band som MESHUGGAH och PERIPHERY, men också till en tyngre version av DILLINGER ESCAPE PLAN. De tunga, kolossliknande breakdowns som VILDHJARTA frigör bjuder upp till unison headbanging en masse. Det är med påtaglig skärpa och ackuratess norrlänningarna framför sina både nyare och äldre verk, med videolåten ”Dagger” som kvällens absoluta höjdpunkt. Musiken i sig är inte alltid lättsmält, vilket i längden utgör en viss påfrestning för metabolismen. Det är bra, det är skickligt och det är medryckande – men inte tillräckligt för att hålla intresset uppe i fyrtiofem minuter. Till slut är det mest fascinerande med framträdandet inte musiken, utan medlemmarnas förmåga att hålla tungan rätt i mun och inte tappa bort sig bland alla abnorma takter, tempon och skiftande strukturer.

UNLEASHED
En halvtimma efter att komikern och stand up-artisten Jason Rouse stått för fyrtiofem minuter vansinnig underhållning kliver dödsmetallveteranerna UNLEASHED in på samma Death Stage-scen. Stockholmsbandet visar hur en slipsten skall dras, och om möjligt än mer hur svensk dödsmetall skall låta. På ett oblygt sätt har UNLEASHED alltid gett uttryck för temat fornnordisk mytologi. UNLEASHED har en tydligare, mer rättfram och råare betoning på death metal istället för folkmusiktongångar i sin musik. Johnny Hedlund (bas/sång) känns dock inte lika stabil framme vid scenkanten som han är stadig på rösten. Flankerad av de två gitarristerna Tomas Olsson och Fredrik Folkare verkar Johnny ganska oengagerad och frånvarande. Det ena tunga, angreppslystna riffet med obönhörligt medryckande melodislingor efter det andra försätter ändå publiken i en spontan hänryckning. Kvartetten är professionellt på hugget, men ändå utan den där gnistan som trots allt gör att det tänder till. När trion arbetar sina stränginstrument med inlevelsefull frenesi och samtidigt piskar med det långa håret i takt till musiken är de främre raderna till 100% med på noterna. Däremellan drar sig Johnny och de övriga tillbaks under långa tysta och inte minst omotiverat utdragna pauser. Det ömsesidiga intresset artist och publik emellan verkar allt för ofta gå på tomgång. UNLEASHED kan bättre och deras material förtjänar en bättre live-presentation än såhär. Framför allt är publiken väl förtjänt av ett närvarande band som inte bara river av ett gig för att sedan stämpla ut. Ännu en dag på jobbet?

Om fredagen var en mellandag då man höll andan och tummarna för uppehållsväder har lördagen inledningsvis bjudit på blåsigt men soligt väder. Undantaget den störtskur som drabbade festivalen vid 18-tiden. Med en lineup som omfattar ANTHRAX, MASTODON, GOJIRA, SLAYER plus många fler namnkunniga band ser årets festival trots allt ut att bli en lyckoträff. Så långt är allt gott och väl, i teorin det vill säga. När det kommer till den hårda verkligheten och planeringen av spelschemat för de två dagarna är det ett pussel där bitarna med trotsig envishet tvingats samman till ett ologiskt mönster. Ett flertal krockar har med andra ord smugit sig in i respektive dags spelschema. Den mest flagranta och kan tyckas helt uppenbara kollisionen sker i kväll, lördag, då MASTODON och GOJIRA planerats in vid ungefär samma tidpunkt - en miss som med acklamation påpekats utan någon form av gehör eller förståelse från arrangörerna.

NasumNASUM
Så har det då blivit dags att rensa öronen rejält med en dos Örebro-grind i form av NASUM, som nu är ute på en avskedsturné – en turné de gör för att säga adjö till fansen, men kanske främst som ett avslut och hyllning till bandets sångare och gitarrist Mieszko Talarczyk som tragiskt gick bort i tsunamikatastrofen i Thailand 2004.

Konserten inleds med att två personer utklädda till brudparet från omslaget till ”Inhale/exhale” kommer in på scen. De ställer sig blickstilla framme vid scenkanten och står så medan ljus, rök och ljudet av sirener och skottsalvor ekar genom festivaltältet. Stämningen blir riktigt tuff och suggestiv under ett par minuter, sedan går ”brudparet” långsamt av scen och in kommer NASUM, numer frontade av ROTTEN SOUNDs sångare Keijo Niinimaa.

Dessvärre hann jag inte se så många låtar innan jag var tvungen att kila iväg till en annan scen, men det jag fick höra var rätt och slätt makalöst! Visserligen är grindcore inte särskilt i ropet längre, men ett band som NASUM kommer att saknas av många fartdårar världen över. Ett värdigt avslut!

MastodonMASTODON
Det är fortfarande ljust ute när MASTODON kliver på den största scenen klockan 21.20 – vilket är synd. De som sett exempelvis bandets live-DVD "Live at the Aragon" vet hur scenshowen kan se ut när de använder sina visuella effekter fullt ut och hur jävla mäktigt det blir i kombination med deras hårda proggflum-metall. Men som sagt, nu är det fullt dagsljus och de fyra Atlanta-männen ter sig aningen introverta och orörliga på den till synes alldeles för stora scenen. Det blir liksom för avskalat för deras bästa, och när sedan publikskaran är förvånansvärt liten känns det faktiskt lite småtrist. Jag funderar lite över den klena uppslutningen och tänker först att "Va, är inte MASTODON populärare än så här?", men det slår mig senare att det trots allt är cirka 8000 besökare mindre på årets Metaltown, vilket märks på flera av konserterna vid de två stora scenerna.

MASTODON kör mycket nytt material; i princip hela senaste plattan ”The Hunter” avverkas, plus ett par spår från ”Blood Mountain” samt några enstaka låtar från äldre plattor där klassikern ”March of the Fireants” från tio år gamla ”Remission” utgör den äldsta. Det låter riktigt bra, det är sjukt tajt och som vanligt är det trummisen Brann Dailor som snor showen med sitt makalösa lir. Nästa gång MASTODON kommer vill jag se dem i mörker med hela ljus- och projektionsshowen – över huvud taget borde metal inte få lov att framföras utomhus i dagsljus, alls. Lag på det tack!

GojiraGOJIRA
Spelningen på Copenhell Festival kvällen innan har uppenbarligen inte påverkat fransmännens energinivå när de kickar igång föreställningen med den suggestiva ”Oroborus”. Bröderna Joe (sång/gitarr) och Mario Duplantier (trummor), basisten Jean-Michel och gitarristen Christian Andreu tar från första stund ett strupgrepp om publikens uppmärksamhet och visar ingen som helst tendens till att vilja släppa taget under det dryga 45 minuter konserten pågår. Close-Up Stage är utrustad med en föredömlig ljussättning, som på ett effektivt sätt förstärker upplevelsen av GOJIRAs polyrytmiska prog-metal.

Från första stund har GOJIRA den minst sagt entusiastiska skaran fans omutliga stöd. Allteftersom den ena pärlan efter den andra rullas ut i publikhavet knyts allt hårdare band mellan scenen och golvet. När Mario Duplantier lämnar trumpallen för att för en stund förenas med sin bror Joe och med eftertryck visa sin förtjusning över den respons bandet får är det uppenbarligen ingen inövad pose han utför. Trots den glädje och tillfredsställelse bandet visar låter sångaren Joe om möjligt än mer aggressiv och ilsken live än vad han gör på skiva. Trycket i anslaget känns hårdare, uttrycket har en betydligt mer intensiv framtoning och kvartettens rasande – men oerhört väl strukturerade och balanserade – utfall skickar tryckvågor genom tältrummet. Det vibrerar i luften och tomheten som uppstår när den allt för korta konserten är över är öronbedövande.

SlayerSLAYER
I likhet med fjolårets ”The Big 4” på Ullevi är även denna sena kväll en höjdpunkt för alla SLAYER-fans. Med den klassiska loggan, med de spretiga bokstäverna tvärs över ett pentagram, som backdrop och de klassiska marshallstackarna på vardera sidan scenen förebådas något ödesmättat. Jeff Hanneman är fortfarande konvalescent så det är Gary Holt som håller ställningarna på gitarrfronten tillsammans med hårdingen Kerry King. När det första karaktäristiska soloriffet med de långsamma gitarrtonerna i ”South of Heaven” klingar ut över festivalområdet blir Blood Stage till en jättemagnet med förmågan att dra all uppmärksamhet till sig. SLAYER tar fokus från i stort sett allt annat som händer. Tom Araya är påtagligt lugn och trygg i sin uppenbarelse och roll som vokalist/basist i världens främsta thrash metal-band. Han framstår som en vis gammal farbror som man känt sedan barnsben och som man hyser stor ödmjukhet och respekt inför. Gary Holt är inte bara den mest aktiva på scenen, han gör även shredandet till en konstform överlägsen alla andra konstnärliga uttryck i ohöljd brutalitet. När de numera klassiska "War Ensemble", "Seasons in the Abyss" och "Angel of Death" radas upp är det med snortajt precision, påträngande aggressivitet och med en tveklöst diagnos som patologiskt medryckande de serveras. Ackompanjerade av en magnifik ljusshow sätter SLAYER pricken över i:et med "Dead Skin Mask" och den riktiga dräparen "Raining Blood" som extranummer. Introt till den sistnämnda ger ståpäls av bibliska proportioner och Dave Lombardo (trummor) avslutar konserten med att prygla de redan hårt ansatta trummorna till bristningsgränsen. SLAYER regerar med stort R och visar ännu en gång med kvällens uppvisning att de vet vad rå och ohämmat brutal thrash handlar om.

Mörbultad, överkörd, manglad och upplyft av allsköns slags metal börjar lördagen och därmed också festivalen gå mot sitt slut. Det ”nya” Metaltown, på ny lokalisering, har fått upprättelse på ett flertal av de punkter som gav svidande kritik vid förra årets arrangemang. Mycket, om än inte allt, fungerade betydligt bättre i år och med fortsatt god vilja förhoppningsvis ytterligare något bättre till 2013.

Missa inte fotogalleriet från lördagen! MASTODON, NASUM och SKELETONWITCH!

 

Lars Ekenryd skrev samtliga recensioner utom NASUM och MASTODON som skrevs av Dennis Jernberg.

Foton: Dennis Jernberg, utom VILDHJARTA, GOJIRA och SLAYER som plåtades av Daniel Falk (FramedNoise.com). Videoklipp: Dennis Jernberg.

Vår fotograf Jesper Hedlund fick sin arbetsdator stulen och därmed förlorade vi alla hans bilder från lördagen. Speciellt tack till Daniel Falk som lånade ut sina kompletterande foton.