STATUS QUO @ Törebodafestivalen, Töreboda, 7 juli 2012 Skriv ut
Skriven av Lars Ekenryd   
Skapad 2012-07-08 12:37

STATUS QUONär det brittiska boogierockbandet STATUS QUO intar scenen på Törebodafestivalen är det till ljudet av publikens jubel. Det högt skattade och djupt respekterade bandet, med originalduon Francis Rossi (gitarr/sång) och Rick Parfitt (gitarr/sång) som givna ikoner, har sedan länge haft en trogen skara beundrare i Sverige. Törebodafestivalen utgör premiären för STATUS QUO inför årets sommarturné genom hela landet. En turné som prickar in inte mindre än tolv nedslag – från Tomelilla i söder till finalen i Luleå den 22 juli. Med Törebodafestivalen och en entusiastisk publik som start på en lång turné är det inte konstigt att duon Rossi och Parfitt, tillsammans med Andrew Bown (keyboard/gitarr), John ”Rhino” Edwards (bas/sång) och Matt Letley (trummor), är på topp.

 

Det ihållande regn som under det senaste dygnet brett ut sig genom en massiv lågtrycksfront har under dagen och kvällen upphört. Mer regn kommer dock en bit in på konserten, men det är inget som påverkar vare sig publik eller artister på något sätt. Francis Rossi är den mest utagerande scenkaraktären; Iklädd sin vanliga vita skjorta med svart väst och svarta byxor för han ett lika aktivt minspel som han trakterar sin gröna Fender Telecaster från 1957. Inledande ”Caroline” sätter omedelbart nivån för vad som komma skall och den månghövdade publiken som samlats på torget framför scenen sjunger entusiastiskt med i refrängen. STATUS QUO kan sin sak och vet hur man gör soppa på en spik eller, lite hårddraget, välkomponerad musik på tre ackord. 2007 släppte STATUS QUO med glimten i ögat och tydliga självironin skivan ”In Search of The Fourth Chord”. Med över 120 miljoner sålda album, 63 brittiska hitsinglar släppta och långt över 6000 genomförda konserter med 100 + framträdanden på BBC:s klassiska musikprogram "Top of the Pops" måste britterna ha gjort något rätt genom åren.

STATUS QUOFrancis Rossi som på grund av värmen blivit tvungen att avlägsna västen skämtar i mellansnacket och är något av en spelevink på scenen. Samtidigt är han en oerhört underskattad sologitarrist. Hans soloutflykter som förekommer mer eller mindre frekvent genom låtmaterialet framförs med en lika stor portion enkelhet som enorm spelskicklighet och inte minst solid stilkänsla. Med en lika stor dos lekfullhet i sin roll som estradör utför Rossi till synes lättsamma tondribblingar på sin gitarr. För att vara 63 respektive 64 år (gamla) är både Francis och Rick uppenbarligen vid bättre vigör och fyllda av mer energi än genomsnittet. Rick är inte fullt så rörlig på scenen men vet inte desto mindre hur man rockar och hur man driver boogieriff i bredbent ställning med svängande gitarr, helt enligt traditionellt STATUS QUO-manér.

Att se dessa två äldre gentlemän leverera slagkraftiga klassiker som ”Roll Over Lay Down”, ”Whatever You Want” och ”Rockin’ All Over the World” är att ta del av hårdrockshistoria och ett i särklass stilbildande sound. Att kalla STATUS QUO:s säregna rytmfigurer med shufflekomp för ”gubbrock” har sitt berättigande – förutom medlemmarna i rytmsektionen är det de facto äldre män som rockar – och de vet med besked hur man bjuder på medryckande, fartfylld rock’n’roll. STATUS QUO har fortfarande gajsten och visar inga tecken på att släppa taget om sin publik. De har dessutom en lång rad pärlor i sin låtlista, men även material av senare årgång, som lockar både äldre och nya lyssnare. Intrycket man får av att se bandet live är att de har mycket kvar att ge och dessutom älskar att få göra just det – en känsla de delar med en publik som uppenbarligen älskar ”gubbrock” som de i STATUS QUOs tappning inte kan få nog av.

 

Kommentarer   

 
0 #1 Stefan Karlsson 2012-07-14 01:20
Bra recension.
Citera
 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera