Roskildefestivalen 2012 Skriv ut
Skriven av Simon Ellard   
Skapad 2012-10-15 19:45

Roskilde 2012Äntligen är väntan över. Efter ännu ett år i "ide" där en stor del av min energi gått åt till att just bara ladda upp inför årets största festival, är det då dags att åter igen kliva på den danska myllan, dricka kopiösa mängder Tuborg, festa och partaja dygnet runt, och framförallt få uppleva mängder av fantastisk musik.

Detta är Roskilde 2012!

 

 

 

 

Redwood HillFörsta band ut i år är danskarna i REDWOOD HILL. Det musikaliska mörker som möter mig inne på Pavilion Juniors scen är, till skillnad från den strålande och värmande eftermiddagssolen, så diametralt motsatt att jag häpnar. Tung, doomig och mörk skräckfilmsmusik sliter tag i mina örongångar och svämmar över mig som ostoppbara flodvågor. Det är som en black metal variant av CULT OF LUNA, tycker jag att det låter som i vissa stunder, eller som till exempel WOLVES IN THE THRONE ROOMs iskalla mangel.

Bandet som är iklädda svarta munkjackor med huvorna uppdragna och som med sina stora uppochner vända kors på ryggen, ser ut som ett gäng black metal-terrorister ute på ett "heligt krig". Tillsammans med deras musik och den löjligt snygga bandloggan på backdroppen känner även jag mig redo för att rätta in mig i ledet under deras fana.

REDWOOD HILLs officiella webbplats

Bäddat För TrubbelSvenskarna i BÄDDAT FÖR TRUBBEL blir som andra band på söndagen väl emottagna av publiken och jag får en känsla av att bandet redan är lite kända i Danmark, trots sina texter på svenska. Det handlar om poppig retropunk sjungen på charmig "malmöitiska" och där de musikaliska referenserna kommer från sent 70-tal. Namn som far genom mitt huvud är GRISEN SKRIKER och DOCENT DÖD, men BÄDDAT FÖR TRUBBEL har absolut ett eget personligt anslag mitt i all sin retrohyllning. Det som jag däremot saknar är disten som jag misstänker att de glömt hemma. Gitarrljudet är lite väl plinkigt och det låter helt klart tuffare på skiva. Bästa låt är "Sånt är livet" som med sin mollbestruckna och genialt enkla uppbyggnad faller mig väl på läppen.

BÄDDAT FÖR TRUBBEL MySpace 
BÄDDAT FÖR TRUBBEL Facebook

Dig & MigSom en liten joker på söndagskvällen går jag och kikar på danskarna i DIG & MIG som enligt programbladet ska låta som ett poppunkigt RAMONES. Jag vill nog påstå att visst finns det likheter, men trion i DIG & MIG är mycket mer synthpopig, och dessutom använder de sig av trummaskin. Ett annat band jag vill referera till är THE SOUNDS där de medryckande synthslingorna känns väldigt bekanta. Skillnaden mellan briljant enkelt och pinsamt dåligt är ibland hårfin och i DIG & MIG´s fall vet jag ärligt talat inte riktigt vad jag ska tycka. Men visst fan saknar jag en riktig trummis, för då skulle det bli mer levande och kanske riktigt bra. Nu fylls jag mer av en känsla att detta är ett afterski-coverband.

DIG & MIG Facebook

The Beardy DurfsMåndagen inleder jag med en rejäl dos noise rock framförd av den danska duon THE BEARDY DURFS. Bandet består alltså bara av en gitarrist och en trummis. Minimalistisk, primitiv, malande och rundgångstjutande gitarrock fyller det tyvärr ganska glest besökta Pavilion Junior tältet, vilket jag tycker är riktigt synd, då det är riktigt inressant. Grunden för bandet ligger i DIY-andan uppblandat med en dos NIRVANA. Om det är det faktum att de bara är två personer låter jag vara osagt, men jag kan inte komma ifrån att jag också jämför bandet med ett mycket mer distat och punkigt JOHNOSSI. Även JESUS AND MARY CHAINs säregna gitarrock tycker jag ofta låter som en influens.

THE BEARDY DURFS MySpace
THE BEARDY DURFS Facebook

Nelson CanDet verkar nästan som om Roskilde medvetet satsat på "små" band i år, då nästa band också bara är en trio. NELSON CAN från Danmark består av tre damer på sång, bas och trummor och de spelar en väldigt avskalad, sexig och enkel PJ Harvey-rock. Trumkompet är bland det simplaste jag har hört och det blir nästan banalt. Det som för låtarna framåt är istället de, förvisso också ganska enkla, men sjukt dräpande basgångarna. De små basslingorna fångar dig och nästan hypnotiserar fast dig. Sedan är sångerskan Selina en totalt oemotståndlig frontfigur som personifierar sig som en Jim Morrison-klon, fast som en kvinnlig motsvarighet istället. Ibland låter det lite som det nyligen hypade New York bandet FRIENDS.

NELSON CAN MySpace
NELSON CAN Facebook

CereklothSenare på måndagens kväll bjuder Pavilion Junior in till en riktig old school death metal -fest där det unga danska bandet CEREKLOTH står som värdar. Och visst är det death metal med en del CARCASS-vibbar och sångaren JBP gutturala gurgel lockar zombies från hela festivalen att komma och ruska mjället ur sitt hår. I kombination med basisten M. Leths lite mer hc-death-vrål låter det riktigt grymt. Däremot tycker jag takten är allt för mycket mellantempo, trots partier med dubbelkagge. Sammantaget så blir death metal-kalaset en lite medioker och identitetslös tillställning där de alltför många och långa halvtakts partierna liksom tar död (häpp) på drivet, och därmed även på mitt intresse.

CEREKLOTH MySpace
CEREKLOTH Facebook

Tisdagen och onsdagen har på pappret inga band som lockar mig och jag tillbringar dessa dagar med att umgås med vänner, partaja och insupa den magiska festivalstämningen som Roskilde är unik med att erbjuda sina besökare.

KellermenschEfter fyra dagars warm-up, är det det danska bandet KELLERMENSCH som inleder huuvudfestivalen på torsdagen. Jag såg bandet på Pavilion Junior under Roskildefestivalen 2009 och fastnade rejält för dem. Nu var det upp till bevis då de fått äran att inta den stora Orange-scenen, vilket inte är en självklarhet. Det kräver sitt band att kunna fylla upp scenen och jag har sett åtskilliga band som jag både älskar och sett tidigare, men som haft uppenbara problem att platsa där. Det blir lätt lite antiklimax då exakt samma konsert på en mindre scen troligtvis hade varit kanonbra.
Danskarna kämpar på bra och håller intresset uppe med fiol, cello och en mer eller mindre skogstokig sångare som under spelningen slaktar två gitarrer och okänt antal mickstativ. Men visst blir scenen i största laget i eftermiddagssolen och skuggan som ett tält skulle erbjuda, saknas. Dessutom tycker jag att de sparar in på sin karaktäristiska growlsång som i kombination med den "vanliga" gnällsången gör KELLERMENSCH stil lite unik och så jävla bra. Som helhet gör detta att spelningen för tre år sedan var mycket bättre, tycker jag, men det kan givetvis även ha att göra med nyhetens behag. När min favoritlåt "Moribund Town" kommer, spritter det självklart till i hela mig av lycka.

KELLERMENSCHs officiella webbplats

Today is the DayPå Odeon blir det dags för klassiskt noisemangel i form av TODAY IS THE DAY, som med bandledaren och enda originalmedlem Steve Austin, drog igång karusellen redan 1992. Bandet har minst sagt haft ett stormigt förhållande med oräkneliga antal medlemmar som kommit och gått. Mest kända idag är Bill Kelliher och Brann Dailor som idag spelar med MASTODON. Musikaliskt har TODAY IS THE DAY aldrig kompromissat utan har många gånger varit före sin tid och influerat mängder med band. Idag låter de som en korsbefruktning mellan TOOL och DILLINGER ESCAPE PLAN. Tyvärr har bandet ganska dåligt ljud vilket drar ner intrycket och stenkrossmanglet liksom försvinner in i sig själv. Dessutom låter det som om sångaren Steve nästan tappar rösten i sina mest ljusa skrik. Sammantaget är det en okej spelning men absolut inte mer.

TODAY IS THE DAY Facebook

Torsdagen avslutar jag med tre timmar fantastisk depprock tillsammans med THE CURE men då jag har en känsla av att det är av noll intresse för de flesta CM-läsare så hoppar jag över att recensera dem. Jag nöjer mig med att konstatera att Robert Smith och kompani i vanlig ordning gör en spelning fylld med alla positiva superlativer som finns i ordboken.

Fredagen inleds på Odeon med RED FANG och om du har missat dessa jänkare tycker jag att du omgående ska bekanta dig med dem i videon här:

Enligt mig är det 2011 års roligaste musikvideo och dessutom en jävligt bra låt. De spelar en tung, riffbaserad och lätt bluesig rock metal som ibland har likheter med MASTODON. Det är en väloljad kvartett som är tajta som ett par Cheap Monday-jeans, men de bjuder tyvärr inte på någon speciell scenshow och de är anmärkningsvärt stillastående på sina respektive platser. De verkar istället vara hundra procent koncentrerade på att leverera musikaliskt, vilket de i och för sig gör, men det blir inte speciellt roligt att titta på. Plötsligt händer det som inte får hända. Det blir totalt strömavbrott för hela scenen och vad jag kan komma ihåg, har det aldrig hänt tidigare på Roskilde, alla fall inte på någon av de spelningar som jag har varit på. Först efter en halvtimme fungerar tekniken igen och bandet får gå ut och avsluta med "Prehistoric Dog", men då är så att säga ögonblicket förbi och jag sitter i gräset långt utanför tältet och käkar. Antiklimax, även om min minst sagt överförfriskade polare gör en "flygande köttbulle" i ordets rätta bemärkelse.

RED FANGs officiella webbplats

BaronessBättre blir det på BARONESS som också spelar på Odeon. Dessa bolagskollegor med RED FANG spelar i samma genre kan man säga, om man vill göra det enkelt för sig. Men BARONESS är, eller kommer alla fall att bli i och med deras kommande platta "Yellow and Green", oändligt mer progressiva. Efter ett långt intro kommer de äntligen in på scen och det blir på en gång ett fantastiskt röj, både i publiken och på scen. Även om bandet blandar låtar från hela sin karriär verkar mycket av materialet vara hämtat från deras då kommande platta "Yellow & Green". Trots att det ibland kan vara lite svårare att fullt ut ta till sig musik live, som du inte har hört tidigare, träffar de nya låtarna rakt i mitt hjärta. Det är magi i sin mest ädla och mest fulländade form. Den tunga och sydstatsdoftande rocken blandas upp med atmosfäriska partier och helheten blir i mina öron klockren. Upplyft och glad som ett litet barn på ett tivoli , lämnar jag Odeon med ett fånigt flin på mina läppar som inte går och sudda bort (efter att detta skrivits råkar bandet ut för en mycket allvarlig bussolycka i England då de blev svårt skadade och tvingades ställa in resten av turnén. Mer om olyckan går att läsa om på deras webbplats.).

BARONESSs officiella webbplats

The CultNär förkvällen gör sin entré blir det dags för, ursäkta uttrycket, lite gubbrock på stora Orange scenen med de gamla slitvargarna i THE CULT. Och ganska snart får jag en känsla av att detta hade gjort sig mycket bättre på den lite mer lagom stora Arena-scenen. Det är misstänkt glest mellan leden i publiken och bandets "bäst före datum" gör sig smärtsamt påmint. Ian Astbury och Billy Duffy med manskap gör onekligen sitt jobb och det med beröm, men det räcker definitivt inte för den allt för stora Orange scenen. Ian vevar runt i sin jacka med pälskrage (eller hur man nu ska beskriva den) och dansar på sin matta som alltid ska vara med, och det något fåniga genrenamnet "indianrock" far ofrivilligt genom min skalle. Ibland låter det lite Iggy Pop, ibland som THE DOORS och stundtals hör jag LED ZEPPELIN-vibbar. Nu ska det också tilläggas att jag aldrig varit inne på THE CULT och konserten hade jag nog uppskattat mer om jag hade kunnat låtarna.

THE CULTs officiella webbplats

DevildriverAnnat ljud blir det i skällan när metallskallarna i amerikanska DEVILDRIVER trycker gasen i botten lite senare på fredagskvällen. Det är white trash och hc death metal i en underbar symbios och publiken är verkligen med på noterna redan från början. Bandets tacksamhet vet knappt några gränser och sångaren Dez Fafara säger "fucking thank you all" oräkneligt antal gånger mellan låtarna. Även vi i publiken har all anledning att vara tacksamma, då vi får levererat en svett- och blåmärkesframkallande show, och där volymen troligtvis blinkar mestadels på rött. Ibland tycker jag mig höra LAMB OF GOD-influenser kombinerat med en dos SICK OF IT ALL-hardcore, men DEVILDRIVER har absolut hittat en egen identitet i sitt mangel. Kanonbra!

DEVILDRIVERs officiella webbplats

Fredagskvällens stora huvudakt är Jack White. Den mannen behöver nog ingen närmare presentation, mest känd är han från bandet han har ihop med sin före detta fru, THE WHITE STRIPES. Här märker man skillnaden på band och band när det gäller att fylla ut en stor scen. Jag tänker givetvis på eftermiddagens spelning med THE CULT, och i jämförelse är skillnaderna enorma. Jack och hans sexhövdade kvinnoband rockar höftkulorna ur led på Roskildepubliken och med självsäkerhet och pondus fullkomligt äger de scenen. Personligen har jag aldrig varit ett vidare stort fan av hans lite styltig rock och lätt gnälliga stämma, men denna kväll i Danmark blir jag övertygad om hans kvalitéer. Det är liksom oemotståndligt, och trots att han givetvis till slut även kör den söndertrasade och löjligt överexploaterade WHITE STRIPES-låten "Seven Nation Army" med sitt neandertalssmarta "Uuuh, uh, uh, uh, uhou..." är konserten som helhet ändå fantastisk.

Jack Whites officiella webbplats

Lördagseftermiddagen värmer jag upp med systrarna Söderberg i FIRST AID KIT som är hopplöst felplacerade på den för deras popularitet mått mätt, alldeles för lilla Odeon-scenen. Tältet är knökfullt och området utanför går knappt att ta sig fram på. Nu tillhör inte heller deras musik vad den vanlige Critical Mass-läsaren tycker om, så jag nöjer mig med att konstatera att jag fullt ut förstår deras hype. Vackrare och mer tonsäker stämsång går knappt att finna och kombinationen med deras smarta och tidlösa countrypop är makalöst bra.

FIRST AID KITs officiella webbplats

RefusedStämningen i Arena-tältet fullkomligt vibrerar av förväntning och det går nästan att fysiskt ta på den när vi står där och inväntar återföreningen med REFUSED. Dessa norrländska hardcore-pionjärer som betytt så mycket för så många, framförallt musikaliskt men även väldigt mycket politiskt, har bestämt sig för att göra en seriös och riktig avslutningsturné. På den enorma ridån anar jag bandnamnet som ett svagt mönster, och minsta lilla rörelse i tyget får jublet i publiken att stiga direkt. Och så faller den äntligen och de fornstora hjältarna står där som om det var igår de lade ner bandet. Och precis som förr är det frontmannen och sångaren Dennis Lyxzén som vänder upp och ner och ut och in på både sig själv och på publiken. Han är hardcorens inkarnation av Michael Jackson där han "moonwalkar" och dansar som en cirkusatlet. Han bygger ett "hopptorn" av två monitorer han ställer på högkant på varandra, och plötsligt är han ute i publiken och bokstavligen går på den. Han är med andra ord överallt och ingenstans samtidigt. Med massiva rökbomber som gör att scenen totalt försvinner i några sekunder och låtar som till exempel "Rather Be Dead", "Everlasting" och "New Noise" blir det nära på en religiös tillgivelse från publiken. Snacka om en lyckad återförening, och ett ärligt och minnesvärt avslut.

REFUSEDs officiella webbplats

Säga vad man vill om dinosaurierock och dess giganter, men alla har alla fall en åsikt om dem, och Bruce Springsteen är inget undantag från detta. Att kunna trollbinda cirka sextiotusen människor i drygt tre timmar på det sätt som han ändå så självklart gör, är nästan overkligt. Med ett mer eller mindre "best of"-set får han publiken att i princip stå på tå i tre timmar, vilket beror på att han ger så enormt med energi tillbaka. Ett uppladdningsbart batteri kopplat till honom, hade varit fulladdat lika snabbt som om det hade varit kopplat på till exempel Angus Young. Det fullkomligt lyser om honom, han älskar det han gör och är oändligt tacksam gentemot sin publik. Det är så långt från diva-fasoner man kan komma och även THE E STREET BAND är han enormt noggrann med att de också hörs och får synas nästan lika mycket som honom själv. Han må ha smeknamnet "The Boss" men verkar vara den mest okomplicerade och minst krävande världsstjärna som existerar idag.

Bruce Springsteens officiella webbplats

BehemothSöndag och "åka-hem-ångesten" sprider sig som en kallbrand i min bakfulla och totalt slutkörda kropp. Vad passar då inte bättre än en rejäl dos black death metal från Polen med BEHEMOTH. Iförda krigsmunderingar som om de var hämtade från någon av Mad Max-filmerna, ser faktiskt kvartetten ganska läskiga ut. Det är ju annars jävligt lätt att det mest blir fånigt och lite komiskt med corpsepaint och annan rekvisita. I BEHEMOTHs fall fyller det sin funktion och hjälper de många och långa partierna med mullrande pukor att bli just det som bandet vill uppnå, en obehaglig stämning. Min bild av BEHEMOTH var att det skulle vara illersnabbt mest hela tiden, men där har jag helt fel då bandet varierar sig både i takt och melodi. Visst är det sprintersnabbt i låtar som till exempel "Christians To The Lions" men det är inte fullt ställ hela tiden. Även dessa underjordens krigare drabbades av lite tekniskt strul ,men det avhjälptes väldigt snabbt och jag tror knappt att någon märkte det. I övrigt en mycket godkänd konsert.

BEHEMOTHs officiella webbplats

NasumSom avslutning på en veckas festivalande, kan det knappast bli bättre med ännu en återförening/avskedsturné, nu med de svenska grindcore-kungarna i NASUM. Att bandet valde att lägga ner efter att sångaren och gitarristen Mieszko Talarczyk tragiskt omkom i tsunamin 2004 är nog välkänt hos de flesta. Då de aldrig hann med att tacka alla sina fans, har bandet valt att göra en "tack och hejdå" -turné där ett stopp i Roskilde ingår. På sång finner vi Keijo Niinimaa från det finska grindbandet ROTTEN SOUND, och han sköter sin uppgift med bravur. I vissa vinklar är det nästan att han liknar Mieszko, förvisso utan gitarr, men med kepsen på samma sätt, långt neddragen över pannan. Med tjutande sirener och kulsprutesmatter som intro, gör bandet entré. Det enda jag saknar är brudparet i gasmask från första albumomslaget "Inhale/Exhale", som jag trodde skulle stå på scenen under introt. Det är en petitess i sammanhanget, då bandet fullkomligt knockar mig, precis som de alltid gjort, och det är först nu som jag fullt ut förstår hur mycket jag saknar NASUM på grindcore-kartan. För med pärlor som till exempel "This Is...", "Scoop", "Shadows", "Corrosion" och "The Idiot Parade", är det som om tid och rum försvinner och totalt blåser bort allt vad bakfylla heter. En mycket värdig avslutning för ett band som betytt och kommer att betyda, enormt mycket för genren i sig, men också för hård musik generellt.

NASUMs officiella webbplats

Ännu en festival ska gå till handlingarna och ännu en gång är jag mer än nöjd. Vädrets makter har verkligen varit nådiga med bara två lätta regn under två förmiddagar. I övrigt har temperaturen varit lagom som både har tillåtit bad och shorts men som ändå aldrig blev så där stekande jobbigt. Vad det gäller campingen så fungerade även det riktigt bra, precis som förra året. Trots ett extremt hårt tryck från besökarna för att komma in på campingområdet på lördagen, fungerade alla insläpp. Dessutom verkar det som om Roskildefestivalen håller på att avveckla den förbannade grustäkten som i många år nu legat mitt i campingområdet och håller på och fylla igen delar av den, och till nästa år kommer det förhoppningsvis att finnas ännu mer campingyta. Sammanfattningsvis kan jag bara buga, bocka och tacka festivalledningen för ännu en magisk festival. Vi ses nästa år.

Roskildefestivalens officiella webbplats

 

 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera