Morgan Ågren – "Det är kraftfullt med musik" Skriv ut
Skriven av Petter Pettersson   
Skapad 2013-03-19 18:33

Morgan ÅgrenMorgan Ågren är en av dessa musiker som både är ganska anonym och på samma gång helt galet känd. Bland "vanligt" folk, evenemangspubliken, så är han förmodligen inte särskilt bekant. Men i musikersverige, och i delar av den globala progg- och metalvärlden är han inte bara "känd" utan i vissa kretsar förmodligen till och med en legend. En anledning kan vara att han som 20-åring blev inbjuden att spela med Frank Zappa (vad jag vet är han den ende svenske trummis som hann med att göra det), att han spelat med Steve Vai, med Tony Iommi, med otaliga jazzmusiker och nu senast med Devin Townsend, att han blivit framröstad till världens bästa fusiontrummis i tidningen Modern Drummer, men kanske framförallt att han haft en fantastisk karriär med sin ständige brothers-in-arms Mats Öberg. Morgan, ursprungligen från Umeå, bor numera i Värmdö med sin fru Tina Ahlin, också riksbekant multimusikant men mer inom vis/revy-facket, vikarierande pianist i "Så ska det låta" och numera också programledare på TV med egna trädgårdsprogram. Ett minst sagt kreativt par. Jag når Morgan på telefon en ganska stressig fredag.

 Var befinner du dig nu?
– Jag är i bilen, på väg till IKEA. Jag har någon slags... handsfree-grej, så det ska nog gå bra. En riktig svensson-tur ska jag ta här, min kära hustru ska göra något matlagningsprogram så jag måste åtgärda lite i köket.

Får ni ihop tillvaron?
– Både ja och nej. Man kan säga att vår tillvaro är upplevelsemässigt och känslomässigt väldigt rik, vi gör båda två en massa saker som vi älskar, och det är få förunnat. Men sedan kan man samtidigt konstatera att vi inte tjänar pengar på den nivå som vi borde, på ett sätt. Skulle vi vara mäklare eller banktjänstemän på den nivå som vi är musiker så skulle vi tjänat hundra gånger mer, och går man in i den tanken för mycket kan det bli ganska irriterande, men samtidigt vet vi mycket väl att vi lever ett liv som är lyxigt på samma gång. Man är liksom miljonär i upplevelser. Vi gör det vi vill. Ibland går det bra att kombinera men ibland blir det luftgropar i tillvaron och man tänker "vafan, hoppsan, vad händer nu?". Jag har gjort saker här på sistone som varit ganska "stora", bland annat med en kille i USA som håller på att göra en film om mig, och då kan det vara synd att jag håller på med musik som är ganska okommersiell. Nu är det väl i och för sig så att musikbranschen i allmänhet är ganska hotad, det är inte så många musiker som har en stabil verksamhet med all nedladdning och så, och det blir väl svårare för alla, liksom. 

Kombinerad trailer/fundraiser för filmen om Morgan. Notera att TOOLs Danny Carey dyker upp.

Sköter du ekonomin och affärskontakter själv?
– Ja, jag gör det mesta själv. Jag ingår i och för sig i lite olika konstellationer där det är folk som håller i saker. Bara några minuter innan du ringde så höll jag på med att maila om en grej... jag ska spela med en basist som heter Bill Laswell och han var en gigantisk producent på 90-talet som gjorde skivor åt Mick Jagger, Ozzy, Iggy Pop och Miles Davis och allt möjligt, men samtidigt som han har haft stora populärmusikuppdrag så har han också haft en fot i frijazz och improvisationsmusik, ganska vilda grejer. Och vi har en improvisationstrio som heter BLIXT, jag, Bill och Raoul Björkenheim (finsk-amerikansk gitarrist), och vi har en agent. Vi fick en förfrågan om några spelningar nu, vi ska till Tyskland och Norge i maj och sedan till St. Petersburg. Men det mesta sköter jag själv. Jag ska till Schweiz i mitten av maj också och göra trumseminarium och spela med Mats, och det är sådana grejer som jag har skött själv i trettio år, känns det som. Sedan spelar jag också med ett band som heter Brooklyn Funk Essentials, med Papa Dee bland andra, och dom har också en bokare, men på det stora hela kan man säga att jag inte har någon agent som jobbar för mig, enbart. Det blir en hel del mailande. Jag sitter 95% bakom datorn och 5% bakom trummorna. En ny rolig grej som jag faktiskt kanske kan nämna är – det är inget som är bekräftat så det är faktiskt en ganska stor nyhet – det är att vi vill och hade tänkt göra några spelningar, i mars 2014 i Sverige, Norge, Danmark och Island tillsammans med Allan Holdsworth.

Oj, Coolt.
– Ja, precis! Det var faktiskt Allans agent som föreslog det själv. Jag höll på att städa min studio en dag och hade iTunes på random och en av Allan Holdsworths låtar kom på, och han var en av mina största inspirationskällor under mina sena tonår, kan man säga, och jag greps av så häftiga minnen. Jag lyssnar på mycket annan slags musik idag än när jag var yngre, men man kommer ofta tillbaka till rötterna ändå. Jag fick en sån otroligt schysst feeling i hela kroppen så jag satte mig ner och skrev till hans agent, och då svarade han nästan direkt och skrev att "Du, det är nog dags att spela nu. Allan har stor respekt för dig och har tyckt om det du gjort länge, och skulle därför vilja spela med dig." Så vi har skypat här och agentens idé var att Allan ska få komma bort från amerikanska musiker och spela med lite européer, så det var så det började. Så nu skissar vi på att göra en turné i Skandinavien med projektnamnet "Mats och Morgan Band featuring Allan Holdsworth", och köra ungefär 50/50 vårt material med Allan som gäst respektive Allans material med oss som gäst. Allan vill verkligen göra det här, och jag och Mats också, så tanken är att göra fyra, fem städer i Sverige och sedan som sagt Norge, Danmark och Island, han kommer kunna få en att bli lite tonåring igen, att känna att "det är coolt", liksom. Thom Yorke och Radiohead har idag kanske fler lyssningar i min iTunes än den musik jag växte upp med, men det är kul att komma tillbaka till rötterna. Det ena behöver ju inte ta ut det andra. Det är ju trots allt kanske det viktigaste i ens tillvaro, utan dom här rötterna man hade i tidig ålder hade man ju inte varit samma person. Jag är otroligt tacksam för att jag kom i kontakt med all den här "stora" musiken så tidigt, jag blev helt frälst på många av de här skivorna och det gjorde att jag inte hade något intresse av att göra något annat än att hålla på med musik och det är jag glad för även om det rent yrkesmässigt kanske var ett dåligt val (skratt) Men det är stort. Det är kraftfullt med musik.

Holdsworth gjorde ju en platta med bröderna Johansson för ett par år sedan också?
– Ja, men det kan man nog beskriva mer som ett Johansson-bröderna-projekt där Allan hyrdes in som gitarrist. Det tog tydligen flera år innan gitarrpåläggen blev klara berättade Anders själv för mig över en öl en gång, otroliga historier! Men det finns en skiva med dom, precis.

Och vad kul att du lirar med Mats igen.
– Ja. På ett sätt kan man säga att vi har haft en "uttalad paus". Vi har spelat så mycket och vi har spelat samma repertoar, så jag kände att "jag kräks på det här snart, jag måste få nytt blod". Och så har det varit så mycket annat också, och Mats har gjort en massa andra saker också. Det har egentligen bara inneburit för mig att jag inte har suttit och raggat gig utan det har legat och vilat. Och nu filmen och alla skivprojekt, med Bill Laswell som jag sade, och Trey Gunn från KING CRIMSON, vi har också spelat in skivor, så det har varit en massa andra saker. Jag och Mats har inte heller någon agent utan det har rullat på av sig självt. Proggfestivaler och klubbar har hört av sig då och då, så plötsligt har vi åkt iväg och sådär, men vi skulle kunna ha gjort mycket mer.

Sedan, eftersom Critical Mass har en vinkling åt det tyngre, så har du ju gjort en del som gränsar åt metal, eller hur?
– Ja, haha, inte bara "gränsar" utan det kan man lätt säga att det är metal. Thordendals skiva ("Sol Niger Within", 1997), det är ju ganska många som känner mig via den skivan och det var en kul grej. Det känns som under de här åren efter jag gjorde den skivan, och gav ut den på mitt eget skivbolag, så är det... alltså jag vågar säga att även om MESHUGGAH är en kommersiellt framgångsrik apparat, förutom att det är ett coolt band, så är det ändå en "kommersiell akt", kan man säga. Men trots det så tror jag att "lilla vi" som inte alls spelar kommersiell musik ändå har lyckats locka en skara ”jazzmänniskor” till MESHUGGAH, och såklart vise versa. Jag är ett stort fan av MESHUGGAH. Dom är unika och helt egna också. 

– När jag lirar med Mats så är det alltid folk som har hittat oss genom Thordendal-plattan eller via MESHUGGAH och som står där med sina hårdrockströjor, och det är kul, det har varit win/win på alla plan. Vad gäller Thordendal så har jag spelat in flera timmar material till hans nya skiva som nog kommer ta tusen år att göra färdig, det är snart två år sedan som jag var i hans studio och spelade in fem timmar helt improviserade trumslag i den ordning jag själv ville och kände. Så det har han på en hårddisk och det får han klippa och hacka i och se om han kan göra någonting av. Det blir väl liknande förra skivan, om han får ihop det.

Och så har du lirat på Devin Townsends nya skiva också, som är under produktion.
– Ja, precis. Men hans nya låter nästan mer som Johnny Cash än vad det låter hårdrock, faktiskt. Basisten i KINGS X är med också, Doug Pinnick. Det är väldigt lågmält, men stämningsfullt, det var jättekul att spela på den. Jag har spelat in fyra låtar än så länge, och håller på fortfarande. Han kom ut hit till min friggebod på Värmdö när han var här och spelade sist. Otroligt kreativ och schysst kille!

Sitter du hemma och spelar in och sedan skickar ProTools-filer över till Kanada då?
– Ja, det är så vi jobbar. Först så trodde han däremot att "sånt här vill nog inte du spela", men jag är så less på sådana missuppfattningar. Bara för att jag gjort vissa grejer som stuckit ut, som Thordendal-skivan eller att ha spelat med Zappa, så tror folk att jag bara vill spela otroligt komplicerad musik. Så kanske det var när jag var 18. Men det finns massor med saker jag vill göra som inte har någon koppling till det jag gör med Mats, till exempel. Så det blev en utmaning att få Devins grejer att låta schysst. "Kan du spela olustiga countrytrummor?'", frågade han. Han ville att det skulle vara spök-känsla på det, och då försöker jag hitta en ljudbild som har karaktär, som gör att det blir coolt, helt enkelt. Det blir ljud-design, samtidigt som man försöker hitta rätt groove, och det är jätteroligt.

Sedan skrev du på din facebook-feed för ett tag sedan att du var påtänkt för Steve Wilsons (PORCUPINE TREE) turné också.
– Ja, precis, han ringde mig för två månader sedan och det var en grej som var väldigt "hux flux". Jag har mailat med honom tidigare och han har kommit och kollat någon gång när vi har spelat, och jag vet att han har följt en del saker som jag har gjort. Nu ringde han och erbjöd turnén rakt upp och ner, men det var för kort varsel. Jag fick inte det att fungera rent tidsmässigt. Dessutom var det väldigt många månader att åka runt på. Så jag fick inte ihop det, men jag är glad att han frågade, och jag hoppas vi kan göra något i framtiden. Spela in eller så.

Samtidigt som vi pratar här så gjorde jag en sökning på dig på YouTube och de klipp som ligger högst är från serien du gjorde för ganska många år sedan nu, för Utbildningsradion, din trumskola "Trum" (även Thorendal-klippet kommer från den serien)
– Haha, ja, den grejen var ju faktiskt otrolig. Det var tydligen så att UR gjorde den här serien, "UR-akademin", och det här var det sista de gjorde och det gjorde att de släppte loss lite, de hade liksom inget att förlora, så jag fick helt fria händer. Jag var otroligt skeptisk när de ringde första gången och jag kände att jag inte ville paketera in min verksamhet i samma yllekofta som tidigare produktioner på UR. Jag menar, gospelkillar och hur man virkar och sånt. Det är väl i och för sig kanon, men jag tänkte "va fan". Men sedan träffade jag han som sitter bredvid mig i programmet, Andreas Ibohm och då märkte jag att hans inställning var att "du får göra vad du vill", och då kände jag att får jag sitta på Sveriges Television och sprida musik som jag tycker är helt bortsorterad från vanlig media även för en kort stund så är allt vunnet. Och gärna fokusera mindre på att snacka bara för trummisar utan spela så mycket livemusik som möjligt, då är jag intresserad. "Men gör det då", sade han. Jag har ju själv lärt mig att spela genom att lyssna på andra. Allt jag gör kommer från det, så om någon ser oss spela och blir inspirerad på samma sätt som jag blev när jag var yngre så är som sagt allt vunnet.

Och jag tror faktiskt du lyckades, för dessa klipp lever sitt egna lilla liv till och med idag.
– Ja, och det är lite kul, faktiskt, och jag fick mail från alla möjliga människor efter programmet som kunde vara i stil med "Hej, Robban heter jag. Jag spelar inte trummor och håller inte ens på med musik men vad fan var det här för något? Var kan man hitta sån här musik?", och då kände jag "yes, yes, yes", det var ju det här jag ville. Det var helt surrealistiskt för mig första dagen där på SVT. Jag skulle ha skivtips också, så då fotade dom av omslagen. Och i studion där sitter det tjugo TV-monitorer och jag gick runt där och såg skivor med MAGMA, Frank Zappa och KING CRIMSON scannas av och visas där på dessa tjugo skärmar. En helt overklig syn. Captain Beefhearts "Trout Mask Replica" på tjugo monitorer i en studio på SVT, det kommer aldrig hända igen.

Nej, haha. Eller en låt som "En Schizofrens Dagbok" på förmiddags-TV.
– Precis. Det gick en repris sedan också mitt i natten. Det var väldigt kul. Sedan var väl kanske inte undervisningsdelen den mest begåvade. Jag kände mig ovan i det, jag har blivit mycket bättre på den biten sedan dess. Men det var ändå kul, att undervisningsdelen fick vara lite på en höft och det viktiga var musiken som spelades live, och skivtipsen (för er som inte sett – sök på ”Morgan UR trum” på YouTube så kan ni bland annat få lära er göra en enhandsvirvel, min anm.).

Och nu är du framme vid IKEA. Blir du igenkänd när du går in på ett sånt ställe?
– Nej, nej, gud nej. Eller... det händer. Någon gång, så där, att det kommer fram någon och säger något men det är inte så ofta. Jag var faktiskt på en helt vanlig ICA-affär här nyligen och då kom det fram en kille, mitt bland havregryn och sockerpaket, en yngling, och frågar: ”Är det Morgan Ågren??”. ”Ja”, sade jag. ”Tack för att du finns!”, sade han, och så gick han. Det var gulligt.

--

Vi avrundar samtalet, och jag kan konstatera att Morgan är en avspänd människa med ett öppet sinne gentemot både medmusiker och media. Det ska bli otroligt spännande att se hur framtiden ser ut, och med utgångspunkt i intervjun så ser det intressant ut både på skivfronten och livefronten.

Avslutningsvis – det är inte säkert att alla Critical Mass-läsare har hört, eller hört talas om Allan Holdsworth som Mats/Morgan förhoppningsvis turnerar med nästa år, men det är mycket kort sagt en fantastisk amerikansk jazz/fusion-gitarrist som är känd, förutom för sin fina tonbildning, för sina extrema legaton och hammer-ons, en unik gitarrist i många aspekter, där möjligtvis en låt som ”City Nights” från ”Secrets” (1989) skulle kunna vara en ingång. Vill man ha en ingång till Mats och Morgan Band kan möjligtvis den tidigare nämnda ”En Schizofrens Dagbok” vara ett tips. 

Förutom Morgans trumspel så är det alltid en fröjd att höra Mats Öbergs keyboardspel. Han har ett sinne för harmonier och ljud som är en nivå över oss andra. I dataspelstermer har han ”levlat upp”, på ett sätt så att det ibland omöjligt för oss dödliga att följa med i svängarna, även om man är luttrad på genren. Senaste skivan ”Heat Beats Live” finns inte på Spotify, men på iTunes, och där kan en låt som ”Mats Jingle” vara ett tips (på den kommer Mats harmoniska saltormortaler än mer till sin rätt). Och det är alltid ett stående tips att någon gång gå och se dem – även i hårdrockströjor.

Morgan Ågrens officiella webbplats

Foto: (c) Daniel Falk, Framed Noise

 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera