TRUCKFIGHTERS – ett eget universum med fuzz Skriv ut
Skriven av Lars Ekenryd   
Skapad 2013-06-04 18:25

TRUCKFIGHTERSEfter fyra års väntan är Örebros stoner-fuzzband TRUCKFIGHTERS på god väg att färdigställa sitt femte fullängdsalbum i Studio Bombshelter. CriticalMass skribent Lars Ekenryd gjorde ett besök och fick träffa bandets kreativa duo för en längre-än-förväntat-intervju.

I studion
Det är sångaren tillika basisten Oskar "Ozo" Cedermalm och gitarristen Niklas "Dango" Källgren i stoner/fuzz/desert-rockbandet TRUCKFIGHTERS som tar emot när CriticalMass kliver innanför dörren till Studio Bombshelter, inte långt från de centrala delarna av Örebro. Parallellt med Studio Bombshelter och bandet TRUCKFIGHTERS driver Oskar och Niklas även Fuzzorama Records. Namnet på studion får sin logiska förklaring då studion (och skivbolaget) visar sig vara inrymt i en skyddsrumsliknande källarlokal. Sammantaget, berättar de när vi sätter oss i studions soffgrupp för att påbörja intervjun, är denna kombination av studio, skivbolag och band faktiskt något de numera kan livnära sig på. Någon annan inkomstkälla behövs för tillfället inte, konstaterar de med viss stolthet. Trumslagaren Andre "Poncho" Kvarnström blev i fjol bandet sammanlagt femte trummis sedan starten 2001 och den tredjedel av bandet som vid intervjutillfället fått förhinder och av den anledningen uteblivit. Oskar utgör tillsammans med Niklas de två återstående originalmedlemmarna och har allt sedan starten fungerat som den kreativa kärnan i bandet.

”Det skapas en hype kring band som varit i USA”

Långväga turné
TRUCKFIGHTERS kom nyligen hem igen efter en spelning i Aten i Grekland. I mitten av juni bär det återigen av till Spanien för ytterligare ett framträdande – ett i en lång rad framträdanden de genomfört under senare år. Tidigare i vår, under april och mars, kunde man se TRUCKFIGHTERS som support till det uppmärksammade norska stonerbandet KVELERTAK. Strax därefter begav sig trion till andra sidan jordklotet där entusiastiska fans väntade i både Australien och Nya Zeeland.
– Räknat i populäritet har vi absolut märkt att något hänt i och med vårt turnerande, förklarar Niklas och fortsätter:
– Min teori är att det skapas en hype kring ett band om det spelar i andra delar av världen; att det i Sverige anses som coolt att någon varit på en USA-turné, att det anses coolt i USA att ett band spelat i Latinamerika och att det i Latinamerika anses coolt att ett visst band turnerat i till exempel Nya Zeeland och Australien. Det sprider sig att ett band besökt många olika ställen i världen och det ses som ett bevis på kvalité och popularitet, avslutar han resonemanget.  
Att människor är känsliga för vad andra tycker och tänker kan utläsas i den påtagliga ökning i populäritet ett band märker av efter att ha passerat ett visst antal fans är något duon är eniga om.
Niklas utvecklar sin idé ytterligare om hur människor kan reagera omedvetet på om ett band har en USA-turné och/eller en turné tillsammans med ett erkänt stort band i sin meritlista.
Oskar håller med i resonemanget och intygar att det märktes inte minst efter att TRUCKFIGHTERS turnérat med det amerikanska stonerbandet FU MANCHU 2007.
Det visar sig vara ett återkommande ämne med denna tröskel som måste passeras så vi återkommer till det längre fram i intervjun.

”I början spelade vi inför en publik på sju personer”

TRUCKFIGHTERSÖkad popularitet
2005 påbörjade TRUCKFIGHTERS ett flitigt turnerande runt om i Europa och senare även i utomeuropeiska länder. Ett frekvent turnerande som med tiden kommit att bli synonymt med bandet.
– I början spelade vi på små ställen inför typ sju personer, minns Oskar. Det är så man får jobba sig upp om man inte har tio miljoner i marknadsföring. Efter 35 spelningar med FU MANCHU märkte vi att det var många som upptäckt oss och dök upp under nästkommande turné.
– Jag skulle vilja säga att det är flera år sedan vi aktivt själva jagade spelningar, fyller Niklas i och menar på att intresset och efterfrågan blivit så stor att arrangörer och bokare runt om i världen tar kontakt med TRUCKFIGHTERS för att sätta ihop något.
– Nu kan det hända att vi får tacka nej till spelningar som vi för ett antal år sedan jublat över att få bli inbjudna till, avslutar Oskar med lätt förundran över bandets utveckling.
TRUCKFIGHTERS som kvalar in bland musikstilar med epitet som fuzz, stoner, desert och psychedelic rock är trots det svåra att sätta fingret på eftersom de är under utveckling, vilket märks inte minst i den förändring som skett under dess tolvåriga existens och genom de hitintills fyra fullängdsalbum som bandet släppt.

”Vi ville ha kul, spela stoner rock och ha mexikanska namn”

Femte fullängdaren
I början av nästa år släpper Örebrotrion sitt femte fullängdsalbum, som beräknas få titeln ”Universe”, och som blir det första med den nya trumslagaren Andre "Poncho" Kvarnström. Till skillnad från tidigare album som släpptes på det egna bolaget Fuzzorama Records kommer ”Universe” att ges ut på Sony.
Oavsett skivbolag är TRUCKFIGHTERS material inspelat i den egna studion Bombshellter. Även om intentionen finns blir det inte mycket låtskrivande under pågående turnéer, tillstår Oskar och erkänner att låtarna blir till först när bandet väl är samlat i studion. Något förarbetat eller klart material finns med andra ord inte när trion kliver över tröskeln till studion.
– Nej, tyvärr så utnyttjar vi inte dötiden på turnéerna till att skriva och förbereda låtar i den utsträckning vi skulle önska, säger Oskar men tillägger i samma andetag att orsaken till detta går att finna i att han och Niklas förutom bandet även har ett eget företag i studio/skivbolag att hålla flytande.
– En annan anledning till att det tagit fyra år sedan förra skivan beror också på att vi haft ett så att säga ”störningsmoment” i processen i och med att vi inte haft någon stadig trummis, lägger Niklas till.
 – Dels problemet att hitta en batterist som passar, lära känna den personen och sen lära honom våra gamla låtar. Man tappar oerhört mycket tid för att hitta rätt bandmedlem.
Efter en genomgång av turerna kring när och vem som innehaft trumslagarrollen kommer Oskar och Niklas fram till att det varit fem trummisar inblandade under de senaste fyra åren, inklusive nyförvärvet Poncho.
– Allting kommer fram så mycket tydligare när man är färre personer i ett band, så det är superviktigt att ha en riktigt bra trummis, avslutar Niklas och får medhåll av Oskar med tillägget att trummisen i ett band – och i synnerhet i en trio – trots allt är ”grundpelaren”.
– Av någon anledning har dessutom nästan samtliga trummisar haft smeknamn som börjat på ”P”, alla utom Frongo, inflikar Oskar som extra detalj till kommentarerna om bandets forna trumslagare.  
– Varför dessa spanskklingande artistnamn? Är det möjligtvis en anspelning på ”desert rock”?
– När vi startade bandet var det mest en kul grej. Vi ville spela stoner rock och tog oss mexikanska smeknamn – utan några som helst storslagna planer eller tankar på att vi skulle spela mer än för oss själva för att ha skoj, berättar Oskar.  

”Progressivt, melodiöst och catchy – det är vår grej!”


3182 TF Berlin c-SwenRudolphIntegritet vs skaparprocess

Tanken på hur TRUCKFIGHTERS låtar skall tas emot eller fungera live är inget som finns med under processens gång, garanterar de samstämmigt och med emfas förklarar att ett fritt skapande med integritet som är det allenarådande under låtskrivandet. I nästa andetag backar Niklas dock en aning och erkänner att det inte är omöjligt att det omedvetet finns med när ett riff skapas att TRUCKFIGHTERS de facto enbart har en gitarrist, vilket gör stämmor eller växelspel omöjligt live. Integritet är dock ett återkommande ord i samtalet och inte minst då vi rör oss kring ämnet Sony Music och varnande exempel på band som blivit blåsta genom att skriva på oskäliga kontrakt.
– De (Sony förf.anm.) har inte på något sätt lagt sig i vad vi ska skriva för låtar eller hur det ska låta, men däremot la de in en önskan om någon kortare låt, säger Oskar och intygar samtidigt att de (TRUCKFIGHTERS) behövde fler korta låtar så det föll sig naturligt att uppfylla önskan.
Sammanfattningen som Niklas ger av ”Universe” och slår huvudet på spiken när han beskriver den som en perfekt balans mellan korta och långa låtar, progressivt och rakt på med partier som är väldigt melodiösa och catchy… Det är väldigt coolt och vår nya grej, avslutar han med ett hjärtligt skratt som även Oskar faller in i.
Vi håller oss kvar vid ämnet, den kommande skivan ”Universe”, vilken är mer eller mindre klar vid intervjutillfället. När CriticalMass får lyssna på låten ”Get Lifted” står det klart att de progressiva inslagen som tog sig som mest uttryck på den föregående skivan från 2009, ”Mania”, utvecklats ytterligare. Tre av låtarna tickar i sann progressiv anda iväg till över 8 minuter och, som låten ”Get Lifted” är ett bevis på, innehåller de enligt Niklas element från vad han kallar TRUCKFIGHTERS hela karriär.
– Det vi påbörjade på förra skivan… Det är svårt att beskriva, men de progressiva, melodiska och skönare eller mjukare har följt med till ”Universe” plus mer tekniska och ”roliga” inslag. Förra skivan var nog i flera hänseenden enklare, försökar Oskar på nytt beskriva TRUCKFIGHTERS nya skiva.
Niklas erkänner att det är bland annat fler betydligt svårare partier på den nya skivan till skillnad från den föregående. Skivan framstår utifrån duons beskrivning som en smärre utmaning för både musikerna själva men också för lyssnaren – med ett inte minst mer tekniskt trum- och gitarrspel, mer avancerad sång och generellt sett mer händelserikt innehåll.
– Förmodligen kommer det nya materialet att bli ännu roligare att framföra live och inte minst om möjligt ännu roligare att höra live, sammanfattar strängbändaren Niklas ”Dango” Källgren vad publiken har att vänta.

”Det ska vara kul att spela annars kan det kvitta!”

Nakenchock på scen
När vi ändå är inne på liveframträdanden och att få delge publiken det nya materialet berättar Niklas att det förhoppningsvis blir betydligt fler spelningar och/eller turnéer gjorda i Sverige och Skandinavien efter lanseringen av nya plattan i början av 2014. Framöver är det ett gig i Spanien plus en del festivalspelningar, däribland Hellfest i Frankrike och Getaway Rock Festival i Gävle, samt en spelning i Norrköping i november som står på schemat. Niklas avslöjar i samband med att liverframträdanden kommer på tal att han och bandets första trummis Paco hade en idé att den dagen TRUCKFIGHTERS lockar 5000 personer till en spelning med TRUCKFIGHTERS som huvudakt ska de spela nakna. Huruvida detta var en drivkraft, en målsättning, en önskan om att samla 5000 TRUCKFIGHTERS-fans eller en önskan om att få spela nakna framgår inte riktigt av detta spontana outande. Niklas skrattar gott åt det nu i efterhand och formulerar istället sin mer uppdaterade syn på vad TRUCKFIGHTERS vill uppnå:
– Så länge vi befinner oss i någon form av utveckling, vare sig det handlar om publikt eller musikaliskt och helst både och vill vi fortsätta med det här.
– Jag tror grundprincipen för mig är att det ska vara roligt, att det ska vara kul att spela, flikar Oskar in och fortsätter:
– Det spelar ingen roll om någon ringer och erbjuder hur mycket pengar som helst. Känner jag enbart tristess och ingen som helst glädje i att spela gör jag det inte. Då kan jag lika gärna börja spela i ett dansband och få 30 000 spänn i gage.
– Allt för många band tappar denna princip på vägen – och dessvärre tänker en hel del band inte ens på det. De är enbart ute efter att ”lyckas”… Anledningen till att många band börjar spela är att de vill imponera på brudar, är mediakåta eller för något så simpelt som att bli kändisar. Det har aldrig varit min drivkraft, drämmer Oskar i med stark emfas som avslutning!

”Melodifestivalen är skräp!”

Lågt lagd ribba
Niklas lyfter in aspekten att det trots allt funnits med en dröm om att kunna tjäna åtminstone lite pengar som gör att musiken blir den huvudsakliga inkomstkällan. Jag är oerhört glad över att vi faktiskt kan leva på det här med bandet, studion och skivbolaget även om vi till viss del får hanka oss fram. Det är väldigt få förunnat tror jag, avslutar Niklas och filosoferar vidare om att kunna bibehålla det målet och samtidigt nå ytterligare mål:
– Våra delmål har alltid varit att sälja fler plattor vid varje utgivning, att spela med något speciellt stort band eller sälja ut den eller den klubben som tar 1000 pers.
Ett delmål att nå en publik på 1000 personer avfärdar Oskar som i stort sett uppnått och menar att Niklas lagt ribban allt för lågt.
– Du ska tänka 5000 eller 10 000 i publiken på en unik spelning med TRUCKFIGHTERS på scen, klämmer Oskar till med halvt på skämt och halvt på allvar.

Flockmentalitet
Tanken på att TRUCKFIGHTERS inom en inte allt för avlägsen framtid faktiskt kommer att spela inför en 5000-hövdad publik (festivalpublik eller som support ej inberäknat) känns inte alls främmande. Det leder oss osökt in på resonemanget i intervjuns inledning om hur styrda vi människor är av vår omgivning och vad som är acceptabelt eller ej. Både Oskar och Niklas ser den psykologiska aspekten av hur vi människor som flockdjur fortfarande styrs av grupptryck och nedärvd flockmentalitet.
– Det finns en magisk gräns i antal fans som måste spränga för att detta flockbeteende ska triggas igång, konstaterar Oskar. Samma sak som när man gick i småskolan och man gillade något udda band som ingen annan gillade blev man utanför och på samma sätt är det i vuxenvärlden om man vill ingå i en gemenskap. När tillräckligt många gillar samma artist på till exempel YouTube eller Facebook öppnar det per automatik för nya fans som vill ingå i en specifik flock med en viss status. Då är snöbollen i rullning och då är det okej att gilla en viss artist eller ett band, som tidigare var ointressant och till och med ansågs dåligt.
– Det är samtidigt något som på ett betydligt lättare sätt sprider sig om artisten eller bandnamnet är på allas läppar i till exempel fikarummet. Snackar många om en sak kanske man själv vill kolla upp vad det är eller ta till sig det för att kunna vara med i snacket.
– Som allt snack om Melodifestivalen, tillägger Niklas och kastar samtidigt in brasklappen att Melodifestivalen är skräp - och det står han för. Vilket han uppmanar CriticalMass att absolut ta med.
– Det är något jag också kan skriva under på, fyller Oskar i med ett skratt och konstaterar krasst att detta evenemang inte är något annat än”mediatrams”.
– För att inte tala om alla dessa talangtävlingar! Usch!
Om det beror på syrebrist i källarlokalen efter cirka en timmas intervju eller ett tecken på det Oskar kallar för ”bittra gubbar” låter jag vara osagt men nog finns det en samstämmighet i frågan om hur duon ser på dokusåpor à la TRIBAL INK och Idol men också på ”JC-rockers” och light-rock med en rad onämnbara (framförallt svenska) band i täten.

”TRUCKFIGHTERS – Fuzzomentary”

Rekommenderar bra band
Som avslutning på intervjun ber jag de två Truckfightersmedlemmarna ändå lyfta fram något band de trots allt uppskattar och vill slå ett slag för i det myckna utbudet av slätstruken hårdrock.
– Jag skulle vilja nämna alla de band som Fuzzorama Records släppt och de är verkligen inte allt för uppmärksammade i Sverige. Inte minst har vi Örebrobandet ASTEROID men också Karlskogas THE DURANGO RIOT och DEXTER JONES’ CIRCUS ORCHESTRA som flyttat från Umeå till Stockholm; band som alla är väldigt bra, konstaterar Niklas och intygar att rekommendationen inte alls har med det egna skivbolaget Fuzzorama Records att göra.
Oskar vill däremot slå ett slag för det australienska bandet GAY PARIS som de hörde under senaste turnén i just Australien och Nya Zeeland.
– Riktigt duktiga musiker och så väljer de ett så korkat namn! Jag gissar att det är många som ryggar tillbaks när man hör bandnamnet och kanske tror att det handlar om ett syntpopband i trikåer, konstaterar Oskar skämtsamt. Det blir även den avslutande kommentaren på vårt långa samtal. Det är hög tid för Niklas "Dango" Källgren att fortsätta spela in ett specifikt gitarrparti och för CriticalMass att avlägsna sig för att inte försena inspelningsprocessen ytterligare.

För den som vill fördjupa sig i TRUCKFIGHTERS göranden och låtanden sedan starten 2001 rekommenderas dokumentärfilmen från 2011, ”TRUCKFIGHTERS – Fuzzomentary”. En välgjord dokumentär av Joerg Steineck och Christian Maciejewski. 84 sevärda minuter med en humoristisk anstrykning på ett genomgående intressant innehåll till ett tungt soundtrack. Lär dig mer om TRUCKFIGHTERS, se filmen. Besök filmens hemsida och se trailern här.

 

 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera