Metaltown 2013, 4–6 juli @ Göteborg Galopp Skriv ut
Skriven av Dennis Jernberg   
Skapad 2013-07-09 17:50

3227-6701Så var det då dags för den tionde upplagan av Göteborgsfestivalen Metaltown, som jubileumsåret till ära sträckt ut antalet speldagar från två till tre, torsdag till lördag. Som de sista åren är platsen Göteborg Galopp i mitten av Hisingen, en plats som i vissa aspekter känns som världens ände, speciellt om det som första dagen är dimma och regn. Däremot har logistiken vad gäller busstransporterna från centrala Göteborg till festivalområdet avsevärt förbättrats, även om köerna fortfarande ringlar ibland, men allt som allt fungerade busstrafiken utmärkt. För de som körde bil fanns som vanligt ett stort parkeringsområde, men efter första kvällen (då det hade regnat dagarna innan) avvecklades delar av det och flyttades en bit bort vilket gjorde att parkerande fick gå en och en halv kilometer. Nåja, bättre det än att köra fast i gyttjan, som en av CRITICAL MASS skribenter gjorde och fick bli uppdragen av två fyrhjulingar mitt i natten.

Dessutom har festivalen krympt med en scen, "Death Stage" från i fjol är borta, och vissa funderingar fanns om hur biljettförsäljningen egentligen hade gått eftersom marknadsföringen var så intensiv in i det sista men det skulle visa sig att festivalen var tämligen välbesökt. En annan skillnad mot föregående år är att mediatäckningen var mindre, Aftonbladet och Expressen har avsevärt skurit ner sin rapportering och sina plus/geting-satta konserter vilket givetvis på sikt försvagar varumärket, något som verkligen inte behövs med tanke på att det var runt tvåtusen färre besökare än förra året, det är synd om det blir en nedåtgående rörelse.

Torsdag 4 juli 2013: 

HEXHEX
Från Trollhättan och Vänersborg kommer HEX med postapokalyptisk satansimage. De har den något otacksamma uppgiften att inleda festivalen. Något som är positivt då man slipper trängas inne i tältet. Med en musikalisk skrud som för tankarna till DANZIG, Rob Zombie och RAMMSTEIN kör de över oss som en ångvält iförda kläder som för tankarna till filmen ”I, legend”s äckliga underjordsvarelser. Det är tungt och mörkt och det enda jag har att klaga på är den korta speltiden. Bandet är extra aktuella med sin purfärska debutskiva. Check it out!

THUNDERMOTHER
Torsdagen bjuder på typiskt göteborgskt väder med dimma och regn från tre håll, och dessutom är publiken ganska gles även här, på festivalens för dagen enda öppna stora scen. Stockholmska THUNDERMOTHER har haft en relativt stor hype, med stor artikel i GP under dagen och fina vitsord. Vi är inte helt övertygade. Orutinen lyser igenom, scenen är alldeles för stor och musiken för, ja, ointressant. Däremot kanske inte irrelevant, den här typen av klassisk rockmetal med sleazeinslag kan säkert hitta fram till den ganska stora publik som finns, men de får ligga på tillväxt ett tag, och spela mycket, så kommer säkert resten.

BOMBUSBOMBUS
Från Göteborg kommer BOMBUS, som också haft en hype, och de tar scenen i besittning på ett bättre sätt, även om de också alldeles säkert just nu, i karriären, gör sig bättre på klubb. Alla i bandet har ljuvligt träfärgade instrument och musiken kan liknas vid likadelar MOTÖRHEAD, lite SLAYER, lite MELVINS och utseendemässigt lite bredbent FOO FIGHTERS. Mycket uppfriskande, mycket svängigt och avslappnat. Extrapoäng till nye basisten Jonas Rydberg som utstrålar en fantastisk spelglädje. Höjdpunkter är en ny låt, från andra skivan som kommer i höst, "Let her Die"(?) – mycket bra ­– och avslutande "Into The Fire". Väldigt roligt att höra, och att se. Vi pratade en stund med Feffe i bandet backstage, och han skickade en rolig bild han tog från scenen på sin gitarr-rigg, att jämföra med exempelvis AMARANTHE som hade ställt upp 24 Marshallstackar på scenen. Ändå lät BOMBUS bättre. 

TURBONEGROTURBONEGRO
Jag har alltid förknippat bandet med ett gäng fyllon och pundare som aldrig levererar något annat än trippad galenskap men de verkar ha vuxit till sig och ger oss en väloljad rock n roll-show. Det är tajt och energiskt samt en genomtänkt ljudbild. Bandet, eller mixerkillen har verkligen förstått vikten av mellanregister och ljudbildens helhet till skillnad från de flesta andra band idag som live bara satsar på en maffig baskagge och muller som dränker musiken. Enormt positivt!

Trots detta är jag inte helt nöjd ändå. Det blir lite som att cirkusen kommer till stan eller som THE NITTY GRITTY DIRT BAND i rock n roll punk-skrud. Det saknas estetisk helhet och det funkar sisådär på en festivalscen i dagsljus.

Knut "Euroboy" Schreiner ser ut som en ren replika av Pete Townsend i sina clownhöga vita utsvängda byxor, modsfrisyr och svingande armar. Nästan löjeväckande likt. Men å andra sidan så finns det väl ingen annan som kör hela det paketet nuförtiden så man får se det som en hyllning och bara uppskatta underhållningsvärdet så går det bra. Han är en oväntat grym gitarrist också som verkar gilla att visa upp sina coola vintagegitarrer med fler gitarrbyten än Britney Spears byter kläder på scen.

Undertecknad saknade såklart RUDE KIDS-covern ”Raggare is a bunch of motherfuckers” men man kan ju inte få allt.  Och nog funkar många andra låtar alldeles utmärkt som ”All my friends are dead” och ”Get it on”.

Det kan inte vara många som har kommit till Metaltown för att se just TURBONEGRO. Publiken är slapp och inte alls med på noterna. Trots det får vi ändå två extranummer. Ja, det hade väl ändå varit konstigt om de inte spelat klassikern ”I got erection”? Men nog brukar väl ändå sedvänjan vara att man inväntar publikens jubel innan man går på igen?

SISTER SIN
En gång för många år sedan gjorde jag en fantastisk upptäckt. Ett band i min hemstad som lät som MÖTLEY CRUE som de lät kring ”Shout at the devil” och hade en tjej bakom micken med mycket pondus. Jag spådde bandet en lysande framtid. Fel fick jag. Ett par år senare hade de gått mot en mycket hårdare och modernare stil. När deras debutfullängdare kom var de enda bra låtarna de jag redan hade hört i mycket bättre demoversioner och sångerskan Liv Jagrell verkade märkt av för mycket turnerande och sjöng inte alls lika bra som på de fantastiska demolåtarna. Jag räknade ut dem och gick vidare. Därför var det med en klump i halsen jag begav mig till campingtältet. Men de verkar ha fått nya vingar och levererade ett jävla tryck och sången lät bättre än på jag befarade. En riktig adrenalininjektion förutom en viss trötthet som kunde skönjas mot slutet av rytmsektionen. Jag ska helt klart kolla upp plattorna jag missat med dem för det är ett band som behövs i denna sörja av diverse core-varianter som besudlar Göteborgs metalscen!

CLUTCH
När mörkret börjar sänka sig första kvällen intar det första internationella bandet scenen, amerikanska truckerkeps-stoner-rockarna CLUTCH. Och oj, vilken käftsmäll det blir. Faktiskt en av festivalens höjdpunkter. Från att tidigare från och till haft ett mjukare sound domineras spelningen av låtar från senaste plattan som är betydligt smutsigare, och redan i inledande "Earth Rocker" känner man att det är nu festivalen börjar på riktigt. Till skillnad från tidigare band har de inte ambitioner att använda hela scenen, utan de har ställt upp sin lilla kvartett i mitten och använder egentligen inte flankerna alls, men de lyckas ändå fylla upp rummet bättre. Utseendemässigt är de, när man ser dem backstage på nära håll, inte heller det fräckaste (vem är det?), de skulle kunna vara en mattelärare på ett högstadium-of-your-choice, men på scen: Höjden av coolness. Allihop. En och en, eller tillsammans. "DC Sound Attack", från senaste skivan, med munspel till tungt komp och ett koklocke-jam, är så bra att det svartnar, faktiskt. "DC Sound Attack - drop the bomb – lookout!", på amerikanska nationaldagen och allt.

Fredag 5 juli 2013:

SOILWORK
Vi valde SOILWORK på en av de större scenerna på bekostnad av BETWEEN THE BURIED AND ME. Det kan eventuellt ha varit ett misstag, ryktet bland besökerna var att BTBAM hade gjort en riktigt bra spelning. Det kan man inte helt säga om SOILWORK, även om spelningen verkligen inte var misslyckad på något sätt. Stor och entusiastisk publik, men jämntjockt sett över en hel timme. Även om SOILWORKs musik är full av kontraster så går det inte riktigt fram, och så ständigt dessa backtracks som egentligen inte tillför något mer än att knyta upp musiken stenhårt mot ett tempo så att det inte känns levande. SOILWORK är ett bra band på skiva, nya skivan "The Living Infinite" är både modig, full av detaljer och spännande. Men detaljerna försvinner, åtminstone från där jag ser spelningen. Själva låten "The Living Infinite" kommer mot slutet och får ses som en slags höjdpunkt ändå, tillsammans med "Tongue", också från senaste skivan, där Sylvain Coudret (där ser man, jag var övertygad om att det var den andra gitarristen David Andersson som spelade det solot) hanterar den lugna, jazziga delen alldeles ypperligt. Då, under den passagen, lyfter det, men inte spelningen som helhet. 

CARCASSCARCASS
Min inställning till CARCASS överlag är följande: de gjorde två fantastiska skivor på 80-talet och sen lärde de sig spela och blev ett vanligt halvointressant death metal-band i mängden. Det är viktigt att ha det i åtanke när jag skriver att jag fann mig tvungen att lämna deras uppträdande innan det var slut. Sorry, men när de förstör min stora favvolåt ”Ruptured in purulence” med att göra den lite rockig och lugna ner den blir jag personligt förolämpad. När jag växte upp skulle death metal vara rått och brutalt. Man gjorde allt D.I.Y. och det var inga ungjävlar som fråga efter rätt teknik att growla på internetforum. På den tiden fanns ingen melodiös death metal. Nu verkar det som att bandet har tagit vid där de lämnade oss med avskedsplattan och kommit tillbaka som en om möjligt ännu sämre gubbvariant. Iklädda pösiga blåjeans och med en ny trummis som helt saknar attityd förtjänar de fem skämskuddar i betyg. Om de åtminstone hade bytt namn när de spelade in Heartwork, helst ännu tidigare, så hade det varit lättare att beskåda skiten.

CARCASS årgång 2013 – dra något gammalt över er och spika igen kistan en sista gång!

DANKO JONES
Funderar fortfarande på varför Metaltown, för andra gången, bokar det här bandet. Värsta sortens bredbent, muskig, Bandit Rock-rock. Passar bättre på Liseberg, eller Skara Sommarland.

GHOSTGHOST
Det ska sägas direkt. GHOST funkar… lite sämre i dagsljus och det säger jag självsäkert utan att ha sett dem tidigare. Men redan i det inledande förinspelade introt stod det klart att någon ond stämning med kalla kårar, det skulle det då inte bjudas på. I den soliga tidiga sommarkvällen såg deras masker rent av löjliga ut och eftersom det inte fanns några ansiktsuttryck heller att hitta inlevelse i så fanns det bara en sak kvar som orsak att stå kvar och kolla. De fantastiska låtarna från första skivan! Trots ett pissigt ljud där sången knappt hördes om man inte lyckades hitta mixerkillens sweetspot, vilket jag lyckades med efter ett tag och först då reste sig håren på mina armar; under ”Elizabeth” för att en stund senare nå klimax under brottarhitten ”Ritual”. Precis som ett annat band med image och mystik (nåja, en gång i tiden..) nämligen KISS, hade GHOST klarat sig utan sin image. De simpla poplåtarna i hårdrocksskrud, som en ohelig blandning av BLUE ÖYSTER CULT och MERCYFUL FATE, det är då bandet kommer som mest till rätta. I det störande dagsljuset funkar låtarna i valstakt och cirkusstuk från nya skivan lika dåligt som på skiva, något som bevisas av paret som spontant börjar dansa vals mitt i publikhavet. Bandet balanserar vingligt på gränsen mellan genuin genialitet och pretentiös skitnödighet. Vi får se vad som händer i framtiden, om de lyckas ta ner sig själva på jorden. Personligen tror jag inte att de åter kommer att leverera magin jag direkt kände när jag först hörde de nedtankade demolåtarna hemma hos redaktör Jernberg. Det skall tilläggas att jag då inte hade en aning om den högtravande imagen. Jag drar mig mot öltältet med känslan av glädje att äntligen ha fått se ett av de intressantaste banden på den här sidan av milleniet men ändå med en irriterande kil i sidan som skrapar på ytan av ett otroligt fånigt band.

KATATONIA
Vi hoppade över slutet på GHOSTs spelning och sprang upp för att se andra hälften av KATATONIA, återigen en lite olycklig krock i schemat. Mitt första intryck var att det lät otroligt tunt. Efter att ha GHOSTs tunga ljudmatta i både huvudet och kroppen kändes ljudet i CloseUp-tältet både svagt och, ja, vekt. Inte en chans att det var de hundra decibel man får ha, men skam den som ger sig, och jag pressade mig framåt och hittade en position där ljudet kändes godtagbart. En die-hard-KATATONIA-fan jag pratade med efteråt tyckte spelningen var svag, att det bara var en hitkavalkad, och det kanske stämmer, men för mig passade det alldeles utmärkt. Slutsekvensen med ”July”, ”Dead Letters” och ”Forsaker” är dynamisk och fantastiskt genomförd, jag står som helt uppslukad. Speciellt ”Dead Letters”, som är från nya skivan och lite mer proggig, ur mitt perspektiv är KATATONIA på rätt spår och det ska bli oerhört spännande att se hur det utvecklar sig.

MARDUKMARDUK
Mörkret börjar sänka sig över festivalområdet, och stämningen i Close Up-tältet är spänd. Det är dags för MARDUK, årets enda blackmetal-bokning (demoscenen undantaget, har inte koll på alla band där). Efter allt som skrivits om blackmetal senaste åren så är folk förväntansfulla, och när ”Serpent Sermon” drar igång så känns det så rätt, så rätt. Det här är riktigt bra. Tyvärr reagerar stora delar av publiken genom att nästan konstant stå och filma med sina smartphones. Det går så långt att Daniel Rostén nästan blir förbannad på riktigt på grund av publikens loja inställning, och jag kan hålla med. Det som först var förväntansfullt förvandlas till svenska mästerskapen i videodokumentation (och facebook-uppdaterande; ”Titta! Jag är på black-konsert. Dom har corpsepaint!”). Det borde varit mycket mer folk och mycket, mycket mer ös från åskådarhåll. Men MARDUK kämpar på, och levererar en timme väl sammanhållen kvalitetsblack. Det slår mig också, när man ser dem på nära håll, hur fantastiskt bra musiker de är, jag måste ta tillfället i akt och ge Magnus Andersson, bas, ett extra omnämnande eftersom det i livesituationen blir så tydligt hur både teknisk, svängig och dynamisk han är som basist. Dessutom ser han råcool ut också.

Lördag 6 juli 2013:

NAPALM DEATHNAPALM DEATH
Efter CARCASS övervuxna variant på döds/grind var jag beredd på det värsta från bandet som länge var det extremaste man kunde finna. Men de höll faktiskt stilen och fattade hur man inte skulle göra för att förstöra fornstora bedrifter. De spelade till och med titelspåret från förstlingverket ”Scum” med den äran! Två Svinto-frisyrer headbangar sig igenom ett aningen för långt set fylld av benknäckarkross med Bruce Dickinson mellan sig (!) Jo, Mark "Barney" Greenway blir alltmer lik sin landsman för varje år som går!

Vad som var otroligt synd var att de hade festivalens sämsta ljud. Hur svårt kan det vara att höja gitarren om den inte hörs? Den som var ansvarig för denna fadäs har antingen horn i sidan till bandet eller förstår inte sig på distad gitarr och bör söka sig till dansbandstillställningar i fortsättningen!

NAPALM DEATH stod trots ljudet för det mesta manglet på hela festivalen och detta trots att de var minst dubbelt så gamla som de flesta besökare. Ungar idag förstår sig inte på hård musik. Tycker i alla fall jag.

DEVIN TOWNSEND PROJECTDEVIN TOWNSEND PROJECT
Devin spelar i Göteborg för fjärde gången på två år, och den här gången utan sin kompgitarrist Dave Young, som stannat hemma för familjeangelägenheter. Det här har fått till följd att all kompgitarr ligger på backtrack. Och där är den verkligen inte ensam. Devins show bygger så mycket på backtrack att det nästan blir fånigt. Vid ett tillfälle sätter teknikern på fel låt, Devin blir synbart irriterad och kickar igång ”Supercrush” istället, som en nödraket och det är märkligt, och tråkigt, när tekniken är så viktig för en show att den bär upp allting. Visst, det är många som vilar på backtracks numera, på Metaltown i år kan man räkna in KATATONIA, SOILWORK och CULT OF LUNA bara för att nämna några, men ingen av de senare banden skulle behöva bryta en låt om backtracket fallerade. Jag förstår faktiskt inte varför Devin lutar sig så kraftfullt mot det förinspelade, inte bara här utan sett till de senaste två åren, eftersom han rör sig med otroligt begåvade musiker och eftersom han är en helt fantastisk gitarrist själv, egentligen. Tänk vad spännande det skulle vara att höra bandet live, på riktigt. Med gnället avklarat så är det ändå en habil ”spelning” med en spännande, ganska ”svår” setlist, betydligt mindre publikfriande än när han spelade på Brewhouse i Göteborg i november, jag kan tänka mig att en del i publiken som inte är insatta i Devins ”universe” satt som frågetecken, och det var säkert tanken. Avslutande ”Grace” från senaste skivan är däremot både publikfriande, samma avslut som i november och med samma videoprojektion (däremot tycker jag mig ana att backtracket är annorlunda, man har skurit ner på Anneke van Giesbergens delar, men jag kan ha fel). Man kan tycka vad man vill om ”Grace”, men den har ett budskap som ändå känns intressant på metalfestival. Projektionen skriker ”Laugh! Love! Live! Learn!”; positiva, allmänmänskliga utrop och uppmaningar, till skillnad från det mörker som mycket annat på metalfestivaler manifesterar (och som vi egentligen gillar mest, förstås).

HARDCORE SUPERSTAR
Jag har alltid gillat både sleaze och pudelrock, även under de tunga grungeåren. Men jag har aldrig helt förstått mig på HARDCORE SUPERSTAR. Visst, de har gjort en och en annan hygglig dänga, särskilt på de senaste skivorna. Men de har alltid varit alltför skadade av vart trenderna blåser, de har aldrig känts, som man säger på metal-slang – true. De har flirtat med garagerock när det var poppis, modern metal när de kanske eventuellt skulle funka för dem men framförallt har de alltid varit rejält actionrockskadade musikstudenter. Lite för duktiga för att kunna rocka ordentligt, lite för mycket pyttipanna rent estetiskt för att ögat ska vara nöjt. Kort sagt, de saknar allt som gör ett band som till exempel CRASHDIET spännande. Mellansnacket för mest tankarna till Albert och Herbert och framträdandet är så hurtflåsigt att det mest blir allmänt jobbigt. Sleaze ska vara lite sexigt och farligt. Inte bonnigt och intetsägande. Det funkar hyggligt under de låtar som publiken känner igen från rockradiokanalerna, som ”Moonshine” och ”We dont celebrate Sundays” som ändå är helt okej refrängbaserade rockrökare. Men i övrigt önskar jag att de kunde släppa machokomplexet och balla ur nån stans, göra nåt oväntat. Som att byta namn till exempel. Ja faktiskt, jag tycker att de har rockhistoriens sämsta bandnamn. Lite som att de var tvungna att behålla namnet de skämtade om på fyllan när de slutade grundskolan.

DANZIGDANZIG
Så var det dags för festivalens höjdpunkt, den 1.38 långe (!) Glenn Danzig och hans livsverk, bandet DANZIG. Jag har sett dem förut flera gånger genom åren och jag har aldrig blivit besviken. Från första gången på Roskildefestivalen 1991 till Trägårn i Göteborg för några år sedan. Ond rock deluxe. Han har alltid integritet att inte göra några hafsverk. Så inte heller denna gång. Faktiskt var till och med ljudet oklanderligt och låtvalet kan man inte heller klaga på. Alla hitsen satt som en smäck, publiken var stundtals i extas och regnet uteblev. Kanske för att Glenn alltid funkar i Göteborg…

Jag vet inte om det berodde på specialsektionen som åtminstone jag såg mest fram emot, MISFITS-låtarna med Doyle men nog var han på ett ovanligt bra humör gamle Glenn. Ingen ljudtekniker som blev utskälld eller nåt liknande, ingen fadäs. Bara köttig och tung rock från början till slut. Tidlöst och med en stor portion pondus. Jag hade varit nöjd bara så långt. Men så kom då muskelberget in på scenen. Paul Caiafa alias Doyle introducerades som en gammal vän och med det bröt all helvete loss, om ni ursäktar uttrycket. Jag gillade ju MISFITS 90-talssejour även om det aldrig riktigt kändes som MISFITS utan Glenn Danzig. Så med två medlemmar från den gamla goda tiden infann sig både magi och gåshud! Synd att låtarna är så korta och att de inte körde längre. Men man fick vara lycklig över den handfull låtar som det bjöds på och nu går jag och hoppas på ett återförenat MISFITS. Tack för världens bästa punk och ett värdigt avslut och extranummer i form av ”Mother”!

CULT OF LUNA / WITCHCRAFT
Lördagskvällen, och festivalen, går mot sitt slut. MESHUGGAH intar en av de större scenerna och det är en bra konsert. Men inte fantastiskt. Inte heller den är av ”jag var där”-kalibern. Ni vet, som man kände efter TOOL för några år sedan eller för WATAIN förra året. Men CloseUp-scenen har två ess i rockärmen, precis i festivalens sista skälvande minuter: CULT OF LUNA och WITCHCRAFT, och det finns en chans att båda spelningarna på sikt kan uppnå ”jag var där”-status, för det är utan tvekan två utav festivalens allra bästa framträdanden. Medan MESHUGGAH står därnere inför en jättepublik så samlar CULT OF LUNA sina styrkor inför en betydligt mindre skara. Vilket är synd, för när MESHUGGAH känns lite som gårdagen (hoppas jag inte retade upp allt för många där) så är CULT OF LUNA kanske inte morgondagen, men i högsta grad nutida och moderna. Det är progg utan att tekniskt glänsa, indie-proggmetal, ett RADIOHEAD med vassa armbågar och sprit istället för buljong i kopparna. Spelningen är helt fantastisk. En gitarrist kort, förvisso, men det märks inte, och två trumset. ”Alla band borde fan ha två trumset”, gastar redaktör Jernberg i örat på mig. Många låtar från senaste skivan, ”Vertikal”, och en höjdpunkt är givetvis den 18 minuter långa ”Vicarious Redemption”. 18 minuter är lång tid, men de kommer undan med det, man får bara som lyssnare sätta sig i ett annat mindset. Det flyter till folk, ryktet går kanske, men det är ändå aningen beklämmande att band som SABATON drar kanske tio gånger så mycket, när CULT OF LUNA är så mycket mer intressant, så mycket modernare. WITCHCRAFT har också otur med schemat, KORN spelar samtidigt och har givetvis merparten av publiken, men de som är på plats, vilket ändå är rätt många, får en fantastisk spelning. Precis som på CULT OF LUNA får man känslan av att bandet är idag, nu, och kanske till och med relevanta för framtiden. Visst kan man säga att WITCHCRAFT på sätt och vis drog igång den nya svenska retrovågen för ett tiotal år sedan, som man nu ser band som GRAVEYARD skörda så stora framgångar med, men på senaste skivan har de tagit ett steg bort från det mot ett mer polerat sound och det här avspeglar sig också tydligt i spelningen. Personligen tycker jag det är ett bra steg. En riktigt bra avslutning på festivalen.

 

Därmed avslutar vi vår rapportering från Metaltown 2013. Critical Mass tackar arrangörerna, banden och publiken för en go festival. Glöm inte att kika på alla bilderna i fotogalleriet samt videoklippen nedan. Vi ses väl nästa år?

Petter Pettersson recenserade: THUNDERMOTHER, BOMBUS, CLUTCH, SOILWORK, DANKO JONES, KATATONIA, MARDUK, DEVIN TOWNSEND, CULT OF LUNA och WITCHCRAFT.
Peter Jandréus recenserade: HEX, TURBONEGRO, SISTER SIN, CARCASS, GHOST, NAPALM DEATH, HARDCORE SUPERSTAR och DANIZG.
Dennis Jernberg: Foto och video. 

 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera