DANKO JONES @ Ritz, Örebro, 30 oktober 2013 Skriv ut
Skriven av Lars Ekenryd   
Skapad 2013-10-31 17:19

DANKO JONESNågon dag efter att stormen Simone dragit fram över i första hand södra Sverige och hösten med besked satt sin prägel på vädret känns det skönt att ta sin tillflykt till en ombonad konsertlokal för att lyssna på lite livsbejakande livemusik. Det råkalla höstvädret känns oerhört avlägset och främmande när Örebro/Kumlasönerna i TROUBLED HORSE kliver upp på Ritz scen för att ta med den lika förväntansfulla som entusiastiska publiken på en spännande resa. Det är en långt ifrån vare sig bekymrad eller brydd kvintett som med ett påtagligt lugn intar sina positioner. Det meckas en del med respektive instrument, i vad som ser ut att vara för syns skull, och allt görs successivt redo för att till slut låta den nakna virveltrumman i introt till ”One Step Closer To My Grave” ljuda ut över den förväntansfulla publiken. Inte någon modfälld häst så långt ögat når när TROUBLED HORSE öppnar starkt och med gott självförtroende. Trots en delvis inlånad lineup där Jonas Arnesén  (ex-WITCHCRAFT) tagit över rollen som batterist efter att Jens Henriksson tagit farväl och Tom Jondelius (WITCHCRAFT) klivit in som livegitarrist. Även om texterna har sitt för genren obligatoriska melankoliska och svårmodiga innehåll och musiken inte spritter av dur-ackord precis är det ett obekymrat, till synes lugnt och stabilt gäng Nikija Event bokat som kvällens första akt.

 

TROUBLED HORSEMusiken är för den saken skull inte desto mindre som sig bör hetlevrad och explosivt pulserande. En rutin och erfarenhet har byggts upp under bandets drygt tio åriga existens och har i allra högsta grad gjort avtryck på medlemmarnas scenframträdande – inte minst vad gäller spelskicklighet och stabilt framförda låtar som följd. För varje gång jag har haft det stora nöjet att se TROUBLED HORSE live övertygas jag om att bandet successivt vuxit och att låtarna framförs ytterligare något mer säkert och förtroendeingivande. Den bluesinpregnerade hårdrock TROUBLED HORSE knåpat ihop har slagit väl ut, inte minst med god hjälp av de lätt psykedeliska och stoner rock-influenser som också går att urskilja i musiken. Det gäller i allra högsta grad materialet på den lovordade debuten från i fjol, ”Step Inside”. Martin Heppich är onekligen en udda frontfigur med lika stark karisma som vokal förmåga. Konststycket att på ett naturligt sätt kombinera känslosam sång kryddad med tydlig pondus och ett aktivt scenframträdande – där inlevelse och intuition verkar styra kroppen mer än någon medveten tanke – gör att uppmärksamheten är oavbrutet riktad mot sångaren. Man vet helt enkelt inte riktigt vad man har att vänta av Martins originella koreografi under framträdandet. Den tidigare ganska envisa associationen till Ebbot Lundberg har med tiden alltmer tonat bort och bytts ut mot ett eget högst personligt yttryck. Förutom Martin är det mer eller mindre bara Ola Henriksson (bas/sång, WITCHCRAFT) som drar blickar till sig genom sitt energiska spel med yviga rörelsemönster i kombination med ett piskande hårsvall. Jonas Arnesén gör ett imponerande bra jobb genom ett tajt spel bakom trummorna. John Hoyles (gitarr) är inte heller att förglömma. Även om han för en lite väl undanskymd tillvaro i utkanten av scenen spelar han en inte desto mindre roll för helheten i TROUBLED HORSEs sound. Ett antal exceptionellt stilsäkra soloutflykter flyttar fram John i rampljuset och publiken blir ödmjukt påminda om gitarristens förträfflighet.

Det är egentligen bara låten ”Bring My Horses Home” som på ett stilfullt sätt bryter av det tunggung med kraftfulla och drivna riff som i övrigt dominerar repertoaren. Att kalla TROUBLED HORSEs bluesrock för aggressiv vore dock i högsta grad missvisande och orättvist. Det finns förvisso ett uns aggressivitet inbakat i arrangemangen men det är ändå långt ifrån vad som i det stora hela dominerar musiken. ”One Step Closer To My Grave”, ”Shirleen” och ”Another Mans Name” är bevis nog på att vad TROUBLED HORSE komponerar omfattar mycket mer och är betydligt mer dynamisk än vad som ryms inom en genrebeteckning eller ett inskränkande epitet. På Ritz scen visar de dessutom med all önskvärd tydlighet att de kan förmedla den inneboende känsla och kraft materialet är besjälat av.

BOMBUS
BOMBUSFör att ägna sig åt en så obskyr genre som ”heavy duty bomboozla bonanza” (enligt bandets egna officiella facebooksida) har de lyckats nå en ansenligt stor och i skrivande stund kontinuerligt växande publik. Göteborgskvartetten har under sina dryga fem år som konstellation överraskat stort och då inte minst med sitt senaste album ”The poet and the parrot”. Vare sig den nya eller den självbetitlade debuten kan beskyllas för att vara direkt lättillgängliga rent musikaliskt. Även om tonvikten i musiken lagts på kombon stoner/doom kan man utan större ansträngning urskilja stilgrepp som psykedelisk rock, punktakter och i vissa fall även mangel á la black metal. Inledande ”Apparatus” är den mest utpräglat punkinfluerade låten och som väckarklocka fungerar den mer än väl effektivt på kvällens publik. Det riktigt briserar framför scenen när tvåtakten i introt pumpar igång. Efter TROUBLED HORSEs stämningsfulla bluesrock tar BOMBUS oombett i från tårna och blåser exemplariskt rent i det rökiga ljudsystemet. TROUBLED HORSE gav hemmapubliken en dust som skakade om men BOMBUS örfilar upp alla och envar så det ringer i öronen.

BOMBUSVad är det med basister förresten? TROUBLED HORSEs basist Ola Henriksson tvekar som sagt inte när det handlar om fysiskt utagerande på scen. BOMBUS blonda, spensliga basist Jonas Rydberg (ex-BURST) är inte mycket sämre han – om än snäppet röjigare faktiskt.

Redan när jag såg bandet värma upp inför premiären på NASUMs avskedsturné härom året imponerades jag av med vilken intensitet och ohejdad energi Jonas bemästrade både dribblandet på basen och sitt anmärkningsvärt extroverta scenframträdande. Med två gitarrister tillika två jämnbördiga sångare i form av Mattias ”Matte” Jacobsson och Fredrik ”Feffe” Berglund skapas tveklöst ett alldeles extra fylligt tryck i soundet. I synnerhet när de två samstämmigt tar i så mustascherna fladdrar och polisongerna krullar sig har de en ovanligt kraftfull inverkan på ljudbilden och, inte minst, den redan innan så högexplosiva musikhybrid de levererar. Om det inte vore för att Peter Asp var kompromisslöst stationerad bakom sitt trumset hade han av det oblyga och kaxiga spelet att döma varit ”all over the place” – som prins Daniel Westling förmodligen hade uttryckt det hela. Med bredbent hållning och ett anslag där ekot från 70- och 80-talen går igen som osaliga andar i kompositionerna ger BOMBUS en musikalisk upplevelse utöver det vanliga. För att vara ett komplext och så väl genomarbetade materialet har det en förvånansvärt hög gilla-faktor med både lättillgänglighet och osentimental nostalgi som bas. I BOMBUS händer tar sig retrovågen av stökig, bluesbaserad hårdrock andra mer sofistikerade uttryck. BOMBUS tar sin egen väg och har med fog lyckats charma en ny publik. Tidigare i år lämnade BOMBUS som sagt ifrån sig sitt andra fullängdsalbum ”The Poet and The Parrot”, som recenserats här.

DANKO JONESDANKO JONES
Huruvida kvällens huvudakts namne Danko Jones haft ett ord med i lagen angående valet av förband eller ej låter jag vara osagt. Med tanke på frontfigurens många förehavanden på en lång rad andra kreativa områden är antagandet inte helt orimligt. Han var nog i vilket fall som helst inte helt och fullt införstådd med vilken relation Örebro har till den numera så populära bluesorienterade hårdrocken och den tillika på gränsen till okontrollerad ös & röj-rocken. Att medvetet vilja kliva upp på Ritz scen efter de ovan omskrivna akterna är inte bara modigt, det är även något man kan förvänta sig av en vildhjärna som Danko Jones. Välkomnandet genom ett unisont jubel från publiken skvallrar trots allt om att kanadensarna har en trogen skara fans även i residensstaden Örebro. För DANKO JONES utgör Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet en säker arena där dess alternativa soulkryddade rock alltsedan starten 1996 landat i god jord.

DANKO JONESTillsammans med basisten John Calabrese och Adam David Willard, aka Atom Willard, bakom trummorna möter inledningsvis trion publikens entusiasm genom en kort deklaration av de regler som gäller för kvällen via ”The rules”: - Rule number one: I'm gonna drive you wild. I'm not gonna stop until you're satisfied…. När så ”Had enough” klipper till tätt efter studsar den partyhungriga publiken till av dess lika stilsäkra som arketypiskt eleganta metal-riff. Med sina meriter sprungna ur bland annat akter som ANGELS & AIRWAVES, THE OFFSPRING och SOCIAL DISTORTION rullar batteristen Atom Willard ut en melodiös rytmmatta som med John Calabreses uppbackning innehåller både hårda beats men också en väv av dansant rock. Någon nämnvärd anledning till att inte klappa i takt i var och varannan låt finns helt enkelt inte när DANKO JONES publikfriande skapelser serveras från scenen. Med tanke på att Atom Willard är trumslagare nummer sju i ordningen kan man inom parentes ana en viss utsatt position på trumpallen märkt DANKO JONES. Danko trakterar sin gitarr väl och levererar ett pärlband av intagande riff som i ett för DANKO JONES typiskt arrangemang stramar upp låtarnas struktur likt skalet på en kiwi. Nåväl, det genomgående lo-fi-sound som generellt sett är ett signum för DANKO JONES dikteras hur som helst i mångt och mycket av frontfigurens orädda rytmfigurer och genomträngande röstresurs. Det är en röstresurs som även kommer väl till pass i kommunikationen med publiken mellan låtarna. Det är en dialog som är både skämtsam, spefull och stundtals självironisk.

Mellan de musikaliska inslagen ger Danko Jones prov på sitt anlag för stand-up och sin förmåga att bland annat improvisera en historia som introduktion till nästkommande låt. Danko är förvisso rapp i käften men utmärker sig främst som sångare – närmast genom en stark, uppfordrande och mångfasetterad stämma med tydlig pondus. Det är ändå som powertrio DANKO JONES bildar en svårslagen kombo; och genom hårt arbete, blod, svett och tårar vinner de utan några som helst problem kvällens publik, som mer än väl stämmer upp i refrängerna. Danko må vara fräck och vältalig men någon Tom Morello är han inte. Det är trots den upproriska attityden mest klassiska ämnen som ohämmat festande, profan kärlek, sex, flickor och våldsamt drickande som utgör teman i låtarna. Ett typiskt rock’n’roll-band helt enkelt, men med en ovanligt välkomponerad repertoar. Med det i åtanke hade även allsångshitten ”Just a beautiful day” varit en perfekt match i kvällens låtlista. Bortsett från denna ovidkommande fadäs bjöd TROUBLED HORSE, BOMBUS och DANKO JONES på en generös och minnesvärd föreställning på Ritz i Örebro.

 Text och foto: Lars Ekenryd.

 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera