HAVOK – dödsklockans sista klämtande Skriv ut
Skriven av Daniel Löfquist   
Skapad 2013-12-28 12:18

HAVOK"It's better to burn out than to fade away" sägs det. Dessa bevingade ord som bland annat upprepats i filmen "Highlander" från 1986 och i låten "Rock of ages" med DEF LEPPARD passar även in på den progressiva death metal-combon HAVOK från Lund. För fyra år sedan släpptes debutalbumet "Being and nothingness", en platta vars genomförande må hända inte fullt motsvarade dess visionära mål men ändå skvallrade om att kvintetten var värd att hålla ögonen på.

Mina farhågor besannades med råge när uppföljaren "Statues of Sisyphus" slog ner i år. Här har bandet tagit ett bredbent kliv i helt rätt riktning. Det är fortfarande väldigt progressivt och pretentiöst, men denna gång på ett mycket mer avslappnat vis. Det känns inte krystat utan snarare som en naturlig förlängning av fem individer som i sitt kollektiva sinne föreställer sig döds utan klara gränser och riktlinjer - där kreativiteten och det egna uttrycket är viktigare än att bevara klyschorna - och sedan hamrar fram detsamma.

Dock har publiciteten varit i stort sett obefintlig kring plattan och i skrivande stund finns den fortfarande endast tillgänglig i digital form, via antingen iTunes eller Spotify. En ledtråd till varför det varit så tyst kring "Statues of Sisyphus" och varför den fysiska produkten låter vänta på sig får jag när vokalisten Johan Bergström (SPLATTERED MERMAIDS, ex-RAZORRAPE) delger mig statusen för HAVOK så här mot slutet av 2013.

Förklara vad statusen för bandet är just nu.
– Oj, ja... för att förklara bandets status i dagens läge måste man nog förklara hur vi hamnade där vi är. När "Being and Nothingness" släpptes hade vi redan börjat skriva på vad som skulle komma att bli "Statues of Sisyphus". Efter att ha skrivit, repat och finslipat låtarna till den punkt att alla i bandet kände sig färdiga med dom, började den två år långa resan med att spela in dom. Vi möttes därefter av den ena motgången efter den andra, var det inte tinnitus eller avhopp från tekniker så var det dubbelbokning eller tidsbrist. Vi kämpade ändå vidare mot dessa, tillsynes oändliga strider av motgångar men fick till slut vara ärliga mot oss själva - skivan skulle bli klar men HAVOK skulle inte överleva. Ingen av oss var på den plats i livet där vi, som band, hade behövt vara. Det va ett tungt men nödvändigt beslut att gå skilda vägar efter 5½ års intensivt förhållande. Vi bestämde oss för att istället lägga fokus på att göra det bästa vi kunde av den sista tiden som HAVOK. Vi pressade oss förbi gränsen för att kunna släppa en produkt där vi, som band, stolt kunde säga farväl till den värld vi fått va en del av. Med andra ord HAVOK är en del av våra liv, och kommer alltid vara det, men fortsättningsvis som ett minne.

Är uppbrottet helt definitivt eller kan det i ett längre perspektiv ske en återförening?
– När vi som band beslutade oss för att lägga ner den sista energin vi hade i "Statues of Sisyphus", och därmed sluta existera som HAVOK, blev det som att vi gick skiljda vägar ur ett förhållande. Bandet är och har alltid varit en stor del av våra liv och gett oss något att vara stolta över ihop. Inte minst genom responsen från alla tidningar och från vårt extremt stöttande skivbolag (ViciSolum). Vi var på en plats där alla var överens om att det inte var ett möjligt val att återgå till replokalen för att skriva nytt eller repa inför spelningar. Vi var dock väldigt noga med att poängtera att det inte behöver vara ett beslut som varar för alltid. Men då alla medlemmar i skedet var på väldigt olika platser i livet måste vi också realistiskt se på det som att det är större chans att ni kan se oss i andra konsellationer inom den överskådliga framtiden. Det var helt enkelt så att HAVOK betydde för mycket för oss alla men på olika sätt.

HAVOKHur påverkade beslutet att lägga ner bandet slutförandet av "Statues of Sisyphus" om du jämför med inspelningen av debutalbumet?
– 
Beslutet fick oss att tänka efter ordentligt och inse att vi ville lämna scenen med en skiva att vara stolta över. Kunna känna att vi gav allt och lite till, för att få fram just det vi kände. Det blev som att all ilska, besvikelse och uppgivenhet vi kände i alla motgångar blev den drivkraft vi behövde för att forma skivan till det bästa Havok skulle göra. I jämförelse med Being And Nothingness relativt snäva tidsschema, då inspelningsplanerna ändrades väldigt snabbt, och därför inte fick plats med alla tankar vi hade. Kritiken på skivan var vi medvetna om och ville göra något annorlunda med Statues. Vi var väldigt nogranna med att försöka ge den här skivan mer dynamik och ett mer "organiskt" ljud än Being And Nothingness för att provocera den annars relativt sterila ljudbilden inom scenen. Lite i provokation, lite i nyfikenhet över hur fans och recensenter skulle ställa sig till beslutet. Men i kort - Vi ville helt enkelt att de som gillar musiken ska känna att vi gjorde ett värdigt avslut så vi jobbade sönder oss själva.

Som lyssnare hör man tydligt att det lagts ner mer energi i både tanke och handling på nya plattan. Jag inbillar mig att det rör sig om lite av ett konceptalbum. Vill du förklara hur låtarna hänger ihop och konceptet i stort?
– Att förklara våra tankar och texter har alltid varit något vi gärna försöker göra övergripande för att inte berätta för andra hur dom ska uppleva vår musik. Men faktum är att konceptalbum har varit uppe för diskussion, dock aldrig genomförts i den mening man normalt sätt ser på det. Allt vi släppt har ett genomgående tema som rör sig i existentiell ångest och ett allmänt ifrågasättande av det samhälle människor har skapat. Men det som skiljer "Statues..." åt från de andra släppen är att den faktiskt fick ett tema som låg i tiden med situationen vi befann oss i. Undermedvetet kanske vi visste att det skulle vara den sista skivan, vi hade inga fler riff eller tankar på fortsättning efter den här. Det har vi alltid haft innan. Allt kretsade kring skivan. Titeln växte fram under processen som en reaktion på oss själva. Vi la ner massor av tid på att få ett enhetligt tema, men det är inte en enkel historia som berättas utan snarare olika perspektiv på den existentiella ångest vi kände konstant.

HAVOKDu beskev nyss ert skivbolag ViciSolum som "extremt stöttande". Hur kommer det sig då att "Statues Of Sisyphos" än så länge bara finns tillgänglig i digitalt format? På vilket sätt har plattan marknadsförts?
– 
Här kommer vi till en vägskiljare, ViciSolum har ärligt talat trott på oss och hjälpt oss hela vägen. Men nyheten att vi valde att lägga ner, satte honom i en position där han kände att han inte kunde riskera att förlora en massa pengar på ett band som inte längre var aktiva. Enda möjligheten att få ViciSolum att släppa fysiska exemplar av skivan är om tillräckligt många visar intresse. Det är det vi kämpar för just nu. Vill ni, precis som vi själva, känna känslan av att kunna ha skivan i samlingen, hålla den i handen, läsa texter eller studera artwork behöver vi be er om en tjänst. Visa stöd genom att skriva till ViciSolum och be om ett fysiskt släpp av skivan. Vi vill härmed vara noga med att poängtera att vi absolut inte har något otalt mellan oss och ViciSolum, men vi vill att ni ska kunna få en riktig skiva. Ju fler ni är, desto mer sannolikt är det att skivan ser dagens ljus. Vi har jobbat med den här skivan genom alla möjliga motgångar och mot spänningar inom bandet för att sedan få reda på att det inte blir ett fysiskt album. Det går då inte att säga på något annat sätt - det känns som ett slag i ansiktet.

Någon mer filosofiskt lagd än jag har sagt att när ett konstverk gjorts tillgängligt för allmänheten är det bortom konstnärens kontroll och får eget liv. Med tanke på att "Statues of Sisyphus" är HAVOKs sista andetag, vilket sorts liv vill du att albumet lever fortsättningsvis?
– Jag minns när vi släppt vår första demo ("Realms of reverie", 2006) och kom in på en hårdrockspub i Malmö. Känslan av att höra någon man inte känner spela våra låtar för att han tyckte om dem var obetalbar. Vår demo hade fått sitt eget liv. Vi, som medlemmar, var inte viktiga men musiken vi gjort var. Lite så hoppas jag att Statues blir. Jag tror på att det som visas för allmänheten får sitt eget liv oavsett om det är som man hoppas eller ej. Folk ska kunna tolka det som gjorts, på sitt eget sätt, för att finna det de själva gillar med musiken. Jag hoppas helt enkelt att "Statues..." finner sin väg till de som uppskattar den. Så klart hade det varit kul om albumet fick sin egen kultstatus efter allt jobb vi lagt ner på den. En fantasi kanske men också en kul tanke för mig att leka med, avslutar Johan.

Sagan om HAVOK som aktivt band må vara slut men de båda albumen finns kvar och de tycker jag att ni ska ta er tid att lyssna på, speciellt då dödsrunan "Statues of Sisyphus". Båda finns på Spotify (blandat med plattor från andra band med samma namn...) och gillar ni vad ni hör så räds inte att tracka ViciSolum för ett fysiskt släpp. Själv fantiserar jag om en marmorerad grå-svart vinylutgåva...

HAVOKs officiella Facebook
HAVOK – "Statues of Sisyphus" på Spotify
ViciSolums officiella webbplats
ViciSolums officiella Facebook 

 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera