Anglosaxiska män från förr – Sweden Rock Magazines omslag 2012

Det var ett tag sedan jag skrev en subjektiv overthinking-krönika med ett mediabevakande anslag, men jag kände att det var dags igen.

I Sverige har vi, inte helt obekant, två stora metaltidningar, som båda når väl över 10 000 tryckta exemplar, ibland det dubbla, och bra många fler läsare, "Sweden Rock Magazine" och "Close-Up Magazine". Båda är etablerade och det är nog inte fel att kalla båda "metal-mainstream-media", om man vågar sig på ett sådan begrepp. Jag läser båda, och jag måste säga att båda tidningarna har sina förtjänster innehållsmässigt. Det är bra tidningar. Jag uppskattar formgivningen och de fördjupande reportagen hos SRM (DIO-numret förra året var helt brilljant, vilket jag i affekt mailade till chefredaktören och fick ett trevligt svar), samtidigt som jag uppskattar det lite råa och undergroundsmässiga hos Close-Up. Men den här krönikan ska mest handla om Sweden Rock Magazine, och hur de valt att presentera sina omslag under förra året.

Omslagen för en tidskrift ska spegla vad den står för. Omslaget för en tidskrift bör signalera innehållet och värdegrunden samtidigt som det ska vara säljande. Under hela 2012 blev jag som vanligt på gott humör varje gång SRM ramlade ner i brevlådan, men allt eftersom året gick blev jag mer och mer fundersam. Var det inte otroligt mycket "gamla", amerikanska (eller åtminstone engelsktalande), manliga artister som fått representera varje nummer? Eller inbillade jag mig? Jag kom på mig själv med att gömma tidningarna när mina föräldrar kom på besök eftersom det var lite pinsamt att det var precis samma band på omslagen som på tidningarna jag hade på mitt pojkrum när jag var tonåring. Man vill ju liksom ändå ge skenet till föräldrarna av att musiksmaken utvecklats "lite" grann. Så jag tog fram hela årgången och lade ut på vardagsrumsgolvet, och min intuition stämde ganska väl. Så här såg Sweden Rock Magazines 2012 ut (och med "omslag" menar jag den person eller artist vars ansikte syns, utom i nummer 98 som enbart hade två bandlogotyper):

Nr 1 (89): DIO
Nr 2 (90): OZZY
Nr 3 (91): MÖTLEY CRÜE
Nr 4 (92): Slash & Myles
Nr 5 (93): KING DIAMOND
Nr 6 (94): RUSH
Nr 7 (95): Festivalspecial frontad av MÖTLEY CRÜE
Nr 8 (96): Steve Harris
Nr 9 (97): KISS
Nr 10 (98): AC/DC och LED ZEPPELIN
Nr 11 (99): WASP

SWEDEN ROCK MAGAZINE
Nu är jag medveten om att jag kanske trampar i grumliga vatten, jag vill verkligen inte ge sken av att jag delar upp människor i termer av etnicitet. När jag pratar "bakgrund" menar jag mer ur en populärkulturell aspekt, givetvis. Men så här ser det ut om vi pratar omslagsåret i siffror: Bakgrund och tid:

100% män
89% artister med anglosaxisk bakgrund (från den anglikanska sfären, USA/England, etc)
11% artister med nordisk bakgrund, även om KING DIAMOND numera har amerikanskt pass.
0% artister som debuterade efter året 1990

Som en jämförelse kan vi titta på hur Close-Up valde att presentera sin tidning under samma tid.

Nr 1 (138): MESHUGGAH
Nr 2 (139): RAUBTIER
Nr 3 (141): KREATOR
Nr 4 (142): MANOWAR
Nr 5 (143): SOULFLY
Nr 6 (144): TURBONEGRO
Nr 7 (145): STONE SOUR
Nr 8 (146): NEUROSIS
Nr 9 (147): GOJIRA

Med samma mått då:

100% män
44% artister med anglosaxisk bakgrund (om vi låter SOULFLY gå in där, något tveksamt)
33% artister med nordisk bakgrund
82% artister som debuterade efter året 1990

Det är är ju inte så förvånande, men ändå spännande. Man kan inte låta bli att titta ännu lite längre tillbaka. Då ser vi att den enda kvinna vi kan hitta på ett omslag, om man ser till båda tidningarna de senaste tre åren, är Angela Gossow i ARCH ENEMYs nuna på omslaget till Close-Up 132 2011. Det är också värt att notera att sett till de senaste tre åren så har Slash fått vara på SRMs omslag tre gånger. En gång per år. 11% av alla Sweden Rock Magazine har alltså gitarristen Slash, som måhända kan spela (även om jag personligen alltid tyckt att Izzy var den i Guns som svängde mest) men ändå inte gjort något direkt nyskapande på 20 år, på omslaget.

Tänk på det en kvart så återsamlas vi sedan.

SWEDEN ROCK MAGAZINE 
Sweden Slash Magazine

Hej igen. Vad kan vi lära oss av det här? Jag har redan skrivit att det egentligen inte är förvånande, eftersom respektive tidning har den profil de har, och eftersom SRM samtidigt använder sin tidsskrift som en reklamkanal för sin festival och slår upp artister som man bokar dit, som i exempelvis RUSH-numret nr. 94. Men, för den som inte märkt det redan, så är jag ändå kritisk gentemot tidsskriften eftersom när man väl öppnar tidningen så är den inte så stock-konservativ som omslagen gör gällande. Tidningen har faktiskt rätt många reportage om nya band, spännande intervjuer med mer perifera men "upcoming" artister och gott om svenska och nordiska vinklar, innehållsmässigt är den verkligen bra. Ändå väljer man att marknadsföra sig på det här sättet. Den brittiske historikern (manlig, anglosaxisk, givetvis) John Tosh säger att den vetenskapliga historiedisciplinens största fiender är traditionen, nostalgin och nationalismen. Och även om vetenskaplig historia och populärkulturär är två helt olika saker (och hårdrock i synnerhet, fråga SABATON) så kan man ända använda liknelsen (bortsett möjligtvis från nationalismen, som vi ändå som sagt har ett par svenska band som tar hand om på sitt sätt). Traditionen inom metal måste få finnas, givetvis, men den måste inte till varje pris bevaras. Det är då det blir konservativt. Den måste utmanas, stötas i mortel, göras om, omvärderas – för att utvecklas – annars kommer rörelsen dö ut eller åtminstone stagnera. På samma sätt som nostalgin givetvis kan finnas som ett bakomliggande element eller som kuriosa, men nostalgin får inte bli ett varumärke eller det bärande i en rörelse. Då är rörelsen illa ute, det har vi sett många gånger förut med andra musikstilar. Och det är precis detta som Sweden Rock Magazine något felaktig manifesterat sig som det senaste året: En nostalgisk, konservativ tidning med ett hundraprocentigt fokus på gammal, anglosaxisk musik.

Som jag skrev i inledningen: Om du hade haft en årgång valfri hårdrockstidning från 1986 och lagt den bredvid SRM årgång 2012 hade du inte sett någon skillnad och, igen, med förståelsen för SRMs målgrupp och kontext så tycker jag ändå att det är, kanske inte "fel" för de gör sina val, men "tråkigt". Sweden Rock har ett jättestarkt varumärke, även utanför metalsfären. Varför inte bredda sin publika framtoning lite, lite grann? Vi har så många nya bra band i landet, och i norden. Band som har nostalgin i bakgrunden men som töjer på traditionen. Vi har WITCHCRAFT, GRAVEYARD och GHOST (som är på nya SRM-omslaget, jo, jag vet, men i senaste laget). Vi har KVELERTAK, KHOMA, CULT OF LUNA. Vi har MARDUK och givetvis WATAIN. Och många, många fler, som alla drar fulla klubbar både hemma och utomlands. Jag vill inte hävda att svensk metal skulle vara "bättre", men det starkaste svenska metal-media-varumärket borde promota svensk musik mer. Det behövs. GHOST-omslaget var en bra start, så har vi tur så kan kanske även denna berättelse få ett "slutet ont allting ont", som Papa Emeritus (den förste, andre, tredje eller fjärde) skulle ha sagt.

(...och frestas ni att skriva "Orka!!" i kommentarerna så klandrar jag er inte alls.)

Överskattade hårdrocksgitarrister

Kirk Hamster. En hyllad gitarrist i ett av världens största hårdrocksband. Men han är en riktig sopa som totalt saknar självdistans och fullständigt spelar över sin förmåga. Med ett kaninvibrato och usel pitch ger han tondövheten ett ansikte. Han verkar ha lika mycket styrka i sina fingrar som en 10-årig flicka som försöker knåda bulldeg. Jag tycker rent av att han är den sämsta kända gitarrist jag hört, som jag kan komma på iallafall. I mina öron låter han som en snubbe som bara spelat i ett år, men övat på fel saker. Han är inte tillräckligt talangfull helt enkelt. En medelmåtta men som är jävligt driven. Det finns många av den sorten. Skillnaden är att övriga hobbygitarrister håller sig i sovrummet. Men - det han gjorde på 80-talet, innan METALLICA slutade spela thrash metal - det passar den sortens musik som handsken. Sen att de borde ha bytt ut honom när de försökte sig på att spela nån sorts countryinfluerad svenne-banan-MTV-rock, det är en sak. De borde förvisso i samma veva bytt ut Lars Ulrich som passar perfekt till hetsig thrash men verkligen inte fixar till groovet som rockigare musik kräver. De borde också skaffat en sångare som inte låter som en rytande get.

Gillar jag bara METALLICAS tre första skivor? JA DET GÖR JAG!

Jag anser mig som konsument ha rätt att gnälla när jag inte fått valuta för pengarna. Det är lite som att hyra in en städfirma som ska flyttstäda. Om de gör det dåligt så får de bakläxa, dvs de får komma tillbaka och slutföra sina missar. Detta tycker jag METALLICA borde göra – komma tillbaka och spela sina låtar rätt utan extra kostnad!

Det är när det låter såhär som jag måste klaga lite:

Eller såhär:

För att inte snacka om detta:

Jag var på Alice Cooper på Liseberg häromsistens. En trevlig tillställning. Enda smolket i bägaren var en av gitarristerna. Det var den kvinnliga gitarristen med hatt jag pratar om (Orianthi kallar hon sig). Hon var otroligt cool med en enorm karisma. Problemet var dock att hon var en riktig sopa på sitt instrument. Likt Kirk Hammett hade hon kaninvibrato, usel pitch och gav prov på de värsta surbends jag hört i så pass stora sammanhang. För att dölja detta fräste hon ständigt på med wha-whan med enklast tänkbara teknik, skall tilläggas. Precis som Hammett.

Detta duger bara inte när man kompar en rocklegend som hållit på sen 60-talet!

Hade hon bara kompat hade jag inte sagt något men nu var hon den gitarristen som fick överlägset flest solon i setet och den enda som fick ett ensamsolo (under vilket jag började leta efter skämskudden). Hon var också den som fick flest, högst och längst applåder.

Gitarristen i mig blev helt enkelt provocerad. I synnerhet när alla man pratade med efteråt var eniga om att hon var "grym", "duktig" mm. Det var tur att jag träffade en annan gitarrvän en stund senare, så att vi kunde spy lite galla tillsammans. Det man hade önskat är rätt person på rätt plats! Den som är kass på solon röjer runt och ser cool ut, den som är ett musikaliskt underbarn gör det den är bäst på. Alice Cooper hade tre gitarrister på scen varav en som spelade som en sopa. De andra två gitarristerna röjde också, och de kunde spela. Så varför hyra in en tredje? För att hon har blont långt hår, är jättesöt och har hatt?

Jag vill också se det såhär: musiken (och spelskickligheten) går före all karisma och show i världen. Är musikerna sunkiga kan inget hjälpa upp den, det blir helt ointressant hur mycket karisma man än har. I det ingår att kunna framföra sina låtar, man behöver inte vara duktig, bara bra nog att fixa det man ger sig på. Men solon däremot. Alltså är spelet helt jävla vingmutter blir även bra musik ointressant. Solot ska lyfta en bra hårdrockslåt. Hur mycket karisma en gitarrist än har är det bättre att de låter bli att spela solon än att göra dem uselt. Idealet vore ju en härlig kombination, fast det verkar aldrig finnas.

Nu vet jag att det finns en del som tycker att jag borde närma mig ämnet från en punkares perspektiv. Min världsbild är emellertid inte så svartvit, jag brinner lika mycket för att spela gitarr, ser ni. Så därför ser jag på det så här: hårdrock är en historiskt sett, elitistisk genre. Därför kritiserar jag dess utövare utifrån den uppfattningen om vad som är bra och inte. Problemet är ju dock att majoriteten av publiken, kritiker, ja t o m artisterna själva tycker att det dåliga är bra, de går efter andra kriterier än hur det låter.

Nu är det ju emellertid så att de allra flesta inte reagerar på 'sura bends' och 'pitch'. Frågar man 1000 besökare på konsert är det 999 som inte har en aning om vad man pratar om, de ser inte ens skillnad på en gitarr och en bas, De bryr sig ofta inte om kompbandet alls. Och så där är det ju med allt. Det finns de som är genuint intresserade och de som inte är det. Vin, mat, bilar... allt. De som inte är intresserade märker inte nyanser. Andra har inte förmågan. Eller har som sagt andra kriterier. Ofta blir man offer för "grymma för att skivorna sålde"- syndromet eller kan inte erkänna för sig själv och andra att sin idol egentligen är en medelmåtta. Vissa blir t o m aggressiva när deras gud får kritik. För mig som själv spelat gitarr i över 20 år blir det till slut olidligt att lyssna på det snacket, faktiskt mer olidligt än att lyssna på kassa soloprestationer. Det som stör mig mest är när man inte har tillräckligt musiköra att höra det själv utan man kör vidare efter ryggdunkningarna.

Så här lät det på Liseberg: Lyssna vid ca 2.44! Då krullar sig mina öron!!!

Vad det i grunden handlar om här är att låta bli att spela över sin förmåga. Till det behövs självinsikt. Hon med hatten och Kirk Hamster saknar det.

Här i Sverige har vi D(r)egen (ja, de kan ju inte säga "r" i Nässjö...)! Jag tror jag överlåter till någon som faktiskt kan spela riktigt överjävligt bra att kommentera honom. Nämligen Yngwie Malmsteen. I en klassisk Aftonbladet-intervju sågar han nämligen nio svenska gitarrister och så här lät det då: "Dregen fräser på i första solot på "Collapso nervoso" från Hellacopters-albumet "Paying the dues": Yngwie sätter händerna krampaktigt för ansiktet och stönar; - Å gud, å gud! Det här är den vidrigaste falskspelare jag hört! Fy Fan. Ta bort!". Ja... inte går Dregen till historien för sitt gitarrspel inte. Som stilikon däremot, där är han i toppskiktet. Men det är som jag skrev ovan, en helt annan sak.

Vi går vidare… Joe Perry är en annan som borde ha tillräckligt mycket erfarenhet att kunna prestera något bättre än detta:

Herregud! Och i det programmet sitter de på höga hästar och bestämmer vilka som har talang….

Någon som har tagit inspiration från Joe Perry och som heller inte är så vass som många fått för sig är Slash. Men han ligger lite i gränslandet mellan att vara tuff på ett punkigt sätt och lika patetisk som de ovan nämnda. Så han får passera. Trots att han har hatt…

Hemskast av dem alla är emellertid Santana! Men då han inte spelar hårdrock lämnar vi honom tills vidare. Jag nöjer mig med att påpeka att han kan beskrivas som en latin rock-motsvarighet till Kirk Hammett. Och när vi ändå är inne på andra närliggande musikstilar måste Bruce Springsteen nämnas. Han spelar gitarr ungefär på samma sätt som andra hugger ved, och med lika finkänsligt resultat. Sen har vi The Edge har gjort en karriär på att använda sig av delay. Att faktiskt spela på gitarren är det sämre bevänt med. I Sverige kan vi ta Cornelis som exempel. Han hade lärt in några standard jazz-ackord och spelade dem lite sådär förstrött här och där utan struktur och timing. Det är överlag märkligt att det finns så många som tycker att man kan kalla sig gitarrist bara för att man äger en gitarr.

Nä nu får det räcka för denna gången. Jag är nämligen osäker på om jag är redo för att göra mig ovän med fans av IRON MAIDEN och SLAYER

Djent? Rhunk?

Vi vet alla vad "djent"-soundet är. Men nu har ett nytt, ännu mer nedstämt, tuffare sound mött oss från USA, kallat "rhunk". Det låter ju förstås helt befängt, med vårt språkbruk, och vi vet fortfarande inte om det är ett skämt eller inte. Men se klippet, och, glöm inte att "it's important to go into a proper rhunk".


JUDAS PRAJST - eller: artistnamn och uttal

"Judas Prajst".

Smaka på det bandnamnet. "Judas Prajst".

Jag var 13 år gammal, stod med min första gitarr i en av skolans tuffare killars garage (han hade ett trumset - inte så många hade det på den tiden), och jag kunde inte bringa mig själv att påpeka att... nej, det uttalas inte så. Jag var inte tuff nog, helt enkelt. Dessutom fick jag mig en JUDAS PRAJST-platta till skänks vid tillfället, så man tackade och tog emot. Ah - youth.

Jag hade helt glömt bort incidenten - tills alldeles nyligen, då jag mot vilja och bättre vetande råkade lyssna på dagtidssändningen från den i mitt tycke fullkomligt katastrofala "samma fem låtar om och om igen i flera ÅR"-stationen Bandit Pop Radio. Radioprataren - vem det nu var - refererade till THIN LIZZYs gamla knarkspöke Phil Lynott som... ja, som "Fill Lynnott". Som det stavas, ungefär. Jag log lite för mig själv åt att en rikstäckande radio-DJ på en station som har mage att kalla sig för "rock" inte kände till att "Lynott" uttalas "Lajnott". Jag drog mig till minnes att jag hört Henry Rollins uttala det korrekt under en stand up-show - vilket, fördomsfull som jag försöker vara i möjligaste mån, förvånade mig lite. Om amerikanen Rollins (som förvisso garanterat har tusen gånger mer koll än Bandit Trams Radio) kunde uttala namnet rätt - då var det väl inte för mycket begärt att en rikstäckande DJ ska klara av konststycket?

Hur som haver: detta - egentligen ganska förståeliga - uttalsfel fick mig att minnas JUDAS PRAJST-prylen. Sedan började jag lojt fundera på alla märkliga uttal av band- och artistnamn man hört genom tiderna, och kom på att de var ett flertal.

Vill påpeka att jag på intet sätt är oskyldig själv! Jag vet exempelvis inte - än idag - hur "Lars Ulrich" uttalas på korrekt danska; förgiftad som man är av att ha hört namnet uttalas i amerikansk tappning de senaste tre årtiondena. (En rimlig gissning, då Ulrich är dansk, skulle kunna vara att det uttalas "leuhrss schlrssschsshssulsschssrihhhssscsoouch". Detta är dock inget jag kan styrka). Och jag vill också påpeka att jag inte vill "make sport of" felsägarna - i sann Filip & Fredrik-anda vill jag snarare hylla deras verbala felsteg. Så låt oss rocka.

1. MÖTLEY CRÜE
Den som är mellan 30 och 40 bast glömmer aldrig det 80-talsklassiska felaktiga uttalandet av jänkarnas bandnamn! Det blev - på sätt och vis förståeligt - "Mörtly Kroo". Att det tillagda "r":et gav Hollywood-hedonisterna en märklig anstrykning av betesfisk är kanske inte så underligt. I talspråk smyger sig ett omotiverat "r" sig emellanåt in mellan "o" och "t" (eller "ö" och "t") i en mening.

Att det blev både "ö"-ljud av umlaut:en och mört av hela paketet säger dock en hel del om engelskakunskaperna hos kidsen i vad Fredrik Wikingsson och Filip Hammar kallade "DDR-Sverige". Dagens kids skulle aldrig göra den missen. Men låt oss gamla stötar skratta åt det faktum att vi faktiskt gjorde det.

Och om ungdomarna skrattar åt oss - pja, låt dem skratta. Deras band är ändå bara skit.

2. DAVID BOWIE
Ah - Bowie. Denna hjälte bland hjältar. Vad han presterade under det decennium som var 70-talet har ännu inte ens tangerats av någon. Och han har lyckats hålla sig ständigt aktuell även efter de fyra magiska vaxen "Hunky Dory", "Ziggy Stardust", "Aladdin Sane" och "Diamond Dogs". Varje ny generation har dessutom sin beskärda del Bowie-kids. Vilket är coolt - mycket coolt. Och alla - musikfans eller icke - vet vem rödtotten från England är.

Så visst är det då märkligt att 95% av befolkningen fortfarande uttalar dennes efternamn "Bau-ie", när det de facto uttalas precis som det stavas?

3. MACABRE
Okej - exemplen ovan är hyfsat mainstream. Låt oss som den oefterhärmliga dödspunk-site vi ändock är ta ett exempel som är lite mer underjordiskt.

"Underjordiskt" är dock inte att likställa med "frekvent" - för jag har faktiskt aldrig någonsin hört en svensk uttala MACABREs bandnamn som de själva (och resten av US, och UK också) uttalar det: "Makaab".

Ta chansen att imponera i "scenen" med min hjälp - bli elit-underground och uttala MACABRE rätt! Imponera på släkt och vänner! Kick out the jams! Party down!

4. HENRY ROLLINS
Rollins är älskad och hatad - världen över. Vad ingen kan ta ifrån den vitale, skrotlyftande gubbstrutten är att han 1) hållit sig kvar i rampljuset medelst arbetsnarkomani, och 2) är en synnerligen begåvad historieberättare. En del människor - som jag själv - har dock vissa problem med delar av Rollins' retorik.

För att ta ett övertydligt exempel: det ter sig för mig mycket märkligt att vara "against the war, but not [against] the troops". På någon site (minns inte vilken) svarade en ung militär med att påpeka att "det är ungefär som att hata kon, men gilla mjölken", vilket jag ger honom rätt i. Även om min ståndpunkt knappast är för vare sig Kriget eller trupperna - jag hatar BÅDE Kriget och trupperna.

Men om jag är ett fan av "Hank"? Tvivelsutan. Han är rolig, smart, workaholic (för SCENEN, dude - för SCENEN!)... och viktigast: trots att han med raska steg klampar mot pensionen är han fortfarande intresserad av och engagerad i livet som helhet. Således är det lite beklämmande att han ska behöva finna sig i att 80% av befolkningen i Svedala uttalar hans efternamn "Rool-ins", när det ska vara "Rållins".

Han skulle säkert kunna hitta på någon politiskt korrekt förklaring till varför svenskarna inte har järnkoll på uttalet av detta efternamn, dock. Så även om du uttalar namnet fel: le och var glad. I just detta exempel är vi alla vinnare.

5. SEPULTURA
Här finns vanligen inte så mycket att klaga på vad gäller uttal. Det flesta uttalar det som det stavas, vilket är - typ - rätt. Någon enstaka pretto-nisse försöker sig kanske på ett mer portugisiskt uttal - och folk härstammande från regionen gör det också, med ett mer naturligt resultat.

Jag kan dock inte glömma den där dagen '91 eller '92, då jag precis stod och skulle inhandla Metal Hammers (väl?) "split-nummer" om METALLICA och SEPULTURA. Det stod en lirare bredvid mig, som med en dåres självklarhet förklarade för sin polare att det stod om "Sepaltjurah" i blaskan.

6. BONO / U2
Det grämer mig att ens behöva nämna en person från det vedervärdiga dyngband som är U2 på denna site, men det måste - i sammanhanget - göras. Men låt oss hålla det kort.

Populärt uttal: "Bone-oh." Korrekt uttal: "Bonn-o". Skitartist: densamme. Skitband: U2.

7. SCOTT IAN / ANTHRAX
Mannen Med Skägget är, likt Bowie, ett exempel på hur fel det kan bli när man försöker uttala något lite extra internationellt. Ty han heter inte "Ajjan" i efternamn, utan "Ian".

Äh, nu har jag tappat intresset för att rada upp fler exempel - solen skiner utanför fönstret... och då är det, som Knut i DOWNWARD SPIRAL en gång sade om en riktigt klockren sommardag, en utmärkt tidpunkt för att spela tv-spel. Vi hörs - ha en bra sommar.

If it's too loud, you're Socialstyrelsen! Decibeldebatt...

"Man kan ju tycka att man borde låta folk välja själva – men man låter ju inte folk välja något annat själva!"

Säger Aftonbladets Karolina Fjellborg i SVTs "Gomorron Sverige"; nöjespanelen. Hon säger det indignerat. För nog vore det skandaaaal om vi inte tog chansen – nu när vi som nation har MÖJLIGHET att få ÄNNU ett förbud att lägga till de löst räknat 12 543 687 632 andra förbuden vi redan har, mot allt och inget. Eller hur?

Herregud; har vi inte nog med Bror Duktig-förbud i detta land?! Vad jag talar om är Socialstyrelsens senaste hjärnsläpp – att lagstifta ner den redan lagstiftade högsta tillåtna decibelnivån på konserter från 100dB till 97dB.

Är det bara att "dra ner volymen", så är allt frid och fröjd? Nej. De som tror att det är så enkelt har uppenbarligen aldrig hört en trumslagare som bankar, metal-stylee (eller punk, eller whatever), på ett trumset. Man kan inte "dra ner volymen" på en crashcymbal! Därmed inte sagt att -3dB skulle omöjliggöra rockkonserter, men betänk att dB är en exponentiell enhet... så ett par dB hit eller dit innebär en betydande skillnad. Och vill man inte känna trycket, rent fysiskt, på en mastig rockkonsert? Jo. Det vill man.

Påstår jag då att örat är konstruerat för massiv konsertvolym? Nej. Absolut inte. Tvärtom! Men jag påstår att det är fullt möjligt att ta eget ansvar och trycka in ett par öronproppar när man går på konsert. Så brukar jag göra, och efter många hundra konserter är min hörsel alldeles utmärkt; thank you very much. Och jag är knappast ensam om att köra med örongummi.

Och utomhuskonserter? Redan nu är ljudnivån där inte sällan för låg – ty väder och vind påverkar ljudtransporten.

Kommer detta innebära att turnerande artister helt sonika kommer att skita i Svedala, då de tvingas spela på frikyrklig volym? Det är åtminstone teoretiskt tänkbart. I vilket fall lär detta inte roa Lemmy. -3dB nu, sedan -10dB om fem år? Bli inte förvånade om så sker. Myndigheter är inte korkade - de smyger in saker och ting gradvis.

Knappt har debatten om snusets kommande vara eller inte vara (EU, vars lagstitning som bekant står över svensk lag, vill förbjuda smakämnen i tobak, vilket kan innebära att alla former av svenskt snus får stryka på foten – gå in på rorintemittsnus.nu och protestera!) hunnit svalna, innan det är dags för nästa DDR-liknande påfund. Detta land är på väg till hell i en jävla handbasket.

"If it's too loud, you're too old"?

Snarare, "if it's too loud, you're antagligen en världsfrånvänd politiker som inte går på konserter, som därför inte greppar ämnet, OCH som JUST DÄRFÖR inte borde få lagstifta om dessa prylar".

Underkategorier