I backspegeln: Skivor vi borde minnas bättre, del 1. Skriv ut
Skriven av Petter Pettersson   
Skapad 2011-11-13 00:00

SABBAT, History of a Time To Come (1988)

1988 var året då thrashmetal verkligen hörde hemma i San Francisco. Eller, möjligtvis i KREATORs Tyskland. Var det någonstans man inte förväntade sig att en av dom allra, allra bästa thrashdebuterna skulle komma ifrån så var det England, som fortfarande hade NWOBHM som en våt filt över sig.

Men det hände, ändå, om än på en undergroundnivå. SABBAT kom från Nottingham och leddes av den säregne sångaren Martin Walkyier och gitarristen Andy Sneap. Själva tillkomsten av "History of a Time To Come" har inget dramatiskt över sig, det är snubbe möter snubbe, bildar band, spelar in demo, får spela in skiva. Det är mer skivan i sig, och inte bara det som hörs, utan även det som syns, och i viss mån det som kom efter i olika former.

Vad gäller det visuella så är det faktiskt det som slår en först. Omslaget är fantastiskt, och bryter mot så många koder vad gäller thrashmetallen under perioden, och även senare, att man fortfarande idag tycker det känns fräscht. Illustrationen är gjord av John Blanche, en fantasy/science fiction-illustratör som senare mest kom att associeras med Warhammer-design, vad jag har kunnat hitta är detta det enda skivomslag han gjorde. Och vid Araya, vilket omslag. En androgyn figur, kanske mer kvinnlig än manlig, med ett bistert ansiktsuttryck, ansiktsmålning, slitna kläder och långa naglar som sitter med en tom bok framför sig och pekar åt två håll. "History of a Time To Come". Historien ligger framför oss, och den kan åka åt det hållet, eller den kan åka åt det andra. Boken är tom. Determinism i dess renaste form. Determinismen, eller fatalismen, beroende på hur man ser det, manifestreras också i personens klädsel; slitna, söndertrasade, en mystisk, kanske religiös symbol om halsen. Det kommer gå åt helvete vilken väg vi än går åt. Ju mer jag tittar på omslaget desto mer överygad blir jag om att det är exakt så Blanche har tänkt, även om det luktar "overthinking". Man kan även notera hur den är färglagd, med sina rena, kulörta färger och sin tydliga centrering. Det gröna, det vita och det kulört röda är inte alls "metal" men i sitt sammanhang blir det otroligt passande, och ganska vasst. Så långt ifrån andra thrashomslag, även om "Ride The Lightning" förstås är vansinnigt snyggt med sin elektriska stol och sina blixtar (men inte särskilt subtilt, med tanke på att titellåten handlar just om någon som, ja, sitter i elektriska stolen).

Musiken i sig är lika bra. Skivan är en mustig uppvisning i lite naiv men levande thrash, och speciellt Walkyiers texter brinner. Soundet låter kanske gammaldags nu, men om man ger den en chans och sätter in den i sitt sammanhang så är den fantastisk. Det låter förstås både tidig METALLICA och SLAYER, men på sitt eget sätt, kanske lite hårdare och mindre dynamiskt, men det är lite av charmen. Det tar ett tag att ta sig in i den. Walkyiers texter är otroligt smarta, dom rör sig i ett konstant metafor-land, fulla av reflektioner kring symboler och historiska händelser. Alltså, både musikaliskt och textmässigt sett en fantastisk skiva. Och omslagsmässigt. Ett allkonstverk som borde ha uppskattats mer.

Walkyier gick efter ett par skivor med SABBAT vidare med det mer folk-metal-aktiga bandet SKYCLAD som ibland trampade i klaveret och ibland träffade mitt i prick. Deras skiva "A Burnt Offering For the Bone Idol" är en liten pärla, med den lilla industriella-revolutions-hiten "Spinning Jenny" som poppig höjdpunkt, även om den är långt ifrån SABBAT men ändå inte på något sätt dålig, tvärtom, en fantasisk liten pop-folk-metalpärla, lyssna på den. All in all. SABBAT - Walkyier -  ett lite bortglömt, men glimrande, stycke metal, värd ett litet hail.

 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera