Överskattade hårdrocksgitarrister Skriv ut
Skriven av Peter Jandreus   
Skapad 2012-08-31 17:20

Kirk Hamster. En hyllad gitarrist i ett av världens största hårdrocksband. Men han är en riktig sopa som totalt saknar självdistans och fullständigt spelar över sin förmåga. Med ett kaninvibrato och usel pitch ger han tondövheten ett ansikte. Han verkar ha lika mycket styrka i sina fingrar som en 10-årig flicka som försöker knåda bulldeg. Jag tycker rent av att han är den sämsta kända gitarrist jag hört, som jag kan komma på iallafall. I mina öron låter han som en snubbe som bara spelat i ett år, men övat på fel saker. Han är inte tillräckligt talangfull helt enkelt. En medelmåtta men som är jävligt driven. Det finns många av den sorten. Skillnaden är att övriga hobbygitarrister håller sig i sovrummet. Men - det han gjorde på 80-talet, innan METALLICA slutade spela thrash metal - det passar den sortens musik som handsken. Sen att de borde ha bytt ut honom när de försökte sig på att spela nån sorts countryinfluerad svenne-banan-MTV-rock, det är en sak. De borde förvisso i samma veva bytt ut Lars Ulrich som passar perfekt till hetsig thrash men verkligen inte fixar till groovet som rockigare musik kräver. De borde också skaffat en sångare som inte låter som en rytande get.

Gillar jag bara METALLICAS tre första skivor? JA DET GÖR JAG!

Jag anser mig som konsument ha rätt att gnälla när jag inte fått valuta för pengarna. Det är lite som att hyra in en städfirma som ska flyttstäda. Om de gör det dåligt så får de bakläxa, dvs de får komma tillbaka och slutföra sina missar. Detta tycker jag METALLICA borde göra – komma tillbaka och spela sina låtar rätt utan extra kostnad!

Det är när det låter såhär som jag måste klaga lite:

Eller såhär:

För att inte snacka om detta:

Jag var på Alice Cooper på Liseberg häromsistens. En trevlig tillställning. Enda smolket i bägaren var en av gitarristerna. Det var den kvinnliga gitarristen med hatt jag pratar om (Orianthi kallar hon sig). Hon var otroligt cool med en enorm karisma. Problemet var dock att hon var en riktig sopa på sitt instrument. Likt Kirk Hammett hade hon kaninvibrato, usel pitch och gav prov på de värsta surbends jag hört i så pass stora sammanhang. För att dölja detta fräste hon ständigt på med wha-whan med enklast tänkbara teknik, skall tilläggas. Precis som Hammett.

Detta duger bara inte när man kompar en rocklegend som hållit på sen 60-talet!

Hade hon bara kompat hade jag inte sagt något men nu var hon den gitarristen som fick överlägset flest solon i setet och den enda som fick ett ensamsolo (under vilket jag började leta efter skämskudden). Hon var också den som fick flest, högst och längst applåder.

Gitarristen i mig blev helt enkelt provocerad. I synnerhet när alla man pratade med efteråt var eniga om att hon var "grym", "duktig" mm. Det var tur att jag träffade en annan gitarrvän en stund senare, så att vi kunde spy lite galla tillsammans. Det man hade önskat är rätt person på rätt plats! Den som är kass på solon röjer runt och ser cool ut, den som är ett musikaliskt underbarn gör det den är bäst på. Alice Cooper hade tre gitarrister på scen varav en som spelade som en sopa. De andra två gitarristerna röjde också, och de kunde spela. Så varför hyra in en tredje? För att hon har blont långt hår, är jättesöt och har hatt?

Jag vill också se det såhär: musiken (och spelskickligheten) går före all karisma och show i världen. Är musikerna sunkiga kan inget hjälpa upp den, det blir helt ointressant hur mycket karisma man än har. I det ingår att kunna framföra sina låtar, man behöver inte vara duktig, bara bra nog att fixa det man ger sig på. Men solon däremot. Alltså är spelet helt jävla vingmutter blir även bra musik ointressant. Solot ska lyfta en bra hårdrockslåt. Hur mycket karisma en gitarrist än har är det bättre att de låter bli att spela solon än att göra dem uselt. Idealet vore ju en härlig kombination, fast det verkar aldrig finnas.

Nu vet jag att det finns en del som tycker att jag borde närma mig ämnet från en punkares perspektiv. Min världsbild är emellertid inte så svartvit, jag brinner lika mycket för att spela gitarr, ser ni. Så därför ser jag på det så här: hårdrock är en historiskt sett, elitistisk genre. Därför kritiserar jag dess utövare utifrån den uppfattningen om vad som är bra och inte. Problemet är ju dock att majoriteten av publiken, kritiker, ja t o m artisterna själva tycker att det dåliga är bra, de går efter andra kriterier än hur det låter.

Nu är det ju emellertid så att de allra flesta inte reagerar på 'sura bends' och 'pitch'. Frågar man 1000 besökare på konsert är det 999 som inte har en aning om vad man pratar om, de ser inte ens skillnad på en gitarr och en bas, De bryr sig ofta inte om kompbandet alls. Och så där är det ju med allt. Det finns de som är genuint intresserade och de som inte är det. Vin, mat, bilar... allt. De som inte är intresserade märker inte nyanser. Andra har inte förmågan. Eller har som sagt andra kriterier. Ofta blir man offer för "grymma för att skivorna sålde"- syndromet eller kan inte erkänna för sig själv och andra att sin idol egentligen är en medelmåtta. Vissa blir t o m aggressiva när deras gud får kritik. För mig som själv spelat gitarr i över 20 år blir det till slut olidligt att lyssna på det snacket, faktiskt mer olidligt än att lyssna på kassa soloprestationer. Det som stör mig mest är när man inte har tillräckligt musiköra att höra det själv utan man kör vidare efter ryggdunkningarna.

Så här lät det på Liseberg: Lyssna vid ca 2.44! Då krullar sig mina öron!!!

Vad det i grunden handlar om här är att låta bli att spela över sin förmåga. Till det behövs självinsikt. Hon med hatten och Kirk Hamster saknar det.

Här i Sverige har vi D(r)egen (ja, de kan ju inte säga "r" i Nässjö...)! Jag tror jag överlåter till någon som faktiskt kan spela riktigt överjävligt bra att kommentera honom. Nämligen Yngwie Malmsteen. I en klassisk Aftonbladet-intervju sågar han nämligen nio svenska gitarrister och så här lät det då: "Dregen fräser på i första solot på "Collapso nervoso" från Hellacopters-albumet "Paying the dues": Yngwie sätter händerna krampaktigt för ansiktet och stönar; - Å gud, å gud! Det här är den vidrigaste falskspelare jag hört! Fy Fan. Ta bort!". Ja... inte går Dregen till historien för sitt gitarrspel inte. Som stilikon däremot, där är han i toppskiktet. Men det är som jag skrev ovan, en helt annan sak.

Vi går vidare… Joe Perry är en annan som borde ha tillräckligt mycket erfarenhet att kunna prestera något bättre än detta:

Herregud! Och i det programmet sitter de på höga hästar och bestämmer vilka som har talang….

Någon som har tagit inspiration från Joe Perry och som heller inte är så vass som många fått för sig är Slash. Men han ligger lite i gränslandet mellan att vara tuff på ett punkigt sätt och lika patetisk som de ovan nämnda. Så han får passera. Trots att han har hatt…

Hemskast av dem alla är emellertid Santana! Men då han inte spelar hårdrock lämnar vi honom tills vidare. Jag nöjer mig med att påpeka att han kan beskrivas som en latin rock-motsvarighet till Kirk Hammett. Och när vi ändå är inne på andra närliggande musikstilar måste Bruce Springsteen nämnas. Han spelar gitarr ungefär på samma sätt som andra hugger ved, och med lika finkänsligt resultat. Sen har vi The Edge har gjort en karriär på att använda sig av delay. Att faktiskt spela på gitarren är det sämre bevänt med. I Sverige kan vi ta Cornelis som exempel. Han hade lärt in några standard jazz-ackord och spelade dem lite sådär förstrött här och där utan struktur och timing. Det är överlag märkligt att det finns så många som tycker att man kan kalla sig gitarrist bara för att man äger en gitarr.

Nä nu får det räcka för denna gången. Jag är nämligen osäker på om jag är redo för att göra mig ovän med fans av IRON MAIDEN och SLAYER

 

Kommentarer   

 
0 #6 Michael 2013-10-11 07:41
kirk hammett, han blir bara sämre och sämre och sämre och....!
joe perry.....no comments.
Citera
 
 
0 #5 Peter Jandreus 2012-11-08 18:51
Johan: tydligen så orkade du kommentera ändå..

Fundera lite på varför hon fick göra en duett med Steve Vai?

Var tvungen att lyssna på studioversionen av Hey Stoopid. Och, det är inget fel på det solot, vilket beror på att det är Joe Satriani som gör det. Slash lägger kompgitarren. Vidare skriver jag heller inte att hon inte kan spela men att hon bland annat spelar över sin förmåga.
Citera
 
 
0 #4 johan 2012-10-27 13:12
vet inte om jag orkar kommentera.men kan säja kortfattat som gitarris.kirk är blanmd det sämsta som stått på en scen,men att jämföra orianthi som t.o.m gjort en duett med stevie vai och ligger på samma bolag...sorry det solot hon spelar är antagligen som originalet av surguden själv, Slash eller ere michk mars som spelar på den här. oavsett jag gillar inte Orianthi men att säja att denna gitarristen inte kan spela.hahahahah ahaha
Citera
 
 
+1 #3 MTK 2012-10-05 02:15
Intressant artikel. Håller med om det mesta.
Ser fram emot din artikel om IM och Slayer.
Citera
 
 
0 #2 CW 2012-09-14 19:58
Klockrent. En eller två grejer jag tänker "njaee..." om, men överlag: pärla. Elitistiskt, respektlöst och smart. M a o: helt i min smak.
Citera
 
 
0 #1 Martin77 2012-09-14 16:40
Va skönt att ngn skriver sannningens ord om Metallica. Visst deras 3-4 första skivor är givna klasskikers, och black album har sina stunder. Men som du skriver är de sjukt överskattade..
Menar de har inte gjort ett trovärdigt/bra album sen Justice 1988. Och det var länge sedan de även kunde med trovärdighet framföra sina låtar live.. Ok de är inte dåliga, men lååång ifrån bra.. Och enligt många blåögda fans så gör ju metallica aldrig ngt dåligt och allt är bra. Men kanske fick de upp ögonen en smula när magplasket "lulu" släpptes?
Citera
 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera