Anglosaxiska män från förr – Sweden Rock Magazines omslag 2012 Skriv ut
Skriven av Petter Pettersson   
Skapad 2013-03-03 20:19

Det var ett tag sedan jag skrev en subjektiv overthinking-krönika med ett mediabevakande anslag, men jag kände att det var dags igen.

I Sverige har vi, inte helt obekant, två stora metaltidningar, som båda når väl över 10 000 tryckta exemplar, ibland det dubbla, och bra många fler läsare, "Sweden Rock Magazine" och "Close-Up Magazine". Båda är etablerade och det är nog inte fel att kalla båda "metal-mainstream-media", om man vågar sig på ett sådan begrepp. Jag läser båda, och jag måste säga att båda tidningarna har sina förtjänster innehållsmässigt. Det är bra tidningar. Jag uppskattar formgivningen och de fördjupande reportagen hos SRM (DIO-numret förra året var helt brilljant, vilket jag i affekt mailade till chefredaktören och fick ett trevligt svar), samtidigt som jag uppskattar det lite råa och undergroundsmässiga hos Close-Up. Men den här krönikan ska mest handla om Sweden Rock Magazine, och hur de valt att presentera sina omslag under förra året.

Omslagen för en tidskrift ska spegla vad den står för. Omslaget för en tidskrift bör signalera innehållet och värdegrunden samtidigt som det ska vara säljande. Under hela 2012 blev jag som vanligt på gott humör varje gång SRM ramlade ner i brevlådan, men allt eftersom året gick blev jag mer och mer fundersam. Var det inte otroligt mycket "gamla", amerikanska (eller åtminstone engelsktalande), manliga artister som fått representera varje nummer? Eller inbillade jag mig? Jag kom på mig själv med att gömma tidningarna när mina föräldrar kom på besök eftersom det var lite pinsamt att det var precis samma band på omslagen som på tidningarna jag hade på mitt pojkrum när jag var tonåring. Man vill ju liksom ändå ge skenet till föräldrarna av att musiksmaken utvecklats "lite" grann. Så jag tog fram hela årgången och lade ut på vardagsrumsgolvet, och min intuition stämde ganska väl. Så här såg Sweden Rock Magazines 2012 ut (och med "omslag" menar jag den person eller artist vars ansikte syns, utom i nummer 98 som enbart hade två bandlogotyper):

Nr 1 (89): DIO
Nr 2 (90): OZZY
Nr 3 (91): MÖTLEY CRÜE
Nr 4 (92): Slash & Myles
Nr 5 (93): KING DIAMOND
Nr 6 (94): RUSH
Nr 7 (95): Festivalspecial frontad av MÖTLEY CRÜE
Nr 8 (96): Steve Harris
Nr 9 (97): KISS
Nr 10 (98): AC/DC och LED ZEPPELIN
Nr 11 (99): WASP

SWEDEN ROCK MAGAZINE
Nu är jag medveten om att jag kanske trampar i grumliga vatten, jag vill verkligen inte ge sken av att jag delar upp människor i termer av etnicitet. När jag pratar "bakgrund" menar jag mer ur en populärkulturell aspekt, givetvis. Men så här ser det ut om vi pratar omslagsåret i siffror: Bakgrund och tid:

100% män
89% artister med anglosaxisk bakgrund (från den anglikanska sfären, USA/England, etc)
11% artister med nordisk bakgrund, även om KING DIAMOND numera har amerikanskt pass.
0% artister som debuterade efter året 1990

Som en jämförelse kan vi titta på hur Close-Up valde att presentera sin tidning under samma tid.

Nr 1 (138): MESHUGGAH
Nr 2 (139): RAUBTIER
Nr 3 (141): KREATOR
Nr 4 (142): MANOWAR
Nr 5 (143): SOULFLY
Nr 6 (144): TURBONEGRO
Nr 7 (145): STONE SOUR
Nr 8 (146): NEUROSIS
Nr 9 (147): GOJIRA

Med samma mått då:

100% män
44% artister med anglosaxisk bakgrund (om vi låter SOULFLY gå in där, något tveksamt)
33% artister med nordisk bakgrund
82% artister som debuterade efter året 1990

Det är är ju inte så förvånande, men ändå spännande. Man kan inte låta bli att titta ännu lite längre tillbaka. Då ser vi att den enda kvinna vi kan hitta på ett omslag, om man ser till båda tidningarna de senaste tre åren, är Angela Gossow i ARCH ENEMYs nuna på omslaget till Close-Up 132 2011. Det är också värt att notera att sett till de senaste tre åren så har Slash fått vara på SRMs omslag tre gånger. En gång per år. 11% av alla Sweden Rock Magazine har alltså gitarristen Slash, som måhända kan spela (även om jag personligen alltid tyckt att Izzy var den i Guns som svängde mest) men ändå inte gjort något direkt nyskapande på 20 år, på omslaget.

Tänk på det en kvart så återsamlas vi sedan.

SWEDEN ROCK MAGAZINE 
Sweden Slash Magazine

Hej igen. Vad kan vi lära oss av det här? Jag har redan skrivit att det egentligen inte är förvånande, eftersom respektive tidning har den profil de har, och eftersom SRM samtidigt använder sin tidsskrift som en reklamkanal för sin festival och slår upp artister som man bokar dit, som i exempelvis RUSH-numret nr. 94. Men, för den som inte märkt det redan, så är jag ändå kritisk gentemot tidsskriften eftersom när man väl öppnar tidningen så är den inte så stock-konservativ som omslagen gör gällande. Tidningen har faktiskt rätt många reportage om nya band, spännande intervjuer med mer perifera men "upcoming" artister och gott om svenska och nordiska vinklar, innehållsmässigt är den verkligen bra. Ändå väljer man att marknadsföra sig på det här sättet. Den brittiske historikern (manlig, anglosaxisk, givetvis) John Tosh säger att den vetenskapliga historiedisciplinens största fiender är traditionen, nostalgin och nationalismen. Och även om vetenskaplig historia och populärkulturär är två helt olika saker (och hårdrock i synnerhet, fråga SABATON) så kan man ända använda liknelsen (bortsett möjligtvis från nationalismen, som vi ändå som sagt har ett par svenska band som tar hand om på sitt sätt). Traditionen inom metal måste få finnas, givetvis, men den måste inte till varje pris bevaras. Det är då det blir konservativt. Den måste utmanas, stötas i mortel, göras om, omvärderas – för att utvecklas – annars kommer rörelsen dö ut eller åtminstone stagnera. På samma sätt som nostalgin givetvis kan finnas som ett bakomliggande element eller som kuriosa, men nostalgin får inte bli ett varumärke eller det bärande i en rörelse. Då är rörelsen illa ute, det har vi sett många gånger förut med andra musikstilar. Och det är precis detta som Sweden Rock Magazine något felaktig manifesterat sig som det senaste året: En nostalgisk, konservativ tidning med ett hundraprocentigt fokus på gammal, anglosaxisk musik.

Som jag skrev i inledningen: Om du hade haft en årgång valfri hårdrockstidning från 1986 och lagt den bredvid SRM årgång 2012 hade du inte sett någon skillnad och, igen, med förståelsen för SRMs målgrupp och kontext så tycker jag ändå att det är, kanske inte "fel" för de gör sina val, men "tråkigt". Sweden Rock har ett jättestarkt varumärke, även utanför metalsfären. Varför inte bredda sin publika framtoning lite, lite grann? Vi har så många nya bra band i landet, och i norden. Band som har nostalgin i bakgrunden men som töjer på traditionen. Vi har WITCHCRAFT, GRAVEYARD och GHOST (som är på nya SRM-omslaget, jo, jag vet, men i senaste laget). Vi har KVELERTAK, KHOMA, CULT OF LUNA. Vi har MARDUK och givetvis WATAIN. Och många, många fler, som alla drar fulla klubbar både hemma och utomlands. Jag vill inte hävda att svensk metal skulle vara "bättre", men det starkaste svenska metal-media-varumärket borde promota svensk musik mer. Det behövs. GHOST-omslaget var en bra start, så har vi tur så kan kanske även denna berättelse få ett "slutet ont allting ont", som Papa Emeritus (den förste, andre, tredje eller fjärde) skulle ha sagt.

(...och frestas ni att skriva "Orka!!" i kommentarerna så klandrar jag er inte alls.)

 

Kommentarer   

 
0 #4 Peter Jandreus 2013-06-08 12:58
Jag kan inte se att hårdrock kommer att dö. Det finns ingen genre som är så stor och mainstream nuförtiden (annat var det på 90-talet).

Jag kan inte se att den kommer att stagnera heller, jag tycker utvecklingen mår alldeles utmärkt, det dyker fortfarande upp något nytt och nyskapande hela tiden (därmed är inte sagt att just jag gillar det nya).

Jag tycker att det intressanta att fråga sig vilken målgrupp som köper nämnda tidningar. Jag tror att det är mest män som gillar band med anglosaxiskt ursprung och då gärna gamla amerikanska och brittiska band som köper SRM och vad gäller Close-up så riktar de sig av tradition mer till fans av lite nyare (och råare) band.

Är väl bara att låta bli att köpa om man inte gillar omslag och innehåll...
Citera
 
 
0 #3 Per Söderberg 2013-04-25 21:49
Att Slash har varit på omslaget 3 (!) ggr men aldrig en kvinnlig artist är ju riktigt patetiskt. Ok med Slash en gång, de andra två gångerna hade det ju kunnat vara Doro och Joan Jett, till exempel...
Citera
 
 
0 #2 Tove Ceginskas 2013-03-16 18:16
Intressant läsning med ditt (pseudo- om jag får uttrycka mig så grovt) vetenskapliga perspektiv! Jag brukar kasta ett getöga på SRM och 'meh'-a och fattar inte varför min blackmetalkarl läser en sån gubbtidning, tills jag öppnar den och ba' ajustja (jepp, så låter jag) det står ju faktiskt om intressanta, nya och ganska så undergroundfräs iga band också. Att tidningarna knappast i första hand vänder sig till tr00 n frostbitten unga kvinnor med kort attention span är ju dock rätt uppenbart av flera anledningar...
Citera
 
 
0 #1 Kristian Kotilainen 2013-03-04 15:13
Jag håller verkligen med. Detta gäller de flesta stora rocktidningarna . Personligen tycker jag det är skittråkigt att läsa en ny intervju eller artikel om tex Metallica, Kiss eller Mötley - även om de alla är bra band! Allt har liksom redan blivit sagt.

Nej, vad jag vill läsa och vad jag tror att många med mig tycker är intressant är nytt blod på scenen. Det måste ske en uppryckning om "papperstidning arna" ska kunna överleva. Låt det "gamla" finnas i bakgrunden men puscha för nya spännande akter!
Citera
 

Lägg till kommentar


Säkerhetskod
Uppdatera