"MISFITS" går igen

Lever liket? Den frågan kan man besvara på olika sätt. Att kalla konstellationen Jerry Only, Dez Cadena och Eric "Goat" Arce för MISFITS känns lite magstarkt, och då Michael Graves redan förlänat bandet smeknamnet "Newfits" har jag senare valt att kalla spillrorna av dessa själva horrorpunk-genrens skapare för "Neofits" när de uppträdde som någon slags bedagad super group: Only, någon överlevande Ramone (var det Marky?) och nån av originalmedlemmarna från BLACK FLAG. Ja, men, du hör ju själv hur märkligt och ganska patetiskt det är.

Det är alltså med skepsis som jag idag mottar beskedet att... hrm, "MISFITS"... släpper nytt; det skulle egentligen bara bli en nyhet men det var för krångligt att reda ut begreppen, det här. MISFITS utan Glenn Danzig var ju naturligtvis inte MISFITS, det var faktiskt fruktansvärt upprörande, hela denna härva av profithungriga ex-bandmedlemmar och juridiska tvister, så långt bort från det musikaliska paraplybudskapet all murder, all guts, all fun; men efter att Jerry axlade rollen som sångare efter Michael Graves avsked så steg den senare faktiskt jävligt högt i rank, och idag anser jag faktiskt skivor som "Famous Monsters" och "American Psycho" falla under kategorin "bra" – men det är ju inte samma band...

Låter det här förvirrat? Betänk då att själva artistnamnet J.O. kom sig av ett missförstånd, när Glenn Anzalone döpte sig själv till lite häftigare Glenn Danzig på första EP:n, och frågade Gerald "Jerry" Caiafa vad han ville heta, och till svar fick ropat (historien förtäljer inte om de var lite lomhörda vid tillfället men det känns sannolikt) "Jerry, ONLY!".

Over and out / Misfitsnörden (som post-scriptar att nysläppet betitlas "The Devil's Rain" och har ett rätt snyggt – kanske lite glättigt utseende – omslag).

PPS: När jag gjorde praktik i ett högstadium fick jag av en av eleverna en komplimang för min MISFITS-väska. "Åh tack, det är ett av mina absoluta favoritband!" sa jag då. "Vaddå, är det ett band? Jag trodde det var ett märke" svarade gossebarnet... Det kan ha varit spiken i kistan på min korta lärarkarriär. DS.

Akademisk moshpit

Åter dags att krossa myten om den obildade hårdrockaren! Blabbermouth.net berättar idag om en kanadensisk universitetsstudent som skriver sitt examensarbete om just moshpits (efter att ha skannat dagens nyheter kan man möjligtvis lukta sig till lite musikalisk nyhetstorka...). 25-åriga Gabby Riches pluggar något kallat "recreation and leisure studies" och driver samtidigt studentgruppen "Heavy Metal On Campus". Den intellektuella headbangern ska (förhoppningsvis) utveckla mytomspunna begrepp som "Wall of Death" och verkar även ha något slags genusperspektiv på fenomenet, då hon beskriver att "metalheads are active in constructing a sense of equality within the mosh pit". Uppenbarligen är det skillnad på amerikanska och europeiska moshar också, då de senare inte är lika aggressiva och den beryktade dödsväggen ska enligt Riches vara betydligt vanligare i Staterna.

Hoppas verkligen käftslängarhemsidan kommer fortsätta rapportera om arbetet och länka till det färdiga resultatet! Vill man veta mer om studien kan man se en videointervju här.

Föräldrar; skräm era barn!

Jag minns min barndom – min musikaliska barndom. Sverige var ett isolerat land utanför EU där ett barn som jag presenterades för musik genom syskon och Okej-redaktionen. I detta omhuldade folkhem dök en fara upp vid horisonten, rocken.

För mig var det en metafysisk livsfara. De vuxna sa att satan dessutom kunde visualisera sig i min verklighet. Som hårdrock. Musiken sågs i samhället precis som våldsvideon som en direkt korrelation mellan ungdom på glid, samhället i förfall och satan. Så när Danne i klassen klottrade ned KISS på sin bänk i blyerts förklarade vår fröken myndigt för oss alla att de dubbla s:en i KISS sannolikt stod för den nazistiska organisationen SS. Vi köpte det rakt av för att senare i livet inse det absurda i påståendet ska sägas. Lögnen om KISS som nazister var symptom på moralpanik utom alla gränser. De vuxna ville så väl att de utan att tveka en sekund ljög för oss barn. Men vuxenvärlden glömde en sak, en mycket viktig och visade det sig i ett senare skede ödesdiger regel. Ju farligare något betraktas av den äldre generationen desto sugnare blir deras barn att betrakta varningarna som lockelser.

Läs mer: Föräldrar; skräm era barn!

TAKIDA - tryckfrihetens fiende nummer ett

Jag sitter och läser i Sydsvenskan och på Expressens hemsida om hur "rockbandet" TAKIDA polisanmält tidningen Gaffa för en i bandets mening för hård recension. På tidningens hemsida har recensionen redan delvis censurerats men som jag förstår det, jag har inte läst den ocensurerade versionen (delar av den finns dock citerad på Sydsvenskans hemsida), innehåller den någon sorts hot - som nu alltså tagits bort ur nätversionen.

Det som fått mest press är dock kvar (i skrivande stund i alla fall) och det är recensentens jämförelse mellan Robert Petterssons sångprestation och hur en person med Downs syndrom låter. Hans exakta ordande kan ni själv läsa i recensionen. TAKIDA menar själva att denna liknelse går över gränsen för vad en recensent får skriva och att det skulle vara nedsättande mot personer med Downs syndrom. Båda dessa punkter tycker jag är debatterbara, den första i betydligt större grad än den andra.

Läs mer: TAKIDA - tryckfrihetens fiende nummer ett

DIA PSALMA utan ljud

DIA PSALMA rev av sin skiva "Gryningstid" på Lilla scenen på Gröna Lund. Vi var många som varken såg eller hörde DIA PSALMA trots att vi var där. Gröna Lund hade tyvärr valt att placera bandet på Lilla scenen, vilket är en liten dansbana med staket runt. Dansbanan fylldes snabbt och de flesta hamnade utanför. Det var väl okej tills folk kom på att de kunde ställa sig som en köttmur på staketet runt dansbanan. Då gick det inte att få minsta glimt av bandet. Trots detta gjorde vakterna ingenting utan lät köttmuren stå kvar och täcka upp. När bandet väl började spela var det inte bara jag som undrade om det var pausmusik eller om det verkligen var live. Så lågt och dåligt var ljudet. Det hördes knappt något, publiken tittade undrande på varandra och det känns pinsamt att kalla det för en konsert.

DIA PSALMA verkar, av oklara skäl, heller inte ha gjort någon soundcheck innan spelningen. I stället stämde de sina instrument mellan de första tre låtarna. Hur som haver rev de av sin fina guldplatta ”Skymningstid” från 1994 och det går inte att klaga på det låtvalet. ”Tro rätt tro fel”, ”Grytfot” och ”Hon får…” är alla superbra låtar. Bandet är nämligen ute på sin avskedsturné eftersom de tyvärr beslutat sig för att kasta in handduken efter 18 år. Sveriges bästa folkpunkare lämnar ingen oberörd med gripande texter och refränger som fastnar direkt. Synd att jag bara hörde musiken svagt, men jublet från de få utvalda som stod nära scen gick inte att ta miste på. Enligt de jag pratat med som stod framme vid scen var bandet i högform.

Jag hade verkligen sett fram emot att se DIA PSALMA på Gröna Lund, men är grymt besviken på att jag knappt fick se eller höra bandet. Nej, detta misslyckade försök får inte vara sista gången jag ser Ulke, Ztikkan, Stipen och Pontus spela. Självklart är jag på Debaser Medis 24 november för deras absolut sista spelning på avskedsturnén. Måste ju få en sista dos av ordentlig 1990-talsnostalgi. Och tummen ner för Gröna Lunds hantering av denna spelning. Jävligt ovärdigt.

Underkategorier