Gåtan Kirk Hammett, Lars Ulrich och James Hetfield

METALLICA-cirkusen har dragit förbi, för den här gången, tillsammans med sitt Big 4-paket. Jag var givetvis på plats, men istället för att skriva en vanlig recension tänkte jag göra en väldigt spretig och subjektiv reflektion av reaktionerna efter konserten, med fokus på gåtan Kirk, Lars och James.

I etermedia fick den, som ni förstås märkt, otroligt stort genomslag, kanske främst tack vare SVTs alldeles förnäma direktsändning. En utmärkt produktion, en kanske lite nervös Per Sinding-Larsen (som fick kreddbriljera genom att kalla GHOST "Linköpingsbandet") men allt som allt utmärkt. I tryckta medier fick den också stort genomslag och genomgående alldeles strålande recensioner (om man bortser från MEGADETH, som jag också tyckte var riktigt avslaget. Det finns "sur", "surare" och "Dave Mustaine"). GP gav METALLICA fem av fem fyrar (vilket dom i och för sig ger nästan alla på Ullevi), Expressen och Aftonbladet gav konserten näst högsta betyg medan Fredrik Strage i DN och Linnea Olsson i SvD, utmärkta musikskribenter båda två, recenserade utan betyg men med mest lite tillrättalagt ros.

I sociala medier var dock reaktionerna annorlunda. Nu ska det dock sägas att de twitter- och facebookflöden jag följer till ganska stor del rör sig i- och kring musik- och musikerbranschen (och inte bara metal, utan från alla möjliga håll). Påfallande många reagerade den här gången, och det berodde förmodligen på TV-sändningen som de flesta tycks ha haft på hemma. Detta var mycket intressant. Och då finns det tre saker som stod ut mycket tydligare än något annat på både facebook och twitter:

1. Lars Ulrich kan inte spela trummor
2. Kirk Hammett kan inte spela gitarr
3. James Hetfield kan inte sjunga (längre)

På plats, på Ullevi, märkte jag ärligt talat inte så jättemycket av det här, förutom Lars trumspel. Jag har sett METALLICA åtminstone tre gånger förut och tyckte att det var helt ok den här gången. Inte livsavgörande, men god underhållning och framförallt en fantastiskt setlist. Men när jag kom hem nagelfor jag spelningen på SVT Play, tillsammans med alla kommentarer, och det finns många saker man kan säga om de tre påståendena ovan:

1. Lars Ulrich kan inte spela trummor.

Jämfört med SLAYERs Dave Lombardo så kan han ju inte det. Jämfört med ganska många så kan han ju inte det. Faktiskt. Ofta låter det anskrämligt. Jag stod väldigt nära scenen den här gången, och man såg väldigt tydligt när James och Robert måste "rädda" situationer för att Lars kommer ur ett fill en sextondel fel. Alla basister vet exakt vad jag menar. Det är oerhört ovanligt att se på den här nivån, med SLAYER är det helt otänkbart. Dessutom går tempon upp och ner på ett sätt som är anmärkningsvärt. Vissa partier är rena skämtet. Den aggressiva andradelen i "One" låter helt förfärligt, Ulrichs dubbla bastrummor snubblar på varandra, trasslar in sig, vill hem till Danmark men hittar inte bron. Någon producent borde gå in och säga till dom att "Grabbar, ni kan inte köra den låten längre, jag är ledsen", men det är det väl ingen som vågar. Kejsarens nya... ja, ni vet.

2. Kirk Hammett kan inte spela gitarr

Det är ganska synd om Kirk, faktiskt. Jag är helt övertygad om att James skulle kunna göra de flesta av hans grejer mycket bättre. De tre riktigt snygga gitarrsolon METALLICA har i sin katalog ("Master of Puppets", "Sanitarium", "Nothing Else Matters") gör ju faktiskt James. För det är tyvärr ett faktum att karln spelar slarvigt, okoncentrerat och fel mest hela tiden. I det snygga stämpartiet, i den lugna delen av "Master of Puppets" på Ullevi, spelar James sin del klockrent, medan Kirks fingrar halkar och trillar åtminstone två gånger. Jag kanske är petig – men han är ändå en proffesionell betald musiker med 30 års erfarenhet, han borde kunna spela rätt där. Eller? Det känns väl rimligt? Många solon tappas helt. Ibland slutar han spela. Men till skillnad från på skiva så får Kirk vara med och kompa live, och det blir han faktiskt bättre på med åren, det får medges. Hans kompgitarr var dessutom högre mixad i SVTs stereomix, vilket var lite synd eftersom det fortfarande är så att James är en mycket bättre kompgitarrist. I mina öron är det ändå helt obegripligt att han ofta hamnar högt när Aftonbladet, vid nyhetstorka, kör sina "Världens bästa gitarrist"-omröstningar.

3. James Hetfield kan inte sjunga (längre)

Alla som följt METALLICA vet att James, under Bob Rocks mentorskap, började ta sånglektioner under inspelningarna av "The Black Album". Sångläraren lärde James att sjunga renare, och ta bort sin naturliga "dist". Detta var ödesdigert. Det kanske var nödvändigt, för att han skulle kunna fortsätta, vad vet jag, men för uttrycket var det ödesdigert. Det är en otroligt skillnad mellan pre-black-album-James och post-black-album-James. Och ni kan ju gissa vem jag föredrar. Leta upp liveklipp från 85–87 på youtube så förstår ni vad jag menar.

Och nu till gåtan: Varför gillar vi (jag) då METALLICA om de spelar så uselt?

Jag tror att svaret stavas James Hetfield. Karln är, trots misstaget med sångläraren, en stor konstnär. Eller var. Låtar som exempelvis "Ride The Lightning", "Fade To Black", "Shortest Straw", "Sanitarium" och "The Call of Ktulu" (som har Mustaine som medkompositör) är stora konstverk. Det var en glädje att få se dem uppföras på Ullevi, sina tillkortakommanden till trots. Men de är 25 år gamla. Det vi såg på Ullevi var en reproduktion, ett museum, ett försök till ett återskapande av en annan tid. Det får vi inte glömma, även om det var bra underhållning.

Den amerikanske kvantfysikern Hugh Everett III lanserade på 50-talet en teori om att varje val en människa gör resulterar i ett nytt universum. Det betyder alltså att det, någonstans, finns ett parallellt universum där Dave Lombardo spelar trummor i METALLICA. Och kanske ett där exempelvis Alex Skolnick spelar leadgitarr. Tyvärr bor vi inte där, så vi får dras med det vi har så länge.

Vad tycker DU? Kommentera här nedanför.

Om IRON MAIDEN och bildliga beskrivningar

En kort betraktelse:

Från SAOB, Svenska Akademins OrdBok:
METAFOR met¹afå⁴r l. me¹-, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.[jfr t. metapher, eng. ,metaphor; av fr. métaphore; av lat. metaphora, av gr. μεταφοϱά, överföring, användning av ett ord i oeg. bet., till μεταφέϱειν, överföra, av META- o. φέϱειν, bära] uttryck som användes ss. bildlig beteckning för ngt på grund av mer l. mindre påtagliga likheter mellan detta o. det som i eg. mening betecknas med det använda ordet osv.; (poetisk) bild.

Vad en metafor är, och hur det används, lärde vi oss redan på högstadiet. Läraren stod längst fram och sade det som alla redan visste; Att "svart" i en dikt symboliserar mörka sinnesstämningar och att det är en skillnad mellan bokstavliga (egentliga) och bildliga (metaforiska) beskrivningar. Inget konstigt alls.

Nu till saken. Jag har lyssnat på IRON MAIDEN i tjugofem år och uppskattat både musiken och texterna något enormt. De har betytt otroligt mycket för mig, på ett personligt plan, kanske den största populärkuklturella påverkan jag egentligen blivit utsatt för. Vi satt och diskuterade detta, jag och tre av mina vänner, på tåget upp till Stockholm förra helgen. Och någonstans mitt i diskussionen sade, jag tror det var John, "hur är det med Iron Maiden och metaforer?". Vi blev tysta. För någonstans djupt inom oss slog en sanning emot oss som vi inte har insett förut. IRON MAIDEN* har egentligen aldrig använt sig av metaforer.

Låt mig utveckla. "Alexander The Great". Vad handlar den om? Är det en metafor för en samtida ledare, säg Margaret Thatcher? Nej, den handlar om Alexander den store. Punkt. "Run To The Hills", är det en omskrivning om konflikten på Irland? Nej, den handlar om cowboys mot indianer. "The Number of the Beast", handlar den om det onda inom oss? Nej, den handlar om en kille som på avstånd betraktar en satanistritual. "The Trooper"? Krimkriget all in, punkt. "Aces High", flygaress som skjuter på varandra, inget annat. "The Clairvoyant", en snubbe som kan se in i framtiden. "Flight of Icarus"? Är det en finurlig variant av sägnen för att beskriva mänsklighetens tillstånd? Nej, det är sägnen, rakt upp och ner. Förstår du dilemmat?

Lite mer komplicerat blir det när man ser till IRON MAIDENs (läs Steve Harris, i de flesta fall) texter som bygger på romaner som i sin tur är metaforiska, som till exempel Sillifoes "The Loneliness of the Long Distance Runner" eller Coleridges "The Rhyme of The Ancient Mariner". I Coleridges original finns anspelningar mot hur vi betraktar tid, hur människan övervinner svårigheter (och det finns till och med tolkningar som anspelar på judendomens svårigheter), men här har IRON MAIDEN tagit bort alla tolkningsmöjligheter och reducerat ner det till, ja, den ensamme sjömannens dilemma, det vill säga: Han är ensam, och det är jobbigt. På samma sätt i "The Loneliness...", som i originalet handlar om den lilla människans lilla, omöjliga men nödvändiga martyrseger över en bestämmande övermakt. I IRON MAIDENs version handlar det om en långdistanslöpare som springer, ensam.

Det här kan tyckas raljant och nedvärderande, men det är det inte. Jag tycker mer det är intressant, och faktiskt lite gulligt. Jag tycker det är gulligt att Steve Harris tycker det är så oerhört roligt med historiska händelser och romaner han läst att han vill delge oss det, i sin version. Det är faktiskt ganska sällsynt i rockhistorien. PINK FLOYD skrev "The Wall", där "the wall" givetvis, det fattar alla, handlade om "väggen" som byggs runt oss människor via omvärldshändelser och avskärmar oss från varandra. Hade Steve Harris skrivit "The Wall" hade det handlat om en vägg. Hur hög den var, tjocklek, hållfasthet, om den är bärande, material. Saker som är viktiga för Harris. Och jag älskar det. Det är först nu jag insett hur uppfriskande det är.

Givetvis finns det undantag, i detta digra underlag som Maidens katalog innefattar. "Infinte Dreams" har en dunkel text. "Two Minutes To Midnight" är på sätt och vis en metafor. Och några till, men betraktelsen är fortfarande relevant. Det är ganska få band, i den "klassiska" metalsfären (sleazeband och vikingaband ej inräknat, givetvis) som så konsekvent uppvisat ett sådant frånfälle mot metaforer. "Stairway To Heaven"? Råmetafor. "The Keeper of The Seven Keys". Vet inte, men det borde vara en metafor, annars vet jag inte vad dom höll på med. BLACK SABBATH, metaforer, rubbet. NIRVANA? Get out of here. TOOL? Nej nu. Det är oerhört få låtskrivare som tänkt att "Nu ska jag skriva en text om en tidigkristlig fältherre och beskriva hans liv från början till slut utan baktankar" och kommit undan med det, och som jag skrev innan kanske det är där Harris lyriks genialitet ligger. Så enkelt att det blir bra. Så dåligt att det blir bra. Som South Park.

* Med "IRON MAIDEN" menar jag "the canonical IRON MAIDEN", alltså Maiden fram till och med "No Fear Of The Dark". Efter den skivan gick bandet in i någon slags Mk III som i min värld, sorgligt nog, inte räknas. Texterna efter den skivan ingår inte i min extremt ovetenskapliga analys.

En notering till min Tony Martin-artikel

För någon som håller ”Headless Cross” (1989) som en av BLACK SABBATHs bästa plattor så var det givetvis grymt att få intervjua vokalisten Tony Martin. Bland annat så berättade Tony att han, enligt Tony Iommi, var den förste BLACK SABBATH-sångaren som framförde klassikern ”Changes” live. Intervjun hamnade på Blabbbermouth och jag blev kontaktad av en amerikansk snubbe som påstod sig ha en inspelning där Ozzy Osbourne sjunger ”Changes” på Nya Zeeland 1973. Inspelningen visade sig finnas på Youtube och verkar ju onekligen vara äkta. Fick även en länk där hela spelningen kan laddas ner. Kanske var Iommi för stenad och/eller packad år 1973 för att minnas. Jag kontaktade Tony Martin, konfronterade honom med uppgiften och fick svaret: ”Kan mycket väl stämma, men det spelar inte så stor roll för mig” . Han har givetvis rätt. Det är ingen stor sak. Men jag känner ändå att det kan vara värt att nämna.

"Inga posörer"...

För en tid sedan skrev jag en blogg om det där med att vara hårdrockare, vilket ledde till ett visst rabalder men vilken skribent vill bara ha medhåll? Nej, hellre rebellisk och full i fan. Fast sen var det ju det där med att inte kasta sten i glashus och stå för sina åsikter...

En hårdrockare har i alla fall oftast band-t-shirts på sig. "Men det har du ju aldrig", sa min pojkvän apropå detta. "Vad bra då att du har det för oss båda!" kastade jag snabbt ur mig för att dölja det komprometterande faktum att jag ytterst sällan ses iförd något dylikt – alltså, kläder med tryck, nej, och girlies som sitter så dåligt; inte kan väl ha uppånervända kors på sig på jobbet... och andra undanflykter. Räcker det inte med att vara svartklädd för jämnan? Fast då slår det mig att min mamma har mest svarta kläder på sig men inte fan är hon hårdrockare för det. (Jag försökte få henne att lyssna på ELUVEITIE och sen BATHORY – Nordland-fasen – men det var hon inte riktigt mottaglig för, tyvärr... men jag fortsätter min oheliga mission.)

Ett annat, antagligen det viktigaste, kriterie för att vara hårdrockare (eller vilken subkultur man nu kan tänkas tillhöra) är väl det där med att köpa skivor och på annat sätt stödja sin favoritkulturföreteelse. Fast... jag köper ju inte så mycket skivor nu för tiden, slog det mig då. (Jag dyker rätt ofta in i skivaffärer och står och plockar, men går så gott som alltid tomhänt därifrån.) Det är inte det att jag inte är intresserad, men jag försöker spara pengar, och, och... det finns många anledningar, den ena sämre än den andra. Mest är det nog att jag är kvar i den där spara pengar-fasen, fast min skräckfilmssamling har jag inga planer på att låt stagnera, och så har jag börjat nära ett växande intresse för skor och jag drömmer om nätterna om ett par jättehöga rosa skor med kilklack... usch, jag tror jag börjar bli sjuk!

Medicinen? Jo, kväll ska jag, i gott sällskap av CM-gräddan (jepp, if you're not there you're square) faktiskt pumpa in hela 120 kronor i kulturen! Jag recenserade ju värmlandspöjkera i STENCH för ett tag sen och var rätt sugen på att se vad de går för live, och det får jag tillfälle till imorrn, tillsammans med DEATHHAMMER, NOMINON, SATANARCHY och SWITCHBLADE. Får hoppas att det river loss en lagom dos metal-by-the-book – om inte annat så får väl nån ge mig en stålhättespark i röven och ryta åt mig att skärpa mig och bete mig som den hårdrockare jag påstår mig vara...

20 år senare – bortglömda debutskivor från 1991

1991 var ett magiskt år på många sätt. För många musikintresserade var det egentligen då 80-talet egentligen tog slut i och med att en mängd nydanande skivor släpptes. NIRVANAs ”Nevermind” är kanske den nu i efterhand mest kända, men även PEARL JAMs ”Ten”, SOUNDGARDENs ”Badmotorfinger”, RED HOT CHILI PEPPERS ”Blood Sugar…”, METALLICAs svarta och utanför hårdrockssfären klassiker som exempelvis PRIMAL SCREAMs ”Screamadelica”, allt som sammantaget skulle ligga till grund för hur hela 90-talet senare skulle låta. Av dessa var det egentligen bara PEARL JAM som var egentliga debutanter, och pratar man just debuter var det en anstormning av senare större akter som kröp fram detta år: GREEN DAY, HOLE, INCUBUS, NEVERMORE, KYUSS, och säkert många fler. Sammantaget, i efterhand, ett fantastiskt år. Men allt detta kan ni redan. Jag skulle istället vilja ta tillfället i akt att uppmärksamma några skivor som kom 1991 och som kanske inte lyckades lika bra som NIRVANA, men som fortfarande på något konstigt sätt är klart lyssningsbara, åtminstone i min katalog.

saigon_kickPå plats #3. SAIGON KICK – Saigon Kick (Third Stone/Atlantic Records)
Nu ska det först sägas att SAIGON KICK ändå blev “lite” stora, om man jämför med de som kommer senare på listan, men man får ändå anse att bandet vid det här laget var i kategorin “litet” (andra skivan, ”The Lizard” blev senare en större försäljningsframgång men var i mina öron betydligt tråkigare). SAIGON KICK var ett renodlat Miamiband, vilket var lite ovanligt vid den här tiden då allting egentligen utspelade i den precis diametralt motsatta delen av USA men trots det så är det här är en fantastisk liten skiva. Jag uppskattade den då, men uppskattar den faktiskt mer nu eftersom den har något som jag inte uppfattade 1991, och som knappt några andra skivor hade vid den tiden, nämligen lite humor, lite ironi, lite distans – kanske inte i låtarna i sig utan mer i uttrycket och speciellt i sångaren Matt Kramer, som på debuten hade en väldigt lössläppt och "oseriös" stil. Det är inte världens mest välproducerade alster, det är tydligt att musikerna lyder (eller lider, beroende på hur man ser det) under 80-talsskolan och den enda videon som släpptes är väl inte direkt banbrytande men skivan är kul, helt enkelt, och fortfarande rolig att lyssna på. Bandet fortsatte sedan, spelade in en skiva i Sverige bland annat (har för mig att gitarristen Jason Bieler på något sätt var bekant med vår egen, tyvärr framlidne, Marcel Jacob), fick en större hit i USA med den värdelösa balladen ”Love is on the way”, men tappade all humor och så småningom med det också sin lilla publik.

Skivan på Spotify. På Spotify är skivan indexerad att vara från 1990, men det är fel.

Den enda officiella videon, ”What You Say”. Tyvärr en av de mer distanslösa låtarna på skivan, och videon är faktiskt skräp, Red Hot Chili Pepper-komplexet är snudd på skrattretande. I skrivande stund har den haft hela 4239 solida views.

i_love_youPå plats #2. I LOVE YOU – I Love You (Geffen)
I början av 90-talet hade jag alltid ett öga på bolaget Geffen. Geffen hade ju tidigare rotat upp bland andra GUNS N’ ROSES och man tyckte att bolaget hade någon slags koll, så ibland köpte jag nya Geffenskivor helt ohörda. Tokigt, kan tyckas, med tanke på att plattor kostade halva studiebidraget, men det var så jag jobbade. Det här var en av dem – och med tanke på att den var så dyr så var jag på något sätt tvungen att gilla den. Det konstiga är att jag gör det fortfarande, i efterhand var den lätt värd sina 119 kronor. Bandnamnet är med facit i hand helt galet, men de stackarna kunde ju inte veta att de skulle bli helt o-googlebara, ”I love you” har inte direkt bara skrivits en gång i historien. Det finns således mycket lite åtkomlig information om bandet: De tycks vara från Los Angeles. De tycks ha varit förband åt PEARL JAM under någon sväng. Gitarristen Jeff Nolan lär senare ha gått till SCREAMING TREES, men finns inte uppsatt bland deras ordinarie medlemmar. Musiken är någon slags psykedelisk svängboogiemetal, lite åt ELECTRIC BOYS men utan slapbas. Mycket svängigare i mitt tycke, jag gillade sångarens lite släpiga pårökta uttryck och jag gör det fortfarande, även om de så klart var barn av sin tid och hade de kommit idag hade ingen brytt sig. Det gjorde i och för sig ingen då heller, förutom jag. Ingen info finns om bandets fortsatta öden, man kan anta att Geffen ”lät dem gå”, som det heter.

De finns inte på Spotify, däremot finns en video på Youtube, ”Hang Straight Up”, en helt okej liten sak som stoltserar med fina 3750 views, i skrivande stund. Notera sångarens trötta, trötta ögon. Lite mycket jazztobak där kvällen innan, kanske?

I-NapoleonSå – på plats #1. Mest bortglömd: I, NAPOLEON – I, Napoleon (Geffen)
Ytterligare ett icke-googlebart bandnamn från Geffen men oj vilken skiva! Den här cirkulerade faktiskt i staden jag växte upp i och var inte helt okänd där, i en mycket smal krets, men i efterhand har jag förstått att det var en ytterst lokal, liten following vi arbetade upp, knappt någon har hört talas om bandet någon annanstans. Letar man lite hittar man att sångaren, låtskrivaren och av allt att döma hela projektets ledare hade det anspråkslösa namnet Steve Napoleon och har knappt gjort något inom musik varken innan eller efter, i alla fall inte med det namnet. Vilket är otroligt synd, för det här är en liten pärla. Nu kommer ni, på sin höjd, lyssna lite på klippet nedan och skratta för att det låter så tramsigt och gå vidare i er tillvaro, vilket ni säkert gör rätt i eftersom det jag ägnar mig åt nu möjligen är någon slags patetisk nostalgi, men det är ändå lite synd.

Den här skivan måste man lyssna på i sin helhet, massor med gånger, för att förstå vad det är Steve vill ha sagt (vilket ni i och för sig inte heller kommer göra med tanke på att skivan numera är helt omöjlig att få fatt på). Steves röst har något raspigt, lite tokigt uttryck och låtarna handlar om desperation och om ångest men med en väldigt fyndig lite ironisk twist som tagit mig många år att upptäcka – och framförallt är detta en av dessa skivor som blir ännu bättre när man diskuterar den. Ni märker ju hur jag går på, jag går igång på att prata om den. Som vissa filmer. När man ser dom är dom inte så bra, men när man pratar om dom med någon och börjar droppa citat så växer dom. Exakt en sådan skiva är det. Musikaliskt bottnar det också i 80-talet, men produktionen är ganska snygg och vem-det-nu-är som spelar gitarr gör det fenomenalt bra. Vad som hände sedan är också okänt, men David Geffen hängde nog knappast upp den här skivan bredvid "Appetite For Destruction" i entréen till sitt kontor på Sunset Strip.

Det enda som egentligen finns att höra, som jag hittat, är två låtar (utan video) via YouTube, det här är den ena av dom, "Go To Pieces". En bagatell ensam, kanske, men en perfekt låt i sitt sammanhang på skivan. Finfina 2180 views, i skrivande stund:
h

Även om det finns ytterst lite skrivet om I, NAPOLEON så finns det ändå ett antal bloggar därute som uppmärksammat skivan idag, och som i stora drag berättar samma historia som jag. Folk har fått den på kassett av en kompis och lyssnar fortfarande. Steve, någonstans därute. Om du kan svenska och läser detta, hör av dig, så jag får en intervju. Chansen är stor. Jag väntar.

Underkategorier