Close-Up båten 10–11 februari, eller Gröna Lund till havs...

Vad menar han med "Gröna Lund" till havs? Jo, jag menar att det inte bara var ett gäng pilsner som gjorde undertecknad lite mjuk i knävecken på den här båttrippen. Vädrets makter gjorde nämligen sitt bästa för att skaka livet ur alla som åkte med på årets första Close-Up kryssning. Båten avgår två gånger om året numer. Jävlar vad det gungade när den lätt förvuxna jollen var ute på öppet hav på sin resa mellan Stockholm och Åbo. Galaxy som båten heter, må vara stor, men när det var som värst kändes den liten som en optimistjolle på en tsunamivåg.
Men kul var det likväl såklart. Ruggigt kul, och kanske lite väl roligt då mina minnen från torsdagskvällen är aningen dimmiga. Därför blev den från början tänkta artikeln ett blogginlägg istället då jag inte känner att mitt "journalistiska" jobb på denna tripp är av den mest seriösa kvalitén.

Hur som helst så vill jag bara än en gång tacka för den enorma gästfrihet som våra vänner i Gnesta visade oss vilsna smålänningar när de än en gång tog mer än väl hand om oss. Guld och gröna skogar till dessa hjältar. Men ska jag vara feg och orättfärdigt skylla ifrån mig så kanske det lite var deras fel att jag blev lite grötig i hjärnkontoret då de inte för en sekund lät en stå med torr strupe, och med den dåliga karaktär jag har så var jag inte speciellt svårövertalad att försöka hänga med i deras takt. Jag menar det går bara inte att tacka nej till ett glas mjöd i dessa trevliga människors sällskap, (dessutom hade de ju Guinness i en av pubarna) och att hela båten fullständigt festade loss i takt till vågorna gjorde inte saken lättare. Festival i ordets rätta bemärkelse vill jag påstå.

Första bandet, danskarna i BLACK CITY, missade jag på grund av ovanstående anledning, men vi var istället väl uppladdade inför den i år trettioåriga Birminghamkvartetten NAPALM DEATH och deras geniala death/grind. Den lätt spasmiska frontmannen "Barney" studsade runt på scenen vrålandes i micken som om just den cirka två decimeter långa rörbiten innehöll all världens ondska. Galet bra är bara förnamnet, för med grindcore-hits som till exempel "Scum" och "Unchallenged Hate" och en hel drös låtar till, gamla som nya, kan man inte annat än skaka loss allt vad mjäll heter ur hårbotten. Trognare mangelvän kan man inte finna.

Efter en kort paus, som givetvis ägnades åt ännu mer vätskekontroll, var det dags för Norrlänningarna i RAISED FIST att inta scenen. Som vanligt var det fullt ställ och ett jävla röj, både på band och publik, från första ackord till sista. Och visst spelade de personliga favoriter som "Killing It" och "Wounds" men ändå saknade jag den kanske bästa hardcore låt som någonsin har spelats in, och jag tänker givetvis på "Breaking Me Up". Nu var det som sagt ändå en fantastisk spelning och om man tänker på att det var just under deras spelning som det blåste värst och sångaren "Alle" erkänner utan omsvep att detta är bandets absolut första och sista spelning på en färja, någonsin. Stackaren har tydligen fobi för båtar och givetvis skulle det gunga mer än vanligt bara för det. Murphys lag, som en loska i ansiktet...

1813_bulletSist ut på nattkröken var Smålands stolthet BULLET som bara veckan innan båten hade releaseparty för sin nya platta "Highway Pirates". Med de snyggaste rock poser som uppfunnits, och en nostalgisk musikresa in i åttiotalets heavy metal, får kvintetten den allra mest surmulna och dystra tråkmåns att, frivilligt eller inte, dra på smilbanden och i rent glädjerus peka lill- och pekfinger rakt upp i luften. Briljant hårdrock när den är som bäst och med den nya plattan i ryggen kan det bara inte gå fel. Bredbent och stabilt som ett betongfundament.

Nu gjorde jag och min polare efter konserten en ofrivillig saltomortal där vi landade som två JAS-plan på Långholmen, och jag har än i dag ont i revbenen som jag slog i. Jag har ingen jävla aning om hur det gick till eller vad som hände, men jag misstänker att mängden pilsner kan ha en del med saken att göra. Detta i kombination med en bitter bakfylla gjorde att vi för första gången på alla båtar vi åkt med, missade att gå och bada på morgonen dagen efter, vilket i sin tur ledde till att jag inte piggnade till och missade både ENGEL och ADEPT (som jag förvisso inte gillar speciellt, men som jag hade lovat en jobbkompis att kika på).

Men till de engelska gothrockarna i PARADISE LOST hade jag alla fall masat mig upp. Nu med svenske trummisen Adrian Erlandsson (AT THE GATES, THE HAUNTED och CRADLE OF FILTH) bakom skinnen. Förvisso kanske inte bästa bandet att "komma igång" till, men en grymt bra spelning gjorde de alla fall. Mestadels nytt material avverkades och visst saknar man den klassiska "As I Die" men man kan tyvärr inte få allt här i livet. Å andra sidan så med låtar som "Say Just Words" blir man glödande varm inombords. Tyvärr verkade Nick Holmes ha lite problem med medhörningen för han verkade inte riktigt nöjd. Samtidigt stal gitarristen Greg Mackintosh nästan hela showen med sitt stabila gitarrspel och sin imponerande korpsvarta – numera återigen långa – hårman som han vevade runt med.

Sammanfattningsvis var det återigen en grymt rolig liten båttur, även om det denna gång kanske blev lite för mycket av det goda. Och förutom på konserten med RAISED FIST tyckte jag att det kanske var lite mindre folk än vad det brukar, men de kanske låg kvar i sina hytter eftersom det blåste som det gjorde. Hur som helst så det roligaste ögonblicket var ändå när vi någon gång  på nattkröken var på väg till vår hytt och i hyttkorridoren ser självaste Shane Embury från NAPALM DEATH, minst lika full som vi själva, tröstlöst försökte komma in i en hytt med sitt hyttkort samtidigt som några vakter lätt undrande betraktar honom. Själv hasplar jag ur mig något i still med "great gig" och klappar han på axeln. Då tittar han upp på mig (inte för att jag är lång men mannen är riktigt kort) med ruggigt simmiga ögon och jag är osäker på om han alls förstod vad jag sa.

Nästa Close-Up båt avgår den 8–9 september men då kan jag tyvärr inte delta, fast till februari nästa år får det bli en ny holmgång till havs. Väl mött då!

SHINING & WATAIN live på Relentless Garage, London 6 mars 2011

Två av Sveriges bästa black metal band på samma kväll, kan det vara sant? Jajamensan, det är söndag kväll och SHINING samt WATAIN är i stan med sin ”Death Holy Death” tour på Relentless Garage i London. Jag skippar medvetet förbandet AOSOTH men ofrivilligt början på SHININGs set då jag anländer strax efter klockan åtta för att upptäcka att Niklas Kvarforth och company redan kört igång. Hör mig för och verkar inte ha missat mer än ett par låtar så det är bara att klämma sig fram mot scenen och börja njuta. Lokalen är relativt fullpackad och när jag blickar ut över den svartklädda massan känner jag mig lite utanför då jag bär en THE CLASH tröja. Mitt klädval var för dagen begränsat till nyss nämnda plagg eller en MURDERDOLLS t-shirt men hade jag burit sistnämnda till detta gig hade jag antagligen åkt på stryk.

England är landet där ingenting fungerar som det ska men som är helt besatt av ”health and safety”. Det är regler som innebär att vuxna människor behandlas som barn och måste skyddas mot allting som kan vara hälsovådligt, vilket självklart inkluderar hög musik. Ljudnivån är därför ganska låg, något som faktiskt tar bort en hel del av tyngden och känslan från SHININGs melankoliska musik. Förutom vokalisten med mikrofonen i ena handen och en vinpava i den andra är det inte speciellt mycket rörelse på scenen förutom ett kortare trumsolo. Giget är dock mycket bra och Kvarforths  speciella sångröst är på topp. Mannen som är känd för att skära sig själv på scenen lämnar oss utan blodsutgutelse denna kväll och hur konstigt det än låter så hade jag hoppats på lite mer dramatik. Karln mår väl antagligen bättre så jag känner mig lite skyldig för att ens tänka så... Det slår mig när jag står där att de flesta av SHININGs låtar är ju faktiskt på svenska men det verkar inte vara något hinder för den engelska publiken. Halmstadgrabbarna kör några av mina favoritlåtar ”Claws Of Perdition”, ”Längtar Bort Från Mitt Hjärta” och avslutar med ”Låt oss ta allt från varandra”.

Doften av rök och bränt blod sprider sig i lokalen och vi vet alla vad det betyder. Det är dags för WATAIN att inta scenen. Det är ungefär fem månader sedan jag såg dom sist på det betydligt mindre The Underworld och de är minst lika bra denna gång. Relentless Garage är en mycket bättre lämpad lokal för ett band som gillar att ha eld i showen och nog har det satsats mer på eldsprutandet denna gång till min stora förtjusning. Ett gig med WATAIN trappar aldrig ner på tempot. Det är fullt ös från början till slut och de testosteronstinna grabbarna i moshpiten verkar hålla med. Materialet är blandat och ett axplock av låtarna är ”Satans Hunger”, "Stellarvore” och ”Legions Of The Black Light” från ”Sworn To The Dark” samt bland andra ”Wolves Curse” och ”Reaping Death” från förra årets mästerverk ”Lawless Darkness”. WATAIN har en intensitet och scennärvaro som är få förunnade.

När sista tonen klingat ut lämnar jag lokalen med ett leende på läpparna. Även om jag just bevittnat två av de mest dystra akter Sverige har uppbringat så känner jag mig snarare som raka motsatsen. En mycket lyckad kväll i ondskans tecken på min ära.

MURDERDOLLS live på HMV Forum, London, 12 februari 2011

Jag minns hur i mina ungdomsår en vän spelade ”Twist My Sister” med MURDERDOLLS för mig och jag tyckte att det var skräp. Åren gick och jag skaffade mig en flickvän som envisades med att spela bandet för mig om och om igen. Efter ett tag började låtarna äta sig in i min hjärna och jag insåg att attans, jag måste kapitulera. Det är ju bra skit! 12 februari 2011 och här är jag nu med införskaffade biljetter till MURDERDOLLS på HMV Forum, Kentish Town, London.

Uppladdningen börjar i gott damsällskap med två flaskor Black Star Bourbon i hemmets lugna vrå. Vi spisar MURDERDOLLS och WEDNEDSDAY 13s samlade verk innan det är dags att bege sig till giget. Då supportbanden var fruktansvärda emobäbisarna BLACK VEIL BRIDES samt för mig helt okända THE DEFILED har vi ingen brådska utan anländer precis i tid för huvudakten.

Foto: Holly Wright
WEDNEDSDAY 13 och company kör på full kaliber från början till slut. Jag finner mig mitt i smeten sjungandes med (något som är mycket ovanligt för mig) och hyttandes med näven i luften. Låtvalet är friskt blandat med både nytt och gammalt material. Då jag står i hjärtat av publikhavet ihoppackad som en sill, fullt upptagen med att röja så var det inte riktigt tal om att föra anteckningar. Några av låtarna som spelades var i alla fall ”Summertime Suicide”, ”197666”, ”My Dark Place Alone” samt en blott några sekunder lång version av klassikern ”I Take Drugs” nedkortad till det enda väsentliga i låten, nämligen raden ”I take drugs and you should too”. Giget avslutas med ”I Love To Say Fuck” och Wednesday fäller upp ett paraply med just ordet "FUCK" på. Moget är det ju inte men vem behöver växa upp när det finns rock'n'roll? Jag måste erkänna mig besegrad ännu en gång. MURDERDOLLS är ett stenhårt liveband och så länge det finns musiker som dem som vårdar allt vad det dekadenta rocklivet står för så behöver vi inte oroa oss.

I've said it once before, and I'll say it once again

Sex, drugs and rock n roll have been my only friends

We live, we breath, we bleed, rock n roll

We live, we breath, we bleed, rock n roll!

MURDERDOLLS officiella webbplats


KVELERTAK live på Debaser Slussen 2 februari 2011

Jag anländer till Debaser Slussen för att höra det dova mullret av KVELERTAK som går på scenen, sveper min öl och skyndar fram till dörren – för att mötas av en vakt som talar om att det är fullt. Med hakan mellan knäna inser jag att det inte är så konstigt när vi faktiskt snackar om bandet med jordens för tillfället kanske högst ställda förväntningar. De hypas inte bara av DJs världen över, de har även nominerats till Nordic Music Prize tillsammans med bland andra EFTERKLANG och ROBYN. Så visst borde man ha insett att det kunde komma en del folk till deras Stockholmsspelning. Fan. Men inte ger vi oss för det och efter en lång, kall, väntan bestämmer sig vakten för att förbarma sig.

Den mörka lokalen är till bredden fylld, luften vibrerar och varenda kotte är fängslad av den energi som fullkomligen sprutar från scenen. Längst bak hittar jag ett hörn av en soffa att stå på och kan äntligen ta mig en titt på det kritikerrosade sexmannabandet från Norge.

Sångare Erland Hjelvik har rummet i ett, just det, järngrepp. Med övertygelse, galenskap och sångförmåga som överträffar det 2010 år släppta självbetitlade albumets kvalitet piskar han publiken till extas och gitarristen surfar på ett hav av händer som saligt lyfter sina hjältar uppåt.

Plattans första singel och konsertens absoluta höjdpunkt stavas Mjød. Stämningen stiger nämligen ytterligare ett snäpp när folkmassan ivrigt klappar i unison till denna framtida rock-klassiker och raden längst fram tävlar om vem som kan slänga sig ut från scenen flest gånger.

De benhårda riffen, de avancerade trummorna och de medryckande melodierna med texter om nordisk mytologi som skriks fram på en norska som är svår att förstå - det är vad de hårdnackade grabbarna från Stavanger står för.

Med sin typiskt hårda och svängiga rock bryter norrmännen mot de förutfattade meningar som annars finns om att norska band inte kan slå i Sverige.

Publiken kan vartenda ord och bandmedlemmarna svingar sig med hjälp av rören i taket ut från scenen och klättrar så runt ovanpå publikhavet medan de levererar en konsert få kommer att förglömma.

Medan KVELERTAK kliver av scenen och lyckligt hälsar på de jublande anhängarna längst fram svajar högtalarna i taket.

Efteråt vandrar Erlend kring på klubben, han ser trött ut och har nu gömt sin ölmage under en sliten t-shirt. Han tar emot leenden, handslag, ryggdunk och omfamningar från alla håll med ett blygt nickande. Det är tydligt att trots framgången står det här gänget fortfarande med fötterna på jorden och en sak är klar: KVELERTAK har levt upp till förväntningarna. Nästa gång är det förköp som gäller.

GHOST: Dan Swanö är trummis!!

Vi kan nu avslöja att GHOSTs trummis är ingen mindre än Dan Swanö, dödsmetall-kultare med förflutet i EDGE OF SANITY, BLOODBATH, PAN-THY-MODIUM med flera. Och så, GHOST:

 

Underkategorier