Stal Axl och co riffet?

"Born Again" från 1983 är ett något bortglömt kapitel i BLACK SABBATHs historia. Efter att Ronnie James Dio lämnat bandet med dunder och brak tog DEEP PURPLE-sångaren Ian Gillan över sångarpositionen. Om jag minns rätt så beslutade sig Gillan för detta i ett mindre nyktert tillstånd. Dagen efter ringde en irriterad manager upp och bad en ovetande Ian Gillan att inte fatta såpass viktiga beslut på fyllan.

Musiken man skapade blev den kanske argaste och elakaste i BLACK SABBATHs historia. Tyvärr gjorde inte omslaget och den usla mixen det starka låtmaterialet rättvisa. "Jag hörde mixen och fick kvälvningar, såg omslaget och spydde" löd Ian Gillans kommentar.

En av plattans finaste stunder är enligt mig "Zero the hero". Riffet påminner starkt om det riff som GUNS 'N' ROSES skulle använda till "Paradise City". Såpass starkt att många hävdar att GUNS 'N' ROSES faktiskt stal riffet från BLACK SABBATH.

Hårdrock och hårdrockare

eller "Vikten av estetik för subkulturer."

Efter den lilla bloggstorm som Ulf Malmros uttalande i Aftonbladet orsakat här på CM är det nu min tur att tycka till – och säga emot, förstås. Varning för provokationer.

Enligt min mening måste man skilja på musikstil och stil, hårdrock och hårdrockare. Ingen påstår sig väl obestraffat vara biker enkom för det faktum att man kör motorcykel? Eller som en mycket bläckad person en gång påpekade, att man inte kan kalla sig tatuerad om man inte har minst en kroppsdel som täcks av tatueringar. Semantics, baby. Likväl tycker jag inte att man automatiskt är hårdrockare bara för att man lyssnar på hårdrock. Det kommer inte på köpet – det är något du måste arbeta för. Eller snarare, leva.

En hårdrockare handlar skivor. En hårdrockare går på konserter. En hårdrockare köper och bär stolt sina favoritbands – och ibland de lite sämres, man måste ju vara solidarisk – merchandise. Ska man definiera hårdrock som mer än en musikstil, utan en kulturell yttring som karaktäriseras av yttre attribut krävs det lite mer än en MAIDEN-tischa till dina sneakers nån gång då och då.

Även om man inte alltid är lika stiligt klädd som dagen till ära i skinnbyxor (– ja ok, de är fake och från H&M – men det är det ingen som ser, och här talar vi estetik), patronbälte, skinnjacka, pojkvännens DESTRÖYER 666-hoodie och 20-hålskängor (ackompanjerat av två systembolagetkassar, fast det bara är onsdag – dagens ungdom!) så brukar jag för det mesta vara rätt mån om att det ska synas vad jag är för någon. Eller så kommer det naturligt, jag vet inte, hönan eller ägget? Den här hunden har i vilket fall ett hår som är lätt att döma – långt. Så som hårdrockare ska ha. Det finns i mitt tycke ungefär tre giltiga anledningar till att inte ha långt hår som hårdrockare: antingen är man skallig eller begynnande (0*), eller så är det förenat med fara för liv och lem att ha långt hår (eftersom man har barn, 1*), eller så måste det kapas på grund av nåt som närmast kan liknas vid force majeure (grekisk militärtjänst, 2*). Alternativt rakat och skägg. Att frivilligt ha en korthårig frisyr är inte godtagbart för den äkta hårdrockaren.

För vad blir egentligen kvar när man skalar bort de viktiga yttre attributen? Det är att ta sub:et ur subkulturen. Kvar blir en trist, torr kaka som utan sina russin förlorat alla tecken på originalitet. Då är det inte konstigt att kaosgnostisk black metal buntas ihop med SABATON – och vinner pris! – i kategorin ”Årets hårdrock”.

Vidare det här med att ”hårdrockare är mycket konservativa och vill att allt ska vara som det alltid har varit" – ja? Det stämmer ju. Att vi däremot är några lallande fånar (brötiga, visst, men inte dumma) i avsaknad av övriga samhällets kraft till förändring är ju rent förtal. Däremot ser jag inte felet med att gilla en viss genre, och att hålla fast vid dess karaktäristika över åren. Kalla det konservativt, personliger tycker jag att det är något faktiskt rätt fantastiskt att ha hittat nåt som man älskar så djupt att man är beredd att stöpa sig själv i en form till dess ära, och vägra ge efter för omvärldens nycker. Att sen människor i ens omgivning ("regular jackoffs" för att citera animerade dödsmetallarna DETHKLOK) kan ha förutfattade och ibland negativa meningar om en av dessa skäl är nåt man får ta – och varför inte vara paria med stolthet?

'Cos we are beasts like the beasts in the wild
or more like barnyard pigs
– And you like it.

 

* Antal personer i bekantskapskretsen med dessa anledningar.

Om "hårdrockare" som begrepp och medial konservatism.

"Hårdrockare". Vad är det egentligen? Efter Ulf Malmros ganska illa formulerade pressmeddelande och efter min kollega Jandréus senaste blogg finns det anledning att ytterligare resonera kring begreppet. Eller så finns det inte det, men jag kan inte låta bli.

För Malmros tycks det stå klart att en hårdrockare:

  1. Är kille.
  2. Är konservativ, inte bara till musiksmak utan även kring andra värden.
  3. Är långhårig.
  4. Är singel, givetvis, alternativt ihop med/har barn med en tjej från sin hembygd.
  5. Har nitar, både uppe och nere.
  6. Bor på landsbygden.
  7. Är extremt heterosexuell.
  8. Har ett arbete som inte kräver högre utbildning.

Bilden är säkert korrekt, om man som Malmros anger ANVIL och "bröderna hårdrock" (Pelle och Erik i NIFELHEIM, för de som inte är insatta /red. anm) som inspiration och källa. Men bilden, och de bilder som i media fortfarande ryms inom begreppet "hårdrockare" bygger på ett trettio år gammalt mode, herregud, SUICIDAL TENDENCIES bytte till kort hår och keps redan 1985. Jag vill inte på något sätt förminska de som faktiskt finns och som skulle kunna rymmas under punkterna ovan, de har större hjärtan till musiken och genren än jag kanske kan förstå eftersom de representerar ett underdogperspektiv som stilen ofta manifesterar, men de är på intet sätt i majoritet från det perspektiv jag betraktar – och har betraktat – genren de senaste 20 åren. Jag kan bara bege mig till min egen bekantskapskrets, hur ser den ut nu, 2011?

Först jag själv: hårdrockare. oerhört svennig, åker längdskidor. Tiden har tagit mitt hår. villaförort, akademiskt jobb. Min fru: hårdrockare. Också akademiskt jobb, åker morgontåget till Stockholm en dag i veckan, har bästa löpsteget i Götaland. Min kompis Håkan: hårdrockare, civilanställd polis, styrketränar, är noga med att inte dricka för mycket, bra på poker. Min kompis John: hårdrockare, doktor i lingvistik, gillar brädspel och karatefyllor. Min kompis Matthias: hårdrockare, kvar i barndomsstaden, svetsar, kör sin dotter till handbollsturneringar.

I princip ingen av oss uppvisar ett enda attribut av den gängse mediebilden, eller den konservatism som Malmros hänvisar till. Någon har kanske röstat borgerligt, javisst, konservativ, nej. Men vi går på klubbar och ser hårdrocksband. Nya band. Jandréus nämner DILLINGER ESCAPE PLAN, deras konsert på Sticky för ett par år sedan var den bästa jag sett. Ingen i bandet och ett fåtal i publiken uppvisade Malmros stereotyp. Konserten nämndes inte med ett ord i Göteborgs Posten (ja, den särskrivs) varken före eller efter, trots att den var slutsåld. Istället skrevs det om sångaren i HAMMERFALL, Joacim Cans, medverkan i Körslaget. Det finns hur många liknande exempel som helst. Förra året besökte noiserockarna LIGHTNING BOLT, ett spännande band från providencescenen, Röda Sten i Gbg. Skickade GP dit en nöjesreporter? Nix, istället skickade de reportern att täcka Ulf Lundells ANDRA konsert i Konserthuset, de hade täckt den första dagen innan också. Båda fick betyget fem fyrar.

Och detta är givetvis ett annat problem. Jandréus skriver "Det verkar som att detta kommer att bli en film som i sig är konservativ. Det vill säga själva inställningen till hårdrockare – snarare än dess fans" vilket säkert skulle kunna stämma och som media har stor skuld i. Medias bild av hårdrockare är i stort oerhört gammaldags. Inget ont om Joacim Cans, en förtjusande kille, men stilen han representerar är som sådan nästan 30 år gammal på samma sätt som att så fort det ska pratas hårdrock i SVT eller SR så ringer man in Melker och Mattias, som inte kan sluta prata om KISS, senast idag i P3Populär*. Det finns ett otroligt stort motstånd mot ny hårdrock (och då menar jag musik från de sista 15 åren) och en total ignorans mot att täcka alla de nya, spännande band som kommer hit och spelar, och även de som kommer härifrån, förstås. Är det för att den nya hårdrocken rent kvalitetsmässig är sämre? Absolut inte, är mitt svar, den är mer spännande än någonsin. Är det en konspiration? Nej, det tror jag inte heller givetvis. Jag tror helt enkelt det beror på okunskap och medial konservatism. Två av Sveriges största musikexporter de sista 15 åren heter OPETH och MESHUGGAH, det går att se på rena, hårda försäljningssiffror och konsertbesökare utomlands, men den mediala täckningen av dem är och har varit bedrövlig, det var en halvsida om OPETH i Stim-nytt förra månaden medan HAMMERFALL (som förvisso också är en stor musikexport) fick vara med i Fångarna På Fortet (det skulle för övrigt vara oerhört underhållande att se Haake, trummisen i MESHUGGAH, komma springandes hand-i-hand med en dvärg).**

Vad Malmros menar med "konservativ" kanske kan komma från att "hårdrockare" är väldigt dåliga på att "döda sina darlings", vilket det alldeles säkert ligger något i. LISA MISKOVSKY sade en gång tidigt i sin karriär i en intervju i ZTV att "lita aldrig på någon som inte gillat Iron Maiden", och vi som är i kulturen ler förstås lite glatt instämmande åt ett sådant citat, men det sätter samtidigt fingret på att vi inte överger dom även om vi kanske inte lyssnar på dom varje dag längre. Förrförra året spelade IRON MAIDEN på Ullevi, jag och min fru diskuterade om vi skulle gå, hell, vi lyssnar knappt på dom nu egentligen. Men ändå satt vi där (jo, vi satt den här gången) när konserten startade. Förstås. För åttonde gången. Men är det att vara "konservativ"? Vad skulle motsatsen vara, skulle Malmros tycka att vi var "progressiva" om vi sket i att gå på IRON MAIDEN? Det handlar om att på något sätt visa respekt till någon som betytt mycket för en och att samtidigt få en stunds underhållning, och det är väl det alla de som ser STYX på Sweden Rock också på något sätt ger uttryck för, hur fånigt man än tycker att det är.

Nu ska det förstås sägas att det skulle bli en ganska tråkig film om man skulle göra den om mig och min vänkrets. Socialrealism utan slagsmål men med rätt mycket stillasittande. Inte mycket långt stripigt hår och avklippta jeansjackor. En och annan tatuering och en tumring här, en nyckelkedja och en t-shirt med ett obskyrt band där, på sin höjd, så visst förstår man att en filmmakare ser till det stereotypiska i en subkultur för att nå så stor tydlighet som möjligt. "Realism can never be in the way for good drama", som Spielberg sade. Det kanhända att Malmros närmar sig materialet med insiktsfullhet, sakkunskap, respekt och humor, precis som amerikanske John Hamburg närmade sig symfonirockare när han gjorde I LOVE YOU, MAN förra året. Men man kan ha sina tvivel.

 //.psson

* Låtlistan på P3Populärs hårdrockstimme idag var för övrigt:

Avril Lavigne – "What The Hell"
GHOST – "Elizabeth"
HARDCORE SUPERSTAR – "Moonshine"
KISS – "Detroit Rock City"
IRON MAIDEN – "The Number of the Beast"
DARK TRANQUILLITY – "Misery In Me"
KHOMA – "All Like Serpents" (bröts efter två minuter på grund av nyheter)

Konservativ eller inte, you decide. Eller deicide, som vi säger.

** Även om den mediala konservatismen kanske är störst inom den hårda musiken så finns det förstås andra genrer som också har drabbats. Inom elektropopen blev JAY JAY JOHANSSON stor i Europa för ett par år sedan men möttes av total tystnad i mediesverige. COVENANT är en annan syntakt som är stora utomlands. Hört dom? Inom indien har PETER BJORN & JOHN nått ut i världen, men media kan inte sluta uppmärksamma KENT och HÅKAN, om det nu kan räknas till indie. Skatepunken hade sin MILLENCOLIN som spelade för fullsatta arenor i Australien, samtidigt som P3 vägrade sluta spela THÅSTRÖM. Inom popen har SEPTEMBER-PETRAs senaste "riktiga" singel Resuscitate Me legat på amerikanska Billboards danslista under hösten, med all rätt, eftersom den är en fantastiskt producerad, svängig danslåt, men svensk media spelar hellre den ganska saggigt inspelade Pettercovern, om och om igen. Fast det kanske inte är konservatism. Bara dålig smak.

Den konservative Ulf Malmros

Ulf Malmros, som är mest känd för white trash-travestin "Smala Sussie" har skrivit manus till en kommande film som ska heta "Bröderna Hårdrock". Frågan är då hur mycket Malmros egentligen känner till om hårdrock och hårdrockare? Följande citat är hämtat från Aftonbladet: "Hårdrockare är mycket konservativa och vill att allt ska vara som det alltid har varit. Resten av världen har en drivkraft att utvecklas." Jag tror kanske att han missuppfattar just den biten med att en del äldre hårdrockare är musikaliskt konservativa vilket stämmer bra in på undertecknad. Men säg den subgenre som inte delvis är det efter 40 år. Det verkar som att detta kommer att bli en film som i sig är konservativ. Det vill säga själva inställningen till hårdrockare – snarare än dess fans.

Uffe, här kommer en liten kort lista på konservativa hårdrocksgrupper: SYSTEM OF A DOWN, TOOL, DILLINGER ESCAPE PLAN, MASTODON  och NILE. Du kan börja med att lyssna in dig på de banden och ta dig en funderare på hur deras fans ser ut och beter sig samt hur konservativa de är. Sedan kan du lista ut likheter musikaliskt och kulturellt mellan följande band: STRYPER, MUSTASCH, MAYHEM och VOIVOD.

Jag är dock säker på att jag kommer att garva åt många scener i filmen. För visst är det roligt att driva med subkulturer, särsklit då hårdrock för sin extravaganta och spännande livsstil. Det är bland annat "This is Spinal Tap" och "Bad News"-filmerna lysande exempel på. Filmer som "Waynes World" och "Bill and Teds Bogus Journey" blev mindre lyckade. Kanske för att dess skapare i likhet med Ulf Malmros inte heller hade gjort ett ordentligt undersökande förarbete, alternativt själva uppskattade hårdrock. Det återstår naturligtvis att se när den färdiga produkten går upp på biograferna. Det spelar dock mindre roll för Ulf Malmbergs cred – den är redan golvad. Ska man ge sig ut på främmande vatten är det till att ha ordentligt på fötterna om man inte ska bli idiotförklarad. Dit hör Ulf Malmros svartvita bild av hårdrocken.

Årets favoriter 2010

Ja, jag vet att listor är nördigt, men fan så roligt! Så här kommer min lilla lista, att älska, hata, eller vad du vill. Troligen så kommer den se helt annorlunda ut efter ytterligare några månader så se den inte som konstant huggen i sten utan mer som en dagssummering av året som gått.

1. THE BABOON SHOW "Punk Rock Harbour" (En punkpralin som smakar ljuvligt att suga på... Självklar etta!)
2. KATATONIA "Night Is The New Day" (Förödande vackert, äntligen förstår jag storheten med ett av Sveriges kanske mest underskattade band.)
3. KHOMA "A Final Storm" (Efterlängtad uppföljare, men väntan var värd varenda minut.)
4. MISERY INDEX "Heirs To Thievery" (Genialt politiskt agiterande mangel!)
5. YERSINIA "Efter oss syndafloden" (Vilka texter, vilken hc, vilken platta...!)
6. BAD RELIGION "The Dissent Of Man" (Om man vill vara elak, fenomenal gubbpunk, men vilken punk sen... musikalisk trygghet i sin ädlaste form.)
7. TORTURE DIVISION "Evighetens dårar" (Andra demotriologi från Sveriges generösaste och bästa deathmetal band.)
8. ZOMBIEKRIEG "Undantagstillstånd" (Thrashmetal på svenska, och jävlar så bra...)
9. THE GROTESQUERY "Tales Of The Coffin Born" (En förträfflig liten skräcksaga ackompanjerad av lika förträfflig deathmetal.)
10. MELEEH "To Live And Die Alone" (Blev inte årets hc-platta då YERSINIA körde om, men fantastiskt bra likväl...)

Självklart finns ett gäng plattor som kvalar in på en delad elfte plats som till exempel SODOM, IRON MAIDEN, DEMIURG, KVELERTAK, DILLINGER ESCAPE PLAN och WATAIN, men får se sig slagna av ovanstående. Sen finns det även ett gäng plattor som man missat och inte hört än, så därför är som sagt inte listan huggen i sten.

Årets grindcore pärla. EXHALE "Blind"

Årets film. KICK ASS (Kanske inte riktigt genomtänkt, men karaktären "Hit Girl" kan man inte annat än bara totalälska...)

Årets spelning. PATTI SMITH på Roskildefestivalen (Inte ofta man blir förälskad i en 60-plus dam, men där och då ville jag bara knäböja, kräla i stoftet och kyssa hennes fötter.)

Årets festival. Muskelrock på Tyrolen utanför Alvesta. (Old school, retro, bra stämning, bra väder och helt enkelt mysigast...)

Så skål på er alla och Gott Nytt År!!!

Underkategorier