Basister som borde ge igen

Musiker, och i synnerhet basister, vilket jag är själv, är oftast väldigt fredliga, toleranta och ödmjuka personer, varför det slog mig med visst vemod att läsa att den här människan som beväpnade sig och sköt medmänniskor med annorlunda bakgrund i Malmö, ja, han var basist. Han har till och med lagt ut youtube-filmer på sig själv där han spelar egen-arrangerade varianter av Sting-låtar på en sexträngad, nysträngad möbelbas*. Med anledning av detta skulle jag därför vilja lista ett par basister i den hårdare divisionen som verkligen skulle haft en anledning att go postal**.

På tredje plats: Sid Vicious. Basist i SEX PISTOLS, posör, narkoman och allmänt förvirrad. Vicious, som inte egentligen var en basist varken före, under eller efter sin tid i Pistols, blev förnedrad på en mängd plan. Han försökte spela på deras första (och egentligen enda men ändå fantastisk bra) skiva men det slutade som bekant med att Glen Matlock fick smyga in och lägga basen. Eller om det var gitarristen Steve Jones som gjorde det. Minns inte riktigt, men spelade, det gjorde han inte. Live gick det inte bättre. Det lät så illa att man fick säga till ljudteknikern att inte ha med basen i utljudet. Det lär bara finnas en enda inspelning där man verkligen hör Sid spela. Under förnedrande former lade bandet av under sin sista spelning på deras enda USA-turné. Nu ska det förstås sägas att Sid faktiskt gick linan ut och verkligen gick postal, på sin stackars flickvän Nancy, som vi alla vet. Om det beror på det icke-existerande bas-spelet eller inte får vara osagt.

På andra plats kommer Michael Anthony i VAN HALEN. Ursprungsbasist i bandet, gedingen musiker, fryntlig och glad med whiskey-bas (så långt från möbelbas man kan komma). Inför "reunion"-turnén 2005 blev Michael sparkad – inte direkt från bandet – utan via ett pressmeddelande, från grabbarna han bildat bandet med 1974 som ung spoling. Till råga på allt blev han ersatt av Eddie Van Halens son. I det som var "reunion"-turnén. Total ironi, och absolut en anledning att gå tok-postal, speciellt på gamle vännen Eddie. Men det gjorde han inte, han bildade ett nytt band. Bra gjort, Michael.

På första plats kommer förstås Jason Newsted. Jason blev som 23-åring erbjuden att ersätta METALLICA-basisten Cliff Burton, som bekant hade lagt sig under en buss i Dörarp utanför Ljungby. Jason fick bli formell medlem i bandet, men i praktiken blev han det aldrig. Vid mixningen av den första skivan han var med på, "...And Justice For All", valde James och Lars att helt mixa bort basen och ersätta den med basfrekvenserna från gitarren. Ni som inte spelar kanske inte förstår det, men detta är den ultimata förnedringen för en människa som givit sitt liv åt basismen, och ett absolut skäl till att plocka upp ett bomb-bälte och sätta sig bredvid Hetfield i hans trehjuliga Harley. Detta gjorde aldrig Newsted som tur var, utan han gick också vidare med sina projekt.

Det finns andra basister i andra genrer som råkat lika illa ut. Martin Sköld i KENT har mer eller mindre blivit ersatt av syntbas på deras sista skivor, ytterligare en rejäl anledning att ge Jocke Berg en omgång. Men även andra, fast det är en annan historia.

* En möbelbas är en elektrisk basgitarr som ser ut som en möbel. Alltså träfärgad, ofta av märket Warwick, och ofta beskaffad med fler strängar än Gud hade för avsikt med instrumentet, vilket är fyra. En möbel. Möbelbas. Värst är möbelbasar som är bandlösa.

** "Go postal" är ett uttryck för att beväpna sig och skjuta vilt omkring sig, helst på arbetskamrater. Uttrycket kommer från en serie händelser som drabbade amerikanska postarbetare under 80- och 90-talen och som tyvärr fortfarande inträffar.

Firmanamn, integritetsproblem och bleka kopior

Vi lever i en tid när många av mina favoriter från barndomen antingen är döda eller turnerar omkring som enda originalmedlem, mer eller mindre som ett firmanamn. Det är inte lätt att gilla 70- och 80-talshårdrock när det var 20 år sedan och mer då dessa årtionden var aktuella. Dessutom gillar jag image och scenshow. Jag gillar helt enkelt när kläder och stil passar musiken, oavsett om vi snackar glamrock av olika slag, thrash metal eller jeansrock. Jag känner mig därför ofta blåst på konfekten när helheten inte finns där när jag ser band med ett sedan länge övergånget bästföredatum som av tvivelaktiga skäl kuskar runt på vägarna.

ZODIAC MINDWARP & THE LOVE REACTION 1988
Häromsistens bevittnade jag ZODIAC MINDWARP AND THE LOVE REACTION på en pub i Trollhättan. Rent musikaliskt levererade de men jag minns bandet med postapokalyptisk image och jävligt snygga kläder. Att då glo på feta bikers vars hälsa har sett bättre dar – det är så lagom kul. Mark Manning hade illasittande jeans, ett uppsvällt ansikte med bikerbrillor uppkörda i håret och en skjorta halvt om halvt nedstoppad! Den ultimata looken för en nerdekad föredetting om ni frågar mig. Ett annat exempel är för ett par år sedan när jag såg jag en upplaga av LA GUNS med rejäl avsaknad av originalmedlemmar i liknande skrud. I februari skall PRETTY BOY FLOYD spela i Trollhättan på samma ställe. Jag är sugen, jag gillar ju deras debutplatta men jag är rädd att det kommer att bli ännu en gång då man måste hålla för ögonen för att inte bli irriterad. Då kan man lika gärna stanna hemma och lyssna på de gamla plattorna.

Ni kanske tycker att detta är ett lyxproblem av bibliska proportioner? Ha då i åtanke att musik är mitt liv och tyvärr är det få band inom den i synnerhet melodiösa hårdrocken som bildats de senaste 20 åren jag tycker håller tillräckligt hög klass samt har riktigt bra låtar. Några undantag finns men de är få. Ofta börjar det så bra och de tidiga demoinspelningarna är fullkomligt lysande men så fort de tagit sig till att spela in en platta är det som att man haft ett bandmöte och tagit beslutet att modernisera sitt sound. Ett exempel på detta är SISTER SIN, vilka var helt fantastiska på demostadiet. Om detta material någonsin kommer ut kommer det att vara en solklar tiopoängare. Kan bara komma på två band på rak arm som debuterat det senaste året som håller fullt ut i min bok. Sönderhypade GHOST samt sorgligt dåligt uppmärksammade HORISONT. De förstnämnda även de något bättre på demostadiet. Skulle kunna lägga till CRASHDIET till listan av nya bra band men som vi vet är de redan inne på sin tredje sångare (en debut i sitt slag) på lika många skivor. Okej, Dave Leppards bortgång kan man ju såklart inte säga något om men visst finns det ett inslag av integritetsproblem (om än inte i närheten av en del andra)  i detta tämligen nya band? Det visar att de nya banden är lika goa kålsupare. Hur som helst, för mig är det ett säkrare kort att leta i historien för att hitta ny bra musik. För mig tidigare ohörd musik alltså.

Det blir krångel hur jag än gör känner jag. Antingen lyssna sig genom de relativt få nya band som spelar musik jag gillar och bli besviken över att de är dåliga kopior som är alldeles för upptagna av att låta som sina åldrande idoler (men glömt bort att det behövs bra låtar också). Eller, sura över faktorer som nämns i rubriken. Förlåt! Jag har försökt, det har jag verkligen och jag gillar verkligen inte grunge, Nu metal, modern döds, rap metal och annat som dykt upp på den musikaliska hårdrockskartan de senaste 20 åren. Så jag fortsätter med allt jag missat från tiden innan det så kallade feta soundet gjorde entré. Tiden innan flanellskjorta, bockskägg, kort hår och luvtröja mm plötsligt ansågs vara rock'n'roll.

Ibland blir man glatt överraskad som när TWISTED SISTER spelar i full originalsättning med hela showen, de gamla scenkläderna och gör en sån klockren spelning att jag nära på kissar ner mig av lycka.  W.A.S.P. brukar också alltid ge en bra show även om det bara är Blackie Lawless kvar i bandet numera.  Exempel på band som däremot borde skämmas är bland andra KISS (med ny medlem bakom Ace Frehleys smink!), EUROPE (som numera är så långt ifrån pudelrock det går att komma), WHITESNAKE (singback!), OZZY (lägga om spår på klassiska skivsläpp, alltså…), GUNS N ROSES (finns ju material till en halv bok bara om deras alla tilltag), EXODUS (det är bara Gary Holt kvar nu va?), DEEP PURPLE (kanske det allra första exemplet på ett band som egentligen bara är ett firmanamn), SAXON (inne på sin tionde lineup och snart är det nog bara Biff Byford kvar gissar jag). The list goes on and on.

Idag får man bedriva detektivarbete om man inte ska känna sig blåst på konfekten när man går på konsert med band som har 20-30 år i branschen. Man får kolla Youtube-klipp, läsa i forum och kolla bandens Myspace-sidor för att se om det händelsevis bara är basisten kvar från originalsättningen. Ibland vill det sig ganska illa som när VULCANO gästade Göteborg för ett par månader sen. Jag var sugen att gå men då det visade sig att inte en enda medlem i bandets nuvarande sättning har varit med från början bestämde jag mig för att jag inte hade lust att gå och se ett coverband med rättigheterna till logotypen. Ska man åka omkring på vägarna och leva på lastgamla meriter så får åtminstone sångaren finnas kvar i bandet, det måste ändå vara ett fundamentalt minimikrav. Jag ämnar i alla fall även i framtiden ha en autistisk syn på medlemsbyten. Som konsument vill man inte köpa grisen i säcken varenda gång.

Länge leve ZZ TOP, det enda bandet som faktiskt verkar ha haft en stabil sättning i hela sin karriär.

Hårdrock och stavning

Ja, hur var det nu? Visst är de människor som tillhör den så kallade hårdrocks-communitien ganska bildade? Det är väl den allmänna åsikten. Indiepoppare till exempel, de har svårt för stavning, det vet man ju. Och en del punkare, de gick inte ens i skolan. Elektrofolk kan nog stava, men umgås på ett vettigt sätt kan de inte. Men hårdrockare, vi kan! Se på de som spelar. Bruce Dickinson skriver låtar som bygger på långa komplicerade Coleridge-dikter – samtidigt som han tar flygcertifikat. Maynard skriver långa låtar om komplicerade känslomässiga tillstånd samtidigt som han driver en vingård. Bildat folk. Precis som vi som lyssnar. Trodde jag.

Döm då om min förvåning när jag idag på lunchen gick in på sidan som Metaltown satt upp där man får önska band till sommarens festival. Ett bra initiativ. Men. Folk som önskar kan inte stava. Ett exempel (och detta bygger på dagens version av sidan, av förklarliga skäl ändras den hela tiden):

Bandet Tenacious D, som vi alla känner till, har fått 656 röster. Inget konstigt med det. Desto konstigare är då att följande band också förekommer i listan:

Tanaciuos D, 102 röster
Temacious D, 63 röster
Tenacios D, 14 röster
Tenasious D, 9 röster
Tenancius D, 6 röster
Tenacius D, 4 röster
tenciuos D (med litet "t), 1 röst

Det är inte lätt när det är svårt. Själv ska jag rösta på tencious D, har stora förhoppningar på dem i år. Andra spännande band på listan är för övrigt "Lamp of God", "Matallica" och "Arcenemy".

Ses där!

Metaltowns webbsida för bandönskningar

Rob Halford i BLACK SABBATH

1992 gick dessa giganter faktiskt samman, dock under mycket kort tid. BLACK SABBATHs sättning från "Mob Rules" (1981) hade återförenats, nya plattan "Dehumanizer" hade släppts och en turné var igång. Det hela tog tvärstopp när bandet blev erbjudna att agera förband åt OZZY OSBOURNE under två kvällar. Om jag är rätt informerad så påstod Ronnie James Dio att Ozzy lagt några riktigt elaka kommentarer om honom, vilket gjorde det omöjligt för honom att ställa upp på detta. Bandet ville dock annat och för andra gången i karriären dundrade Ronnie ut ur bandet. I sista minuten så hoppade Rob Halford in så att bandet kunde genomföra de två spelningarna. Han gjorde även ett inhopp 2004 för en sjuk Ozzy Osbourne.

Nedanstående klipp är från 1992 och är kanske inte av bästa kvalitet, men det är ändå ögongodis för fans av gammal hårdrock. Ta en noggrann titt på början av "Children of the grave", där Rob börjar sjunga för tidigt!

EVESTUS – dramatisk musik med attityd

Jag måste erkänna att jag aldrig varit speciellt inne på industriscenen när det kommer till musik, men estländska EVESTUS är ett undantag. Det är en salig blandning av musikstilar med ett mycket dramatiskt framförande och attityd. EVESTUS är aktuell med albumet "This Is Dramacore". Spana även in hans videos regisserade av Grete "Stich" Laus som är riktigt coola varav "Your Not Good Enough To Be My Enemy" hamnade på MTV Baltics fjärdeplats 2008.

Officiell webbplats

Officiell YouTube

Underkategorier