Fem bästa plattorna med fula omslag

Ett omslag säger ofta mycket om en platta. Om en helhjärtad konstnär har lagt stor möda på sitt verk så märks det oftast på allt. Musik, texter, låttitlar och omslag, allt i en sammanhängande enhet. Hur ofta har inte en grå och tråkig platta ett lika grått och tråkigt omslag? Eller en alltför snabbt ihopslängd platta ett lika hastigt gjort omslag, som typ en enkel bild på artisten?

Men säg den regel som inte har ett undantag! Här nedan följer fem plattor som är riktigt bra trots ett, i mina ögon, hemskt omslag.

AEROSMITH – "Pump" (1989)
Fantasifullt och originellt kan man väl knappast kalla detta omslag. Bilden föreställer en stor bil med en mindre bil på flaket. Det är viktigt att ett omslag knyter an till titeln, vilket jag inte lyckats klura ut hur denna bild gör. Albumet i sig kan däremot betecknas som betydelsefullt såväl för rock 'n' rollen som för AEROSMITH. Med det här albumet visade bandet att de var tillbaka på allvar.

PANTERA – "Cowboys from Hell" (1990)
När musik blir så här kultförklarad så tänker nog folk inte så mycket på omslaget. Så är nog i alla fall med den här plattan, för jag hör ytterst sällan någon prata om det här omslaget. Bilden verkar föreställa en saloon där man klistrat på bilder av bandmedlemmarna. Idén med bandmedlemmarna i cowboymiljö är det väl inget fel på, men utförandet är ju under all kritik. Det ser väldigt snabbt ihopslängt ut och är framförallt inte särskilt snyggt. Omslag är nog det enda område jag kan komma på, där detta band inte briljerade.

IRON MAIDEN – "Dance of Death" (2003)
Jag föredrar handgjorda omslag av den anledningen att det blir mer levande så. Jag tycker dock inte att man ska förkasta att göra omslag med hjälp av dator. Det jag ställer mig emot är när omslaget blir sådär tydligt datorgjort. När det blir väldigt stelt. Som det här omslaget. Men framförallt är omslaget så skrikigt att jag nästan reflexmässigt vänder bort blicken var gång jag ser det. Som tur är innehåller plattan magnifika låtar som "Gates of tomorrow" och "No more lies".

BLACK SABBATH – "Paranoid" (1970)
Jag har läst någonstans att medlemmarna är besvikna över omslaget som man påstår är en produkt från skivbolaget. När väl omslaget var presenterat så hade man inte så mycket att säga till om. Folk som verkar se musik som enbart ett sätt att tjäna pengar på, bör inte göra sånt här. Jag får känslan av att resonemanget kring det här omslaget gick ungefär så här: "Vi slänger ihop något lite snabbt så att vi får ut den här jävla plattan snart. Sådärja! En liten förvirrad figur, passar bra till titeln. Färdigt!".

AEROSMITH – "Get a Grip" (1993)
"JÄVLAR!!!! DET HÄR MÅSTE VARA EN FLOPP!!!!" tänkte jag för mig själv när jag fick se den här för första gången. En kossas juver med en piercing i en av spenarna! Detta tillsammans med titeln gör det hela minst sagt komiskt. Men skenet bedrog och plattan visade sig innehålla flera stora rockögonblick som "Eat the rich", "Livin on the edge" och "Cryin".

Har jag fått något om bakfoten, eller har du kanske något att tillägga? Har jag kanske missat en självklar kandidat? Tyck till!

Mobbnings-tv började inte med Robinson

Detta konstaterar Sweden Rock Magazines skribent Emil Persson i tidningens senaste nummer. I sin intervju med THERIONs ledare Christoffer Johnsson nämner han det avsnitt av Svar Direkt med Siewert Öholm, där Christoffer medverkade. Detta avsnitt har alls fått lika mycket uppmärksamhet som avsnittet med W.A.S.P, men är minst lika intressant. Spektaklet äger rum 1992 och fokus ligger på Death Metal och Black Metal. Efter att ha tittat på en video med THERION får Siewert Öholm förklarat för sig att det är en lågbudgetvideo han precis sett. Därpå lägger allas vår Siewert kommentaren: "Det kommer alltså att låta bättre i original"  vilket lockar fram ett hånskratt från publiken.

NUCLEAR ASSAULT kör "Critical Mass" i Brooklyn, NY

Undertecknad spenderade förra veckan i New York på semester, och passade då givetvis på att kolla in lite balla metalklubbar. En klubb som besöktes var "Public Assembly" i Brooklyn, där NUCLEAR ASSAULT och BLACK ANVIL lirade. Dan Lilker och resten av NUCLEAR ASSAULT öste järnet trots att publiken bestod av ca 60 personer – flera av dem säkert bandets polare. När bandet plötsligt drar igång "Critical Mass" (ja, det var givetvis den som inspirerade oss att döpa sajten just så) var jag såklart tvungen att hala upp videokameran. Resultatet ser ni här:

P.S. En sprillans ny intervju med Dan Lilker kommer att publiceras inom ett par dagar. Stay tuned!



Eleganten Från Vidderna

Errol Norstedt, mera känd som EDDIE MEDUZA (1948–2002) var en både älskad och hatad artist. Tycka vad man vill om det han gjorde under sin långa karriär men efter att ha sett dokumentären "Eleganten Från Vidderna" så får man en helt ny bild av denne man. Bakom allt fjanteri så fanns det en mycket seriös sida hos honom och många av de samhällskritiska texterna hade en viktig poäng i slutändan. Jag har aldrig själv tidigare varit ett fan av hans musik men efter att ha sett dokumentären så finner jag honom ändå intressant och jag rekommenderar er att spana in den.

Några ljusglimtar på den mörka musikaliska himlen

Ni som läser mina recensioner kanske har märkt att jag inte är överdrivet lättimponerad när det kommer till ny musik. Dock händer det att jag hittar ljusglimtar på den ofta så mörka musikaliska himlen. Festivaler kan vara ett ypperligt tillfälle att upptäcka för en själv tidigare okända band och när jag var på Sonisphere (Knebworth, UK) denna sommar passerade jag inte mindre än två som fångade mitt intresse.

Det första var brittiska OCTOBER FILE vars tunga, hardcoreinfluerade metal letade sig in i mina hörselgångar. Vokalisten har en jäkligt skön stämma och grabbarnas senaste album bär namnet ”Our Souls To You”. Mycket stämningsfull hård musik.

Nästa gäng var norska KVELERTAK som röjer loss som själva fan på scenen och är aktuella med sitt självbetitlade debutalbum. Jag snubblade över dem under festivalens tredje dag och då jag tyvärr kände mig aningen sliten kollade jag bara in giget på avstånd men energin och lekfullheten i deras black metal-punkrock ’n’ roll tilltalade mig. Häromveckan fick jag dock chansen igen då bandet lirade på en pub nära mig. Trång, intim pubspelning med ett sexmannaband som inte står still en sekund. Det headbangas, röjs järnet och om man skulle vilja fånga den svettige, lönnfeta sångaren Erlend Hjelvik så skulle han antagligen glida ur dina armar som en löddrig tvål i duschrummet. Får ni en chans att se KVELERTAK live så ta den! Energin denna sextett bjuder på är något som jag vill se mer av i vårat annars så stagnerade musiksamhälle.

Sen trodde jag väl aldrig att jag skulle skriva det här men MURDERDOLLS nyaste album ”Women And Children Last” är faktiskt en platta som växer och är riktigt svängig om man ger den lite tid och inte tar det hela på allt för stort allvar. Många catchiga rocklåtar som ”Chapel Of Blood”, SLAYER-doftande (vet att jag är ute på hal is nu men lyssna på riffen) ”Bored ’til Death”, ”Drug Me To Hell” och ”Summertime Suicide”.

Mer än en gång har jag blivit kallad musiknazist av vänner och bekanta och det stämmer nog ganska bra. Däremot ska man ju aldrig vara så vrång att man inte är öppen för nya influenser och ovanstående mina vänner är något av det bättre jag hört på senare tid.

Underkategorier