Free The West Memphis Three

6 maj 1993 hittades tre 8 åriga pojkar brutalt mördade i ett område som kallas Robin Hood Hills i West Memphis USA. Kort därefter den 3 juni arresterades tre ungdomar, Damien Echols, Jason Baldwin och Jessie Misskelley Jr. som tidigt under 1994 dömdes för morden.

Varför är då detta intressant för läsarna av CriticalMass.se? Jo, morden påstods ha utförts som en satanisk ritual av de unga killarna men det enda brott Echols, Baldwin och Misskelley Jr. (som blev att kallas The West Memphis Three) hade begått var att de alla klädde sig i svart, lyssnade på METALLICA och var vad många i deras omgivning kallade freaks. Det hela tyder på en modern häxjakt där tre ungdomar dömdes för mord i en rättegång som närmast liknar en parodi på ett modernt rättsystem. Bristande bevis, falska vittnesmål, samt viktiga ledtrådar som aldrig följdes upp. Det mycket kristna samhället i West Memphis behövde syndabockar och vilka passade bättre än dom konstiga svartklädda hårdrockarna.

Mängder av material om fallet finns på Internet samt två dokumentärer som spelades in: Paradise Lost: The Childmurders At Robin Hood Hills samt Paradise Lost 2: Revelations. Jag är varken polis eller domare men jag rekommenderar er att se dokumentärerna, läs fakta och bilda er en egen uppfattning. Det jag menar är att dom här unga killarna som än i dag 17 år senare sitter inlåsta, kunde lika gärna ha varit du eller jag.

Free The West Memphis Three Support Fund

Night of the...

Lördagskvällen spenderades i Karlstad på nyinvigningen av Rockbaren – eller om det var Metal Clüb? – hur som helst, i en nyombyggd och rätt folktät rockbar på sedvanliga (Miss-)Nöjesfabriken, en jättestor anläggning med minst fem olika barer på olika teman, där man köper inträde till hela köret och sen kan cruisa mellan discobowling, att dansa till schlagerhits, sippa öl och titta på folk i den enorma loungen eller, för många den enda anledningen att gå dit, gå på av nämnda klubb arrangerade spelningar i Rockbaren. Som alltså var nyombyggd, och det hela sparkades i sedvanlig oordning igång av en fin bokning i form av ENTOMBED. Utan att alltför mycket lufta vad jag känner för lokaler av den typen så kan jag efter mitt återbesök dra följande slutsatser:

1, att jag är stilrasist snarare än stilfascist. Vad gör wiggers på dödsmetallkonserter? Det kan omöjligen passa dem! Då jag är ung, och därför har all rätt att vara rigid, så tar jag mig rätten att döma ut andra människor på grund av deras val av utstyrsel. Detta för mig till nästa punkt:

2, att bära högklackat i stället för stålhättekängor när man går på konsert är förvisso bra rent höjdmässigt, men frågan är om det är värt det när ett par personer av kvinnokön någonstans mellan 14 och 35 år (mental/biologisk ålder) krossar ens tår samtidigt som de tjuter vildsint och pussar varandra och tycker att de har ju bara sååå roligt i denna exotiska miljö. Men varför måste de, trots upprepade och alltmer irriterade knuffar bakifrån, stå just framför mig som faktiskt försöker titta på konserten? Och här kan jag slutligen konstatera:

3, att jag är en tant. Jag vantrivs i kulturen, åtminstone sådan som den ter sig på spelningar då osnutna medelklasskids med otvättade dreads och lappade jeans ska hålla på och slänga sig emot varandra, sparka folk på benen och hålla på med annat semivåldsamt trams. ”Kan inte folk bara stå en lagom bit ifrån varandra och i lugn och ro titta på bandet?” frågar jag mig och kastar upprörda blickar mot folkmassan bredvid mig – till synes omedveten om att om jag inte vill bli föremål för deras moshpit så kanske jag skulle ta och flytta på mig en bit. Men tanten i mig är övertygad om att jag är den alla andra ska rätta sig efter.

Nåväl. Det var en trevlig konsert i alla fall, och roligast var kanske när LG Petrov, som svar på en bruds enträgna ”Spela Wolverine! Spela Wolverine!” garvandes frågade publiken om någon kunde upplysa henne om vilken låt de alldeles nyss spelat. Ouch.

Innan det blev nitar och läder

JUDAS PRIEST i sin tidiga fas var inte riktigt som vi känner dem. Jag har sett debuten "Rocka Rolla" (1974) på en lista med hårdrockshistoriens mest missvisande debuter. På den tiden stod man mycket nära LED ZEPPELIN i såväl musik som klädstil. I videoklippet kan du se hur de var utspökade på den. Mina ögon vill inte riktigt vänja sig! Starkt framförande dock.

 

Inget visar hur mycket man tycker om ett band....

...som när det bandet gör en besviken! Detta blev jag smärtsamt påmind om häromdagen.

Jag sitter och försöker leta upp lite musik med husgudarna BLACK SABBATH på en kompis Spotify. I listan med relaterade band får jag syn på något som får mig att kallsvettas: 

"WU TANG CLAN feat. Ozzy Osbourne and Toni Iommi"

Jag läser texten om och om igen. Har jag verkligen läst rätt? Har Tony Iommi... och Ozzy Osbourne... gjort gemensam sak... med WU TANG CLAN??!!!

Men nog har man läst rätt alltid. Nu är bara frågan om man ska våga lyssna på det här. Jag försöker bryta mitt negativa tankemönster genom att tänka tankar som "Jag ska kanske inte döma ut det här fullständigt utan att ha lyssnat på det". Till sist samlar jag mod och kör igång låten.

Jag möts av något horribelt hip hop-skräp följt av ett mycket kort inhopp av Ozzy. I samband med Ozzys sång bränner Tony Iommi av ett riff som är ljusår ifrån hans finaste stunder. Låten är dessutom, i mina öron, mycket taffligt arrangerad. Jag stänger av efter halva låten, drar en djup suck och lutar mig bakåt. Sen sitter jag en bra stund och bara stirrar tomt på skärmen. Har mina hjältar... gjort... DET DÄR??!!!!!!!

När jag väl lyckats smälta den här upplevelsen så kan jag inte låta bli att le lite åt mig själv. Jag blir väl påmind om tre saker:

1: Jag är ett löjligt stort fan av BLACK SABBATH.

2: Jag är över huvudtaget en mycket stor musiknörd.

3: Vanliga männsikor tycker nog att mitt förhållande till musik är osunt, överdrivet, knasigt, barnsligt etc, etc.

Nedanför kan den som vill lyssna på låten. Har du personlighetsdrag som stämmer väl överens med undertecknad så görs detta på egen risk.

Nu ska jag berätta vad som gör mig förbannad

Någon gång på det glada 80-talet fick band som W.A.S.P. med flera moralens väktare att sätta eftermiddagskaffet i vrångstrupen. Det hävdades att hårdrock i olika former förpestade ungdomen, ledde till promiskuöst beteende och bevare mig väl, till och med självmord. Förbud skulle till varje pris stoppa denna djävulens musik enligt hycklande jesusfreaks. Då undrar ni antagligen varför jag börjar rabbla upp allt det här? Jo, härom kvällen släpades jag av flickvän med väninnor med till en klubb där dom hade ”rockkväll”. Något som jag snabbt fick ångra...

Musiken som pumpades ut var en blandning av hiphop, förlåt nu-metal, samt emo och high school rock. Vart jag än vände mig ”dansade” människor klädda i keps och pösiga kläder till detta otyg och slängde med armarna som hämtat ur valfri 50 CENT video. Människor har ju (tyvärr) rätt till en egen åsikt nu för tiden men när något som står mig så varmt om hjärtat som metal, dras i smutsen och blandas med något så förkastligt som rap och hiphop då går jag i taket. Det värsta mina vänner var att stackarna som skuttade runt till det hela verkade tro att dom var hårdrockare. Spektaklet var hemsk att bevittna och inte ens ett otal vändor till baren kunde bedöva mina sinnen nog för att sluta uppröras.

Tillbaks till hur denna blogg började samt min slutsats. När moraltanterna i hårdrockens begynnelse gjorde i byxan över hur musiken skulle förvilda ungdomen så måste jag ju säga att hårdrock har då aldrig gjort en fluga förnär. Tvärtom så tror jag att aggressiviteten i musiken får folk att kunna kanalisera sin ilska på ett positivt sätt i stället för att låta det leda till destruktivt beteende. Däremot gott folk, den smörja som spelades på nyss nämnda klubbkväll (och då ska jag inte ens gå in på R’n’B, schlager och annan hemsk musik för vanliga dödliga) det, mina vänner får mig att vilja slå folk på käften!

Tack för ordet, nu känns det genast bättre.

Underkategorier