”Ett sånt samhälle vill jag inte leva i…”

Förra sommaren läste jag en annons i Göteborgs-Posten som gjorde mig mycket nedstämd. Den löd ”LP-skivor 5 kr styck – skivaffär upphör!”. Det visade sig handla om den anrika second hand-butiken  ”Vevgrammofonen” i Varberg. Min frus kusin har en sommarstuga i Apelviken i Varberg som vi brukar besöka varje sommar. Vid dessa besök har jag alltid passat på att ha lite ”egen tid” och den tiden har jag med stort nöje tillbringat på just Vevgrammofonen. På entréplan fanns mycket välsorterade avdelningar med bland annat ”Svenskt”, ”Hårdrock”, ”Punk/New Wave”, ”Filmmusik” och ”Pop/Rock”. En trappa ner fanns en ”Fyndkällare” där man kunde köpa 5 LP-skivor för 20 kr. Oavsett vilken våning man valde var skivorna i förbluffande bra skick. Man fick känslan av att skivorna stått orörda i någon back i Derome eller Veddige sedan tidigt 1980-tal, vilket de säkert gjort i många fall. På vissa skivor kunde man hitta prislappar från ”Gekås”.

I rummet där Hårdrock- och Punk/New Wave-skivorna förvarades var väggarna klädda med affischer på bland annat STATUS QUO, TUBES, RUNAWAYS från den legendariska tidningen ”Poster”. Alla ni som är födda på 1970-talet vet vad jag pratar om. Gåshud! Hela affären var som ni förstår ett eko från en svunnen tid. När såna här genuina butiker går i graven blir man påmind om det slutgiltiga: i framtiden kommer det inte att finnas några skivaffärer. En gång när jag påpekade det för chefredaktören här på Critical Mass, Dennis Jernberg, svarade han: ”Ett sånt samhälle vill jag inte leva i.” Jag kan inte annat än hålla med. Eller som en annan god vän uttryckte: "Jag tycker synd om dagens ungdom som växer upp i ett så plastigt samhälle." Ja, jag vet att man inte kan uttrycka såna här åsikter utan att framstå som en hopplös stofil. Men vadå, den tekniska utvecklingen går snabbare och snabbare och då tycker jag faktiskt att jag har fog för detta synsätt. Ni får ursäkta mig, men nu ska jag bege mig till "Vinylkjellar'n" på Nedre Fogelbergsgatan här i Göteborg. En affär som fortfarande håller fanan högt.

Kräftcore efterlyses

Aj!

Vaknade du precis som jag med en baksmälla värre än ett vulkanutbrott imorse? Var det som i mitt fall ett femtioårskalas med Lady Gaga-dille som stod för den smällen? Eller blev du meddragen på lillsyrrans skolstartsfest?

Nja, troligast är det väl i dessa tider att det var röda skaldjur ackompanjerande med starka droppar som orsakade skadan. Am I right?

Det är kräfttider i Sverige och då jag igår stod och skalade ett hundratal potatisar inför helgens kalas hörde jag samtidigt på gamla radioavsnitt i lurarna – förra veckans P3 bjöd på talangjakt och crabcore.

Just det, crabcore. Programledarna var förvirrade och även om jag gissar att det finns många läsare som känner till Critical Mass-skribenternas favoritband (host host) ATTACK! ATTACK! så är det väl ändå knappast alla som gör så.

Killarna i Ohio-bandet är förmodligen de främsta företrädarna för en genre som förknippas med bredbenta och djupa knäböj, sidledsgång och allmänt scizofren (men noggrant hårstylad) musik. Se videon för en mer ingående förklaring.

Nu ställer sig självklar frågan huruvida vi i Sverige har anammat denna företeelse. Vi brukar ju vara bra på att efterapa internationella fenomen, så nog borde väl en svensk variant av crabcore ha letat sig in bland radhusen?

Den utlimata frågan lyder; vart håller kräftcoren hus?

För jag har letat alltså. I Sverige har vi 58 726 metalcorefans (eller aktiva medlemmar på metalcore.se) och i ett land där kräftskivan har firats sedan 1500-talet kan vi anta att det finns många scenesters som firar denna sensommarhögtid. Klor, gamla traditioner och starka drycker är väl knappast någon nyhet för fans av den tyngre musikskolan.

Efter att både en eller två trillat ner vet vi ju alla att både kreativitiet och musikalitet sprudlar men trots detta har youtube visat sig fruktlöst vad gäller kräftcorefiske. Därmed utlyser jag nu en tävling, jag kräver bevis på detta eventuella fenomen.

Gillar du att kräftlikt knäppa med fingrarna på gitarrsträngen, springa baklänges på långbordet med antenner i håret medan du skriker siffervisan i falsett? Eller har du en polare som tar med trumsetet ner i sjön för midnattsserenader i satanistiska företecken? Ja men, hör av dig då. Här på Critical Mass sitter vi spända av förväntan medan vi förbereder inför nästa kalas. Förhoppningsvis vaknar man inte upp bredvid någon kloförsedd typ imorgon. Aj.

(Första gången kräftor nämns i svensk gastronomi är i ett brev från Erik XIV till fogden på Nyköpingshus daterat 1562 där kungen befaller att man ska skaffa fram så många kräftor som möjligt inför hans syster Annas bröllop. – Nordiska museet Hittills finns inget omnämnande av kräftcore.)

Ocker och naturkatastrof i perfekt symbios

Alice Cooper, MÖTLEY CRÜE, HEAVEN & HELL, ANTHRAX, IRON MAIDEN och SLAYER på en och samma dag för det helt överkomliga priset 925 spänn per biljett? Det lät helt otroligt. Självklart var vi tvungna att ta oss dit, även om det var över 60 mil norrut. Endagsfestivalen Sonisphere i Stockholm var något vi sett fram emot ända sedan jag, min sambo och ett stort gäng polare köpte våra biljetter i mitten av december förra året. Men så här i efterhand önskar jag nästan att vi sparat slantarna och stannat hemma och kollat på SLAYERs "Live Intrusion" på VHS istället.

Redan efter att ha följt lämmeltåget av tiotusentals hårdrockare från tunnelbanestationen den 20–30 minuter långa promenaden ut till fältet bortom Stockholms Universitet där festivalen hölls anade jag oråd. Bara att ta reda på vilken ingång man skulle gå in igenom eller kö (eller "moln av människor" egentligen, svenskar kan inte köa, de vet inte hur man gör) man skulle ställa sig i visade sig vara svårt då jag fick tre olika svar efter att ha frågat tre olika funktionärer. Kaoset var redan här ett faktum. Men till min förvåning gick det ändå relativt snabbt att komma in då festivalarrangören i sista sekund fattade beslutet att för att snabba på den oregerliga köbildningen inte tvinga på folk sina festivalarmband när de gick in på området utan istället hette det att armbandet fick man om man ville lämna området så att man kunde komma in igen sen. Ett panikbeslut men inte det sämsta eftersom det tjänade sitt syfte och inom några få minuter var vi alla inne på området med närmaste ölstånd i sikte.

På avstånd ser jag prislistan i ölståndet som proklamerar "Öl 50:-". Inte så farligt tänker jag, en inställning jag snabbt ändrar på när jag kommer fram och ser att är folköl (3.5%) det rör sig om! Menar de allvar? Femtio spänn för en ljummen folköl i plastmugg? Nöden har dock ingen lag och jag halar surt fram plånboken och får min svindyra folle.

Precis när vi tagit första klunken av våra dyrbara droppar känner vi hur det stänker lite från ovan. Visst, alla väderleksrapporter har ju sagt att det skulle regna lite mellan tolv och fyra ungefär så ingen är väl egentligen förvånad. Men vissa av oss är eviga optimister till synes och har inga regnkläder med sig. Som följd av detta går min sambo och en av polarna till ölståndet där det säljs regnponchos till ett på skylten icke avslöjat pris. Det är fullt förståeligt att priset inte skrevs ut. Jag hade också skämts ögonen ur mig om jag sålde regnponchos som kostar mindre än tre kronor stycket att köpa in för HUNDRA RIKSDALER!!! Jag skämtar inte. Etthundra svenska kronor för en regnponcho som i ärlighetens namn inte innehöll mer plast än vad som finns i en treliters fryspåse – så tunna var de. Maken till ocker har jag sällan varit med om. Tyvärr är det precis i ockerns tecken som resten av festivalupplevelsen går. Ja, det och regnet...

Allting på hela festivalområdet var svindyrt. En varm korv för 45 spänn, en hamburgare för 100 spänn, vegetariska grillspett för 75 spänn, en minimal liten låda med chips för 20 spänn, en 33 centiliters burk med läsk för 25 spänn – ja, ni fattar. Alla dessa priser är hämtade från festivalens egna serveringar – kravallstaketsinhängnader med gissningsvis femtio sittplatser på träbänkar i varje, övriga besökare som lyckats tränga sig in fick snällt stå upp och trängas. Här såldes även starköl för den som inte tycker att femtio spänn är OK för ljummen folköl utan hellre betalar samma ockersumma för en 33:a starkbärs i plastflaska. Tre serveringar totalt tror jag att det fanns och var och en hade plats för några hundra personer att röra sig bekvämt på. Verkligen välplanerat när man håller en hårdrocksfestival med 47000 betalande besökare eller hur? Resultatet var naturligtvis grotesk köbildning och trängsel på gränsen till livsfara vid insläpp och utsläpp till dessa inhängnader.

Det är vid det här laget för mig helt glasklart hur festivalarrangören tänkt när de satt ihop den här dagen. Man lockar med skitbra akter (inga klagomål där) som spelar på ett fält långt ute i ingenstans så att ingen rimligen kan ta sig någon annanstans än inom festivalområdet för att stilla sina behov av mat, dryck och annat. Sen skruvar man upp priserna på precis allting till en nivå där till och med den mest luttrade maffioso skulle skämmas lite och sparar in på alla typer av bekvämligheter och krisberedskapsdetaljer som möjligt. Det är avsiktligt och fult och arrangörerna borde skämmas ögonen ur sig för sin cyniska behandling av de 47000 intet ont anande hårdrockare som köpte sina biljetter nästan åtta månader tidigare.

Men banden då? Det var väl ändå därför vi kom till Sonisphere. Öldrickande och annat är ju egentligen bara en bisyssla eller hur? ANTHRAX var fantastiska och efter allt illa jag hört folk säga om Joey Belladonnas återkomst till bandet var det underbart att själv få njuta och bilda sig en uppfattning. Och min uppfattning är att Joey, Scott Ian och de andra gubbarna thrashande järnet med stor bravur. SLAYER var i absolut toppform och främsta anledningen till att jag hade halv nackspärr ända till påföljande tisdag. De slaktade ur sig monsterhits som "Dead skin mask", "World painted blood", "War ensemble", "Chemical warfare" och "Angel of death" och visade att de fortfarande nästan ett kvarts sekel efter "Reign in blood" fortfarande saknar motstycke som live-akt om de är på rätt humör.

Tyvärr var detta så gott som allt jag fick se av banden jag nämnde i inledningen till denna blogg av två anledningar. Anledning nummer ett var vädret, vilket ingen kunde råda över och det är extremt olyckligt att årtiondets värsta regnoväder skulle inträffa just denna dag. Det kändes verkligen helt overkligt att det aldrig slutade regna efter att det börjat dugga redan vid tolvsnåret, för det gjorde det inte. Istället blev det bara värre och värre. Vi visste att det fanns risk för regn men ingen kunde föreställt sig hur mycket det skulle regna. Vi snackar monsunregn här. Jag skojar inte.

Anledning nummer två var arrangörens likgiltighet inför vädret och här anser jag att de åter igen borde skämmas ögonen ur sig. Jag har varit flitig festivalbesökare i nästan tjugo år och besökt festivaler såväl i Sverige som i flera länder ute i Europa och jag har ALDRIG varit med om en sån likgiltighet och brist på ansvarskänsla som på Sonisphere i Stockholm. Festivalarrangören visste, precis som alla andra som har tillgång till väderleksrapporter, att chansen för regn fanns men den enda förberedelse som gjorts var att köpa in värdelösa regnponchos och sälja dem till ockerpriser. Att det bildades 2–3 decimeter djupa sjöar och bäckar på hela festivalområdet brydde man sig inte om det minsta och inte heller fanns det någonstans att söka skydd för regnet. Hallå? Hur svårt är det att spänna upp lite tält och presenningar (till exempel över ölgårdarna) så att folk har någonstans att söka skydd om de så önskar? Men visst, sånt kostar ju pengar så det kunde man ju inte besvära sig med. Hur vore det om man hade varit förberedd med bark, sågspån eller hö som man kunde lägga ut på marken för att suga upp i alla fall lite av vätan och förhindra att hela området översvämmades? Ni vet så som man gjort på Roskilde, Hultsfred, Sweden Rock, Wacken, Dynamo och alla andra festivaler jag besökt där inte allting enbart gått i Mammons tecken. Men icke, det hade ju också kostat pengar så det sket arrangörerna i det med.

Straxt innan 18:00 stod vi vid stora scenen och inväntade Alice Cooper. Vi (jag och min sambo) var båda dyngsura in på bara huden (trots inköp av grisdyr regnponcho..) och hade sjöar i våra skor medan regnet bara intensifierades för varje minut som gick. Och här gav vi upp. Det var inte roligt längre och vi såg ingen ände på vårt lidande heller.

Med raska steg gick vi mot utgången för att helt enkelt lämna Sonisphere och undvika lunginflammation och svår förkylning, en idé som vi till synes delade med tusentals andra hårdrockare. Tusentals dyblöta festivalbesökare tvingades precis som vi att vada igenom leriga bäckar, det fanns i alla fall minst tre ställen på vägen ut där enda sättet att ta sig fram var att kliva i tre decimeter djupt gyttjigt vatten – att hoppa över eller gå runt gick inte, och pressa oss ut genom det halv nedmonterade stängslet medan festivalpersonalen tittade på uppgivet. Hur många tror ni det var som brydde sig om att få ett armband så att de kunde komma tillbaka in igen? Jag såg i alla fall inte en enda i kaoset som brydde sig om det.
Så när ni läser på Sonispheres hemsida att 47000 besökare såg IRON MAIDEN ska ni inte tro på det. Långt ifrån alla betalande besökare stannade kvar efter 18:00. Jag såg med egna ögon hur minst fem knökfulla tunnelbanetåg krävdes för att forsla bort folk som gav upp och hellre ville hem än drunkna i lera och väta.

Mina minnen från Sonisphere 2010 i Stockholm kommer tyvärr inte handla om det jag ville att de skulle handla om. Jag ville till exempel ta med mig upplevelser av fantastisk musik framförd av flera av mina favoritband hem. Visst, fick jag lite av den varan också men primärt kommer mina minnen av denna lördag att handla om hur jag blev lurad på pengar och hur girigburkarna till arrangörer apatiskt tittade på medan tusentals betalande kunder sköljdes bort i en syndaflod.

Missförstå mig inte, jag säger inte att arrangören kunde påverkat vädret och inte heller att var och en inte har ett eget ansvar att se till att vara förberedd med regnställ och gummistövlar när det föreligger risk för regn. Vad jag säger är att det är oansvarigt på gränsen till kriminellt att som arrangör av en endagsfestival som dragit in runt 40 miljoner kronor enbart på biljettförsäljningen helt medvetet strunta i att göra någonting för att lindra den situation som uppstod i och med de tragiska väderförhållandena.

Om arrangörerna brytt sig det minsta om något annat än att räkna sina pengar hade kanske min och tusentals andra festivalbesökares lördag blivit uthärdlig och vi hade kunnat stanna kvar och se Alice Cooper, MÖTLEY CRÜE och IRON MAIDEN som vi egentligen ville. Men istället såg de genom sin girighet och nonchalans till att lördagen den 7:e augusti 2010 blev en total katastrof och att jag, min sambo och mina vänner - och säkerligen många med oss - kommer att tänka efter mer än två gånger innan vi betalar för ett av deras arrangemang igen, det är ett som är säkert.

Dave Lepard telling it like it is

Dra fram till ca 2:40 och hör vad Dave tyckte om actionrock:

"man är lite trött på den här actionrocken som funnits de senaste åren, det är bara skit....fan, pretentiösa solon som man misslyckas med är coolare och slänga gitarren runt halsen så att man ramlar omkull, det är fan ballare än att stå där med guran nere vid knäna - med kort hår"

 

Göteborgare: missa dem inte på kulturkalaset på Fredag, gratis och BULLET står på scen även de!

Den perfekta fredagsaftonen

Eder Jernberg och Jandréus ska ta geten vid hornen och bege sig ut i metal-Göteborg denna fredagsafton för att söka ny inspiration till nästa redaktionskonferns. Göteborg flera badmöjligheter, klippor finns det gott om. Vi kanske borde köra den här varianten – vad tror ni, kära läsare?

OBS! Skruva upp volymen. Du får inte missa vinden och fågelkvittret.



Underkategorier