DEAD LORD – "nytt" Stockholmsband!

I väntan på att plattan ska komma kan man passa på att njuta av deras nya "video", eller vad man kan kalla det.... fyra killar som lyssnar på vinyl i fräsig miljö iallafall. Minimalistiskt och fascinerande på samma gång.

Kom ihåg att det var här du hörde dem först!

I backspegeln: Skivor vi borde minnas bättre, del 2.

crimson glory_transcendenceCRIMSON GLORY: Transcendence (Roadracer/MCA) 1988.

Jag hade "Transcendence" på kassettband under i princip hela min efterkönsmogna uppväxt, och tänkte någon gång på 90-talet att jag skulle försöka få fatt på den på CD-skiva. Jag gick givetvis till Skivhugget i Göteborg, som man gjorde då, och hittade den. Det lustiga var att den kostade 19 kronor. Och under 19-kronors-klistermärket kunde man se ett 29-kronors, och ytterligare ett 59-kronors, ett 99-kronors och ett fullpris. Skivan hade inte gått att sälja. Vilket (nåja) får alla, inom (samhällsvetenskap) marknadsekonomiska teorier och (inom humaniora) "the publics standards of taste"-teorier att helt falla omkull eftersom det här är en fantastisk skiva. Värd fullpris. Mer. Dubbelt. Trippelt. Septupelt.

CRIMSON GLORY var ett lite lustigt band. Bildades i Florida 1982 under det (för oss nordbor) monumentalt fåniga namnet BEOWOLF, men ändrade som tur var namn ganska snabbt. I sann KISS-anda körde de med heltäckande masker från början men bytte till halvtäckande silverkreationer lagom till andra skivan, som var "Transcendence". Debuten kom 1986, och "Transcendence" 1988, vid vilken tid de skulpterat sitt sound till något eget, även om det var väldigt influerat av QUEENSRYCHE och tidiga FATES WARNING, och framförallt hade sångaren Midnight hittat sin stil – en Geoff Tate på speed, vilket tyvärr skulle visa sig vara sant, men mer om det senare.

"Transcendence" har en hel mängd tillkortakommanden, kanske var det därför den var så billig den där dagen på Skivhugget. Omslaget är förfärligt. Någon slags barbröstad kvinno-science-fiction-demon som flyger i ett astralskepp, under en logotyp som är så ful att den borde vara ironisk. Bandet ser, med sina silvermasker, helt sjuka ut. De misslyckas faktiskt helt med att vara "coola", som KISS, eller GHOST. Bara fåniga, de var ju från Florida, vad kan man begära? Produktionen är hemsk, speciellt trumljudet som förmodligen är triggat med den första trigg-tekniken som kom (att "trigga" trummor är att sätta sensorer på trummorna som känner av när trummisen slår och sedan via midi triggar en sampling, numera fungerar det förstås finfint även om det inte används så ofta, men 1988 lät det skräp. Förmodligen är det även lite redigerat, vem bryr sig). Men:

Låtarna är helt fantastiska. Och de spelar helt fantastiskt. Arren är perfekta, för musiken. Och Midnight sjunger som en gud. Jag måste lyfta upp Midnight, eller John Patrick McDonald Jr. som han egentligen hette, han hade ett helt fantastiskt uttryck, om man gillar stilen. En operasångare, en ekvilibrist, men med en fantastisk känsla. Jag skulle säga att han egentligen är bättre än QUEENSRHYCES Geoff Tate, DREAM THEATERS LaBrie och allihop. Kanske inte bättre än FATES WARNINGS första sångare John Arch (som säkert kommer komma i en "Skivor vi behöver minnas bättre" senare under året). Men fruktansvärt bra.

Skivan är grym från början till slut, och som jag skrev förut så är den löjligt välarrangerad. Vid den här perioden så var det otroligt vanligt med dåligt arrangerad hårdrock, det är det väl fortfarande, och den här var ett lysande undantag. Första låten "Lady of Winter" är kanske inget att hänga i midsommarstången, men andralåten, "Red Sharks", är ett progressive-thrash-mästerverk. Som senare följs av de absoluta höjdpunkterna "Masque of the Red Death" och, framförallt, 4+4+4+3-takts-gudarnas tjusigaste stund, balladen "In Dark Places", där Midnight verkligen får ta ut svängarna. "When Dragons Rule", låten efter, må vara fånig men sjukt bra.

Hur gick det sedan? Ja, som vanligt. CRIMSON GLORY fick 90-talskrisen mitt i (det stålbeklädda) ansiktet. Försökte hänga med, misslyckades, medlemmar hoppade av/byttes, spelade på småklubbar, gjorde någon reunion, det vanliga. Midnight hade sina demoner att kämpa mot, och 8 juli 2009 söp han ihjäl sig. Fruktansvärt sorgligt. Ha koll på flaskan, folks. Och kolla in skivan!

Bästa låten, In Dark Places.

Blabbermouths artikel om Midnights död. 

I backspegeln: Skivor vi borde minnas bättre, del 1.

SABBAT, History of a Time To Come (1988)

1988 var året då thrashmetal verkligen hörde hemma i San Francisco. Eller, möjligtvis i KREATORs Tyskland. Var det någonstans man inte förväntade sig att en av dom allra, allra bästa thrashdebuterna skulle komma ifrån så var det England, som fortfarande hade NWOBHM som en våt filt över sig.

Men det hände, ändå, om än på en undergroundnivå. SABBAT kom från Nottingham och leddes av den säregne sångaren Martin Walkyier och gitarristen Andy Sneap. Själva tillkomsten av "History of a Time To Come" har inget dramatiskt över sig, det är snubbe möter snubbe, bildar band, spelar in demo, får spela in skiva. Det är mer skivan i sig, och inte bara det som hörs, utan även det som syns, och i viss mån det som kom efter i olika former.

Vad gäller det visuella så är det faktiskt det som slår en först. Omslaget är fantastiskt, och bryter mot så många koder vad gäller thrashmetallen under perioden, och även senare, att man fortfarande idag tycker det känns fräscht. Illustrationen är gjord av John Blanche, en fantasy/science fiction-illustratör som senare mest kom att associeras med Warhammer-design, vad jag har kunnat hitta är detta det enda skivomslag han gjorde. Och vid Araya, vilket omslag. En androgyn figur, kanske mer kvinnlig än manlig, med ett bistert ansiktsuttryck, ansiktsmålning, slitna kläder och långa naglar som sitter med en tom bok framför sig och pekar åt två håll. "History of a Time To Come". Historien ligger framför oss, och den kan åka åt det hållet, eller den kan åka åt det andra. Boken är tom. Determinism i dess renaste form. Determinismen, eller fatalismen, beroende på hur man ser det, manifestreras också i personens klädsel; slitna, söndertrasade, en mystisk, kanske religiös symbol om halsen. Det kommer gå åt helvete vilken väg vi än går åt. Ju mer jag tittar på omslaget desto mer överygad blir jag om att det är exakt så Blanche har tänkt, även om det luktar "overthinking". Man kan även notera hur den är färglagd, med sina rena, kulörta färger och sin tydliga centrering. Det gröna, det vita och det kulört röda är inte alls "metal" men i sitt sammanhang blir det otroligt passande, och ganska vasst. Så långt ifrån andra thrashomslag, även om "Ride The Lightning" förstås är vansinnigt snyggt med sin elektriska stol och sina blixtar (men inte särskilt subtilt, med tanke på att titellåten handlar just om någon som, ja, sitter i elektriska stolen).

Musiken i sig är lika bra. Skivan är en mustig uppvisning i lite naiv men levande thrash, och speciellt Walkyiers texter brinner. Soundet låter kanske gammaldags nu, men om man ger den en chans och sätter in den i sitt sammanhang så är den fantastisk. Det låter förstås både tidig METALLICA och SLAYER, men på sitt eget sätt, kanske lite hårdare och mindre dynamiskt, men det är lite av charmen. Det tar ett tag att ta sig in i den. Walkyiers texter är otroligt smarta, dom rör sig i ett konstant metafor-land, fulla av reflektioner kring symboler och historiska händelser. Alltså, både musikaliskt och textmässigt sett en fantastisk skiva. Och omslagsmässigt. Ett allkonstverk som borde ha uppskattats mer.

Walkyier gick efter ett par skivor med SABBAT vidare med det mer folk-metal-aktiga bandet SKYCLAD som ibland trampade i klaveret och ibland träffade mitt i prick. Deras skiva "A Burnt Offering For the Bone Idol" är en liten pärla, med den lilla industriella-revolutions-hiten "Spinning Jenny" som poppig höjdpunkt, även om den är långt ifrån SABBAT men ändå inte på något sätt dålig, tvärtom, en fantasisk liten pop-folk-metalpärla, lyssna på den. All in all. SABBAT - Walkyier -  ett lite bortglömt, men glimrande, stycke metal, värd ett litet hail.

Kristen black metal; vad är detta?

"Istället för musik; förvirring" heter en låt av BOB HUND. Inget kan beskriva följande hårdrockssubgenre bättre, än att det är ett slags förvirringstillstånd. Jag kom över musiken av en slump då jag såg den eminenta dokumentären "Light in Darkness – Nemesis Divina" av Stefan Ryhed och David Nilsson. Plötsligt blev jag stum, satt som ett frågetecken. Vad var detta frågan om? Kristen black metal?

Om vi nu tar och stoppar bandet redan här för att snabbt ha en basallektion i religionslära. Kristendomen är en västerländsk dualistiskreligion där gott ställs mot ont, ljus mot mörker och livet islutänden vinner över döden. Helvetet; är en självklar motbild mot vadsom slutligen befriar människan. Att få leva i ljuset av Jesus som sin frälsare, något kristna själva tror på. Eftersom de är kristna erkänner de både det goda och det onda som något reellt existerande, en metafysisk verklighet. Vad som gör dem unika är att de valt att spela black metal. En subgenre som redan från VENOMs legendariska album med samma titel valt sida i denna kosmiska kamp; Satans. Det har förvisso passerat mycket vatten under black metal-broarna sedan VENOMs skiva, men en sak torde bestå; black metal kommer aldrig att kunna bli white metal. Om detta sker har man per definition avskaffat sig själv som genre. Så hur tänker de kristna black metal banden själva? Ivrig i min nyfikenhet att kartlägga detta förvirringstillstånd djupare gav jag mej ut på internet för att fiska efter svar. Som gammal religionsvetare blev ju målet för jakten än större. Jag satt på en liten guldgruva av forskningsfrågor -- hur var detta möjligt? Har verkligen kristendomen avtrubbats så i sin jakt på själar och drömmen om att vara samhällstillvänd att man är beredd att överge dualismen för att flörta med Satan? Eller är musikerna onda kristna? Eller är de möjligen kristna som vill vara onda? Att de söker mörker i sin värld av ljus?

Min jakt blev ganska fruktlös, förutom en kortfilm på fem minuter där ledande personligheter från black metal-världen fick kommentera detta fenomen. Det är ett fantastiskt klipp -- se nedan. Man skulle kunna tro att de blir förbannade, att de brusar upp ,men så är det inte. Gruppen NORDCHRIST skrattar gott innan de gör liknelsen mellan kristna som spelar black metal och Pol Pot som tomte -- och frågar sedan retoriskt med ett brett flin på läpparna: "skulle du vilja ha Pol Pot som tomte?". Erik Danielsson från WATAIN dyker också upp med ett frågande ansiktsuttryck där föraktet inte kamoufleras. Han ler och förklarar att det intressanta är att inte ens kristna kan stå emot djävulen då den mörka kraften kallar på en. "it is like a schizophrenic trying to kiss children with machineguns" är hans konkreta slutsats.

Banden i dokumentären; hur tänker de? De anser i reportage att de har minst lika mycket rätt till black metal som alla de andra har. Att de älskar tung musik och att Jesus var ganska rå och våldsam, tja om detta kan ju teologerna tvista. Om alla har rätt att spela vilken musik dom vill, ja varför inte men är inte valet av genre schizofrent från start? Varför black metal. Vad exakt skulle kunna få MAYHEM att spela in ett gospelalbum med samma förklaring? Tyder inte dessa gruppers beteende snarare på en djup postmodern begreppsförvirring där uttrycken frånkopplas betydelser och allt bara blir utklippta delar. Inget är definitivt utan allt kan förändras. Allt saknar mening och allt som finns kvar är andefattiga meningslösa uttryck.

Till den kristna black metal-genren har jag själv endast en hälsning; thrashen behöver er. Där behöver ni inte brottas med dessa metafysiska problem ni ställs inför. Det finns säkerligen en rad människor som moshar för Jesus också. Ni får fortfarande vara långhåriga, ha jesusfisk-armband och spela både snabbt, högt och hårt. Men håll fingrarna borta från black metal, för det blir förvirring istället för musik.

 

Kika på dokumentären "Light in Darkness -- Nemesis Divina" av Stefan Rydehed och David Nillsson:

Artistnamn vi minns

Artistnamn; vad har ni för relation till dem? När ni hör talas om fenomenet kanske ni fräser, snäser och... jäser, och tänker att det då måtte vara en synnerligen liten människa som känner sig nödd och tvungen att dölja sig bakom ett flashigt alias. Månne har ni en poäng i det, men ni har också synnerligen fel. Även utöver kallt kalkylerande i stil med "hmm – fler lägger nog märke till mig om jag heter Joey Tempest än Jocke, och jag blir mer framgångsrik samt får åka till Japan och använda toaletter med förinspelade plumsljud", så är det ju liksom även så att vi alla själva bör bestämma vad vi ska heta, och ingen annan. Om en människa blir lyckligare av att heta något flärdfyllt – go for it.

Månne beror intresset som ägnas åt olika personers artistnamn åtminstone till viss del på att dessa personer, i.o.m. att de så att säga skapat sina egna namn, på något sätt framstår som individer som kontrollerar sin egen värld i större utsträckning än andra. Den som skapar sitt eget namn framstår kanske som någon som "uppfunnit" sig själv åt sig själv, och således ger intrycket av att styra sitt eget liv i större utsträckning än andra?

Eller så rör det sig helt enkelt om gammal hederlig rockstjärne-dyrkan. Det alternativet är inte så kackigt det heller.

Detta om detta. Nedan följer en packe artistnamn med undertecknad dividerandes en aning om namnen ifråga. För oavsett om man älskar eller hatar artistnamn, så lägger man märke till dem. Dessa har jag lagt märke till. Feel free att printa ut denna artikel och sätta den på kylskåpet, eller varför inte ge bort den till en vän i födelsedagspresent? Möjligheterna är oändliga!


1. Nikki Sixx (MÖTLEY CRÜE)

Kanyl-konnäsören med branschens bästa barr är självskriven i alla krönikor om artistnamn, och sitter nästan lika självklart på en ohotad förstaplats. Det är något som är så extremt... rock över namnet. Det är ambivalent (finns som bekant även fruntimmer som heter Nikki – inte det bästa namnet att döpa en dotter till med tanke på kommande arbetsliv i vuxen ålder; spelar i samma liga som "Candy"), det är dubbelbokstäver – det är rock 'n' roll.

För att återknyta till mitt individualism-vurmande i inledningen, så tror jag att det finns ännu en anledning till att alla gillar namnet – han bytte ju som bekant ut sitt födelsenamn på riktigt mot artistnamnet, innan framgångarna, och jag tror som sagt att vi alla någonstans gillar folk som kör den grejen – fullt ut. Det finns en skvadriljon musiker som heter något banalt i passet, medan artistnamnet är något helt annat. I Nikkis pass står det "Sixx, Nikki". Det är ganska tufft, faktiskt.

Aktuell: Bland annat med boken "This is Gonna Hurt".


2. Al Jourgensen (MINISTRY, REVOLTING COCKS, BUCK SATAN AND THE 666–SHOOTERS)

Bushs främste motståndare har i sig knappast ett namn som är speciellt ballt. Han har dock lattjat till det med sitt namn på ett sätt som bäst beskrivs som "dödsföraktande". När Bush-regimen körde som hårdast hette han enligt egen utsago såväl "Al–Qaeda Jourgensen" som "Al-Jazeera Jourgensen" i allsköns mediautspel.

På gott och ont blir det inte mer hardcore än MINISTRYs huvudbefäl.

Aktuell: Jodå. "Industricountry"-projektet BUCK SATAN AND THE 666-SHOOTERS släpper platta inom kort, och så sent som för någon vecka sedan gick "Uncle Al" in i studion för att påbörja inspelningen av MINISTRYs återkomstplatta "Relapse".


3. Cliff Lundberg, a.k.a. "Cliffepunk", "Cliff Sheriff", "Cliff Pundberg" och tusen andra alias (DRILLER KILLER, ex ANTI CIMEX, BLACK UNIFORMS, MACHINEGUN KELLY, MODERAT LIKVIDATION, EYEDOLLS, m.fl.)

En av den svenska punkens mest seglivade personligheter; lika aktiv idag som för trettio år sedan. Att Cliffepunk gillar ordlekar torde stå solklart för alla som följt karlns DRILLER KILLER-karriär, och det går självfallet igenom även på artistnamn-fronten. Om ni lusläser era gamla punkfanzine-intervjuer, så ser ni att det är mycket "glimten i ögat" hos denne gitarrist (och sedermera vokalist) – som enligt säkra källor en gång i tiden var känd under sitt mindre lyckade alias "Strutsen".

Aktuell: En snabb googling gör gällande att inget särskilt verkar vara på G för stunden. Jag kan ha fel.


4. Nasty Suicide (HANOI ROCKS)

Ett artistnamn som är fenomenalt i sin... lingvistiska överdrift. Men så var HANOI inte direkt ett band som var skraja för extrema uttryck.

Aktuell: Jan Stenfors har tydligen arbetat inom läkemedelsindustrin de senaste åren. Hans tidigare medlemskap i HANOI ROCKS har emellanåt satt käppar i hjulet. Gissa varför.


5. Glenn Danzig (DANZIG, MISFITS, SAMHAIN)

Gud allena vet varför italienskt ättade Glenn Anzalone fick för sig att hans efternamn skulle vara detsamma som en polsk stadsbeteckning. Men resultaten talar för sig självt.

Eller förresten – Gud har nog inte en aning om orsakerna bakom detta alias. Som DANZIG-sloganen lydde: "God don't like it".

Aktuell: Glenn har alltid ett och annat för sig. Bland annat snackas det om att hans serieförlag Verotiks blaska "Satanika" ska bli film. Gjorde enligt uppgift även en strålande insats som utskällare av allt och alla på Getaway-festivalen i fjol.


6. Stick, a.k.a. "Stick och brinn" (DOOM, ex–EXTREME NOISE TERROR)

Jag säger det direkt – jag tycker att EXTREME NOISE TERROR är ganska så apfett överskattade (Deans "sångröst" utgör undantaget) – och DOOM, emedan ett utmärkt liveband, har med undantag av sjuan "Lost the fight" aldrig fått trivsamme gamle undertecknad att tända till på allvar.

Artistnamnet "Stick" är dock fantastiskt. Så enkelt. Så icke–rock. Noll flärd!

Helt i linje med punkens anti-rock star-linje. Vilken för övrigt var dömd att misslyckas redan från början; hjältar eller antihjältar är sak samma – i slutänden blir de ändå någon sorts idoler, på ett eller annat sätt. Basic humanpsykologi sprungen ur biologiska imperativ – men det är en annan historia.

"Stick Och Brinn" fick britten hursomhaver heta på omslaget till DOOMs cover-sjua "Hail to Sweden", som bestod av idel covers på gamla svenska råpunklåtar.

Han spelar självfallet trummor, om någon nu mot förmodan inte redan listat ut det.

Aktuell: DOOM kämpar vidare med ny vokalist efter salig Waynes död. Mer vet jag inte.


7. Finnfan (Sika Äpärä, ex–Finn Records)

Vi fortsätter inom den gamla punksvängen. Denne scenpersonlighets nom de plume fullkomligt osar av "couldn't give a fuck". Och ta det från någon som vet – he couldn't. Dock är epitetet "Finnfan" allena inte tillräckligt för att kvala in i denna krönika, men då han enligt Jallo Lehto (MEANWHILE, KVOTERINGEN, ex(?) TOTALITÄR, NO SECURITY och ungefär alla andra d-taktsband inom Svedalas gränser) "även har kallats för Röksta-helvetet" , så slår sig allas vår neokonservative favoritfinne sig in på listan.

För det blir väl knappast risigare än namnet "Röksta–helvetet"...

Aktuell: Det finns lösa planer på ett sjätte nummer av Sika Äpärä.


8. Nocturno Culto (DARKTHRONE)

Hans päron kallar honom "Ted Skjellum". Forne skribenten Mörat från Kerrang! gissade kring födelsenamnet på tidigt nittiotal: "Nocturno Culto: real name, no doubt, 'Barry Shufflebottom'". Vilket får sägas ha varit en inte helt oäven gissning.

Aktuell: gästskrek på SARKE–vaxet som utkom i våras.


9. Thee Slayer Hippy (ex–POISON IDEA)

Hur fick POISON IDEAs forne trumdemon det smeknamnet? Inte den blekaste. Men i ett band där medlemmar genom åren "hetat" allt från Myrtle Tickner via Aldine Strychnine till Pig Champion, är det kanske inte förvånande att batteristen Steve Hanford fick sig ett lika knepigt smeknamn.

Har på senare år mest gjort sig känd som haffad lokal apoteksrånare i Portland, Oregon, förresten. Kanske inte helt förvånande.

Aktuell: som fängelsekund, sägs det.


10. Mooseman (BODY COUNT)

Antagligen det märkligaste av de artistnamn jag listat här. Vad som får en person (eller, person och person... basist) att kalla sig för Älgmannen vågar jag inte ens spekulera i... Vippen kolades för övrigt i "drive-by shooting" 2001.

Aktuell: sedan det att karln dog 2001 har han de facto inte varit aktuell alls.

Det finns många andra alias att roas över där ute – Jello Biafra (DEAD KENNEDYS, med flera), Taime Downe (FASTER PUSSYCAT), Bruce Bruce (mer känd som Bruce Dickinson (IRON MAIDEN) – nuförtiden), med flera...

Men det överlåter jag åt någon annat att ägna sig åt.

Underkategorier